Att göra en hemlös glad

I söndags var det soppkök som vanligt och med tanke på att Socker-Lasse inte dök upp på onsdagssoppisen så var jag jätteorolig för att han inte skulle komma även denna gång. Det är väldigt ovanligt att han uteblir så hade han inte dykt upp hade jag blivit  stressad på riktigt.

Lasse är väldigt speciell. Otroligt vänlig, väldigt lågmäld men har ett jävla humör när han sätter den sidan till. Han ”lider” av psykisk ohälsa, men det är inget man märker särskilt mycket av när man samtalar. Inte mer än att han har lite fixa idéer om hur man botar cancer och annat.

Hur som. Jag gick fram till honom och talade om att jag hade en present. Lasse vet inte vad bloggar är för nåt, men vet vad Facebook är så jag sa att jag och mina läsare på Facebook samlat ihop lite pengar för att köpa honom en sovsäck och lite annat.     

        

Han blir glad när han ser den speciella mobiltelefonhållaren, med en krok