ANNONS

Mother in law

/

När jag ska slappna av i huvudet så läser inte jag en bok eller stickar en halsduk. Jag glor på reality-tv. Har järnkoll på samtliga The Real Housewives-serier och en del andra.

I helgen hittade jag en ny serie: ”I lov a mamas boy”. En amerikansk realityserie som handlar om kvinnor som blir tillsammans med killar … som är EXTREMA i sina relationer till sina mödrar. Det är skämskudde i varje avsnitt och jag undrar konstant hur f-n man kan tillåta sig att vara en mammagris men ännu mer ifrågasätter jag hur man som kvinna accepterar det.

Jag har haft två svärmödrar. Den ena tog det några år innan hon accepterade mig eftersom jag är en ”ghettounge” som till råga på allt hade en ensamstående mamma. Det var … ähum … väldigt ovanligt i deras kretsar.

Den andra svärmodern avskydde mig från dag ett. Detta eftersom hon älskade sin f d svärdotter då hon var en bullbakande, skjortstrykande aldrigsaemot-svärdotter. Förvisso extremt trevlig (ja, jag kände henne) och en dröm för svärmor.

Jag stryker inga skjortor. Jag bakar bullar när j a g känner för det och jag har ambitioner. Kan säga att det inte föll i god jord alls. Två veckor efter vårt bröllop så var vi hos henne för att visa henne foton från bröllopet (som hon så klart var med på) och medan hon sitter och bläddrar bland bilderna säger hon: ”Mmm, vi får väl se hur länge det här håller”. 

Sa jag att jag satt intill? Jävla kärringjävel.

Elakare människa får man leta efter och det var inte särskilt roligt att behöva ses vid högtidsdagar. Det som dock var bra var att maken satte ner foten ordentligt, även om det var jobbigt för honom: ha en mamma som inte gillade sin svärdotter samtidigt som man älskar henne.

Idag är inte det något problem dock eftersom hon är död sen flera år och jag kan inte påstå att jag saknar henne.

Vad har ni för erfarenheter?

42

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00