Ni som har erfarenhet av elaka föräldrar/partners

Jag har en fråga till er som är tonårsföräldrar, eller som har varit. En av mina vänner lever i ett destruktivt förhållande (anser jag som står utanför och ser) De har en tonårsdotter som då och då har lite väl mycket hormonsvängningar och därför ett jäkla humör, men är i grunden en bra människa.

Problemet är pappan i familjen. Som i grunden också är en bra människa. Han och dottern är extremt lika i sättet och har därmed samma humör. Kort stubin och sjukt otrevliga mot varandra.

Han kallar henne ”bortskämd ungjävel” i tid och otid (som jag har förstått det, har bara hört den ena sidan av myntet men även ljudinspelningar) och när dom bråkar har han inga som helst problem med att säga att hon kan dra åt helvete. Hon är idag 16 år och så här har det tydligen alltid varit. Mamman går emellan, de gånger hon är hemma, men då både pappan och dottern är hemma hela dagarna med jobb och skola hemifrån, så är hon inte alltid närvarande.

Jag har förklarat för henne hur jag ser på det. Att det absolut inte är okej för dottern att skrika men att det fan är helt tokförbjudet att kalla sin unge för white trash, att hon är dum i huvudet, att hon kan dra åt helvete. Mamman håller med mig, men säger att det inte spelar nån roll vad hon säger, maken ”klipper” av diskussionen med att alltid gå därifrån.

När dom är sams så skämmer han bort henne med prylar men dottern mår jättedåligt av det här och säger att hon vet att hennes pappa inte tycker om henne och erkänner att ”jag behöver honom bara för pengarna”. Pappans humör styr hela hushållet: när han är glad så är han fantastisk, när han är på dåligt humör, vilket är ofta, så går det ut över alla.

Även för oss som kommer och hälsar på. Har dom bråkat så sitter han inne på sitt kontor och kommer inte ens ut för att hälsa.

Jag vet dock att hon är djupt deprimerad över det här och att hon skulle vilja ha en bra relation men hon säger själv att hon har absolut noll respekt för honom.

Jag har föreslagit för mamman att de ska gå i familjeterapi, men det finns inte på kartan för honom. Han är egen företagare och väldigt social och trevlig mot branschfolk, men hemma behandlar han dom som skit mellan varven. Går något på tok på jobbet, eller om han är för stressad, så är han extremt otrevlig. (Har hört honom flera gånger genom telefonen. Mamman har även spelat in deras bråk och man blir mörkrädd på riktigt när man hör hur dom pratar till varandra och hur/vad han skriker till henne.

Det här är så synd eftersom jag vet att han egentligen är en trevlig prick men jag mår asdåligt över att se hur han beter sig mot mamman, men i synnerhet mot dottern. Har försökt att prata med honom själv men han frånsäger sig allt ansvar och säger ”beter man sig så, så får man skylla sig själv” som försvar till det han vräker ur sig. Mamman säger att han aldrig någonsin tar på sig ansvaret över deras bråk, utan det är dom som börjar och är ”respektlösa” mot honom.

Har ni några erfarenheter kring såna här relationer, eller några bra tips?

PS. Jag har ändrat lite här och där för att ingen i mitt privatliv ska kunna lista ut vem/vilka det handlar om då jag inte vill att de känner sig utpekade. Mamman har läst och godkänt texten.