Soppköksonsdag
Igår var kön galet lång och vi serverade en återkommande favoriträtt:
Det är lite det här jag menar med våra relationer med dessa hemlösa/fattiga pensionärer: det är o t r o l i g t givande att lära känna dom och prata om saker och ting. Både högt och lågt.
”Jaaaa, det blir nog så. Och knäna.” … skrockar han.
Det är svårt att förmedla den stämning vi har i soppköket och alla skratt. Jag minns när vi började stå utomhus och jag klev ur bilen och sa: ”HEJ alla kompisar!” och så vevade jag i luften med armarna. Alla i kön stirrade undrande på mig första gången jag gjorde det men nu, nu ropar i stort sett alla tillbaka och vink-vevar med sina armar!
Jag har varit volontär hos VDS i ganska exakt 3 år nu och känslan när man efter ett par år får någon att öppna sig och berätta om sitt liv och varför man har hamnat på gatan, är väldigt speciell. Det är en ynnest.
Tack för att ni ser till att vi kan göra det här. Era gåvor, stora som små, är helt avgörande för vår överlevnad. ❤️