Jag är väldigt selektiv när det gäller deodoranter och i mitt badrumsskåp finns bara två märken som jag anser vara marknadens bästa:

Bats. Den här har jag haft sedan jag typ flyttade hemifrån, finns HÄR. Provat många, men inget var lika bra … tills;

… jag testade den här, Vichy. Det var några av er läsare som fick mig att prova. Jag var väldigt skeptiskt men ujuj så bra den är. Finns HÄR.

I förra veckan släppte IdaWargBeauty tre olika deovarianter. Jag tänkte inte ens testa eftersom jag hade svårt att tro att de skulle kunna matcha mina favoriter. Sen fick jag ett sms från äldsta dottern:

”Nu haft på mig den hela dagen och inte bättrat på osv, doftar fortfarande gott och inte ett uns av svett!”

Gissa vem som ska köpa! HÄR finns dom. (Använd min kod; Mona20 så får ni 20% rabatt!)

Bortsett från att jag är så GALET trött på mitt trasiga öga pga att jag ser svindåligt med det och läkaren tyckte att det var superonödigt att fixa ny styrka i glasögonen förrän jag har gjort nästa operation, om några månader, så har jag inga större bekymmer i livet just nu. Herregud, var det där den längsta meningen i år …?!

Men, jag räknar dagarna tills jag och Wendy åker till USA. Det går så sjukt sakta. Vi åker om en dryg vecka. För att få tiden att gå snabbare så gick jag ner i källaren och hämtade resväskan igår. Eller ja, vi har ju bokat lite bättre flygbiljetter så vi får ha två väskor med oss men jag köper den andra där. Vi kommer bo dels hos Wendys syster och dels på hotell. Jag åker hem efter 14 dagar medan Wendy stannar ytterligare en månad.

Just nu är det runt 35-40 grader i Las Vegas så det känns som att man kan lämna de mesta i garderoben hemma och satsa hårt på solskydd.

Men, innan jag drar ska gräsmattan klippas, alla utemöbler tas in och samtliga blomkrukor tömmas.

Hur gör ni när ni ska resa: packar ni kvällen före, eller är ni som jag? Sen, när jag kommer hem, så packar jag helst upp innan jag ens klivit in genom dörren. Maken däremot, han kan ha sin resväska hur länge som helst liggandes.

För ganska exat 50 år och en månad sedan så började jag i klass 1D. Liksom de flesta andra som börjar i första klass så var jag 7 år gammal. Och? … tänker du.

Skillnaden mellan dig och mig är att jag har det dokumenterat på film. Inte nån super8-kamera via en förälder utan via ett tv-team som skulle göra en dokumentär för SVT. EN dokumentär. Om hur det var att att vara en skolklass i ett så kallat miljonprogram-område. Under nästan 10 år byggdes det en miljon bostäder i ett par tre olika förorter i Stockholm. Bestämda ställen. Nya lägenheter. Min mamma var en av de som fick en sån lägenhet. Idag kan jag tycka att det var konstigt med tanke på att de var rätt dyra i hyra och hon var ensamstående med mig och min bror.

Hur som. Ett tv-team skulle dokumentera en förstaklass och eftersom samtliga lärare på den aktuella skolan sa tack, men nej tack … utom vår lärare … så blev det vi.

”Problemet” var att det här inte blev ”bara ett program”. Teamet följde oss varje år fram till och med 9:an och därefter gjordes några ytterligare filmer. Totalt 13 stycken om jag minns rätt. De visades år ut och år in och det var ingenting jag skröt om direkt. Tvärtom. De andra eleverna i skolan blev hyfsat snart avundsjuka då vi dels visades på tv och dels innan intervjuades i olika tidningar. ”Tror ni att ni är nåt bara för att ni är med i tv va va va?!” Typ så.

Alltså lärde man sig att inte prata om det över huvud taget. När jag var 13 år började jag åka in till huvudstaden. Hängde med mycket äldre tjejer och killar. Började springa på vårt superpopulära discotek som hette Bobadilla. Jag var helt klart för ung, men eftersom jag såg äldre ut och dessutom var snygg på den tiden, så var det inga problem att komma in.

Dessa foton har jag visat en gång förut i bloggen, men för er nya så är de tagna när jag är 12-15 år. Ovan är jag 12 år, inne på mitt 13:e. 

