Soppköksonsdag

Igår var kön galet lång och vi serverade en återkommande favoriträtt: 

Husmanskost går alltid hem hos våra hemlösa och vem säger nej till hemlagad potatismos?!

Vid varje soppkök så dyker nya ansikten upp. 

Amanda och en av våra stammisar. Den här mannen är galet trevlig. Han har jobbat som läkare fram till han blev pensionär. Amanda åkte in akut härom veckan och fick operera bort gallblåsan. Några dagar senare fick hon komplikationer och det blev en ambulansfärd in till sjukan igen. Mannen kunde dock lugna oss volontärer med att det inte är helt ovanligt med komplikationer efter en sån operation.

Det är lite det här jag menar med våra relationer med dessa hemlösa/fattiga pensionärer: det är o t r o l i g t givande att lära känna dom och prata om saker och ting. Både högt och lågt.

Socker-Lasse var som vanligt på plats och som vanligt skyller han på att han har ont i sina fötter när jag säger att vi ska dansa. ”Kommer du ALLTID att ha ont i fötterna?”

”Jaaaa, det blir nog så. Och knäna.” … skrockar han. 

En ny gäst hos oss. Sjukt sorglig bild av vår verklighet. Pensionärer som inte har något hem. 

Det här är en av våra stammisar, ”Blekinge”. Jag kallar honom så eftersom han kommer därifrån och har en utpräglad småländska. En väldigt fin och trevliga man. Han har blivit av med sin legitimation och fick spärra bankomatkortet. Nu har han problem med att skaffa ett nytt id-kort, men skulle försöka kontakta en präst i en av våra kyrkor, som kanske kunde följa med och intyga att han är han. 

Den här kvinnan är också ny hos oss. Sitt andra besök. När hon kom förra gången så såg vi alla att hon såg otroligt ledsen ut och igår frågade jag henne hur hon mår och varför hon var ledsen. Hon pratar inte jättebra svenska men jag kunde förstå att hon hade ont i kroppen. En av våra volontärer bad mig titta på hennes fötter och jag frågade om hon behövde nya skor.

Hon nickade och jag hade tur som en tok eftersom jag råkade ha ett par nya gympadojjor i hennes storlek i bilen. Vi delade ju ut kläder och skor i söndags och hade kvar lite saker i bilen. 

Jag hjälpte henne att sätta på henne dom och hon blev jätteglad men hennes ögon är otroligt ledsna. Jag måste försöka ta reda på mer om henne och se om vi kan göra henne lite gladare på något sätt.

Det är svårt att förmedla den stämning vi har i soppköket och alla skratt. Jag minns när vi började stå utomhus och jag klev ur bilen och sa: ”HEJ alla kompisar!” och så vevade jag i luften med armarna. Alla i kön stirrade undrande på mig första gången jag gjorde det men nu, nu ropar i stort sett alla tillbaka och vink-vevar med sina armar!

Jag har varit volontär hos VDS i ganska exakt 3 år nu och känslan när man efter ett par år får någon att öppna sig och berätta om sitt liv och varför man har hamnat på gatan, är väldigt speciell. Det är en ynnest.

Tack för att ni ser till att vi kan göra det här. Era gåvor, stora som små, är helt avgörande för vår överlevnad. ❤️