Såg ut som en jävla mupp när jag var 14 men det var ”inne” med sånt där band runt pannan. 

Strax efter får jag för mig att klippa av mig håret. Herregud. Såg ut som en kärring.

Jag umgås i stort sett endast med människor som inte bor i förorten där jag bor. Ingen visste att jag var med i dessa filmer. Jag skämdes. Skämdes för att jag tyckte att man sa så puckade saker när de filmade. Eller att man såg förjävlig ut. Ja, ni vet ju hur tonårsbrudar beter sig.

För några år sedan klipptes alla 13 filmer ner till 5 st och gjordes till nån sorts dvd-box. Jag är inte säker men jag tror att jag har en sån box. Nånstans. I vilket fall som helst. Den sista gången jag var med (var med i 12 av dessa 13) så var jag gravid och födde 31-åringen under inspelningen. Efter det sa jag tvärt nej till att vara med i den sista. Jag är vuxen, jobbar och har ett liv. Inte en käft visste om dessa filmer och varje gång de repriserades på SVT och man satt i fikarummet på jobbet, och någon kommenterade programmet, så låtsades jag som om det regnade.

Det tog mig många, många år att titta på några av dom. En av dom handlar bara om mig men den har jag bara sett en enda gång. Not så intresserad.

Med åren har jag förstått att det här filmaterialet är världsunikt. Filmerna har fått många dokumentära priser på festivaler runt om i världen och visas fortfarande i undervisningssyfte.

Mannen som står bakom dom blev i förra veckan utnämnd till hedersdoktor vid en större universitetsskola här i Stockholm. För några veckor sedan fick jag ett mail från honom och han undrade om jag ville komma till ceremonin, som innebar att man skulle hålla ett föredrag, att en prominent professor från England, som forskar i den här sortens media, också skulle närvara etc. Jag svarade att jag inte kunde pga av mitt opererade öga. Men, samma dag bestämde jag mig för att åka ändå. 

Jag låter bli att ge mig till känna utan glider in och sätter mig. Det råkar bli längst fram. Allt börjar och plötsligt ser han mig och skiner upp. Åren har gått och han är gammal idag. Han har hela min barndom i sitt arkiv. Tiotusentals filmtimmar.

Han och den engelska professorn pratar på och han berättar för publiken hur det hela startade. Sen visar han filmsnuttar och jag sjunker djupt ner i stolen eftersom jag var totalt oförberedd på det.

Första skoldagen dyker upp på filmduken och där sitter jag. Med en frisyr som gör att jag undrar om min mamma var totalt felvaggad!

Mamma. Ung som attan. 

Första klassfotot och jag minns det SÅ väl. Var så himla avundsjuk på alla som hade långt hår så jag kommer ihåg hur jag tänkte att, om jag lägger håret på ena sidan så ser det nog längre ut. Mm, eller hur!

Flera filmsnuttar visas och tack gode Gud så växer håret!

Men, medan jag sitter där och kastas 50 år tillbaka i tiden så blir jag ledsen. Jag var populär, duktig i skolan och hade många kompisar men fy fan så jävla ensam jag var. Det här är så svårt att förklara för utifrån sett så var det ingen som visste. På den tiden var min relation med min mamma inte så bra och jag minns att jag bara ville bli sedd och att jag kände mig ständigt tom. Klev in i tonåren och hängde på populära uteställen i stan, hade shitloads med kompisar, var som sagt väldigt omtyckt men ensamheten inuti tog aldrig slut.

Filmvisningen och föredraget är slut efter 1,5 timme och lamporna tänds. Publiken ställer frågor. Jag jobbar ständigt med mina rädslor. En stor rädsla är att prata inför flera människor. Alltså utmanar jag mig. Ofta.

Jag tar mod till mig och ber om mikrofonen. Säger några roliga saker och publiken skrattar. Medan jag pratar så tänker jag att det är precis så där jag ofta gör: är rolig i skitjobbiga situationer. Lämnar från mig micken och ger huvudpersonen en kram.

Det visar sig strax att några av mina klasskamrater är där. Jag ler, hälsar, kramar men får panik och drar därifrån fort som fan.

För, det spelar ingen roll att det har gått 50 år och en månad. Jag avskyr dessa jävla filmer och påminnelser om min barndom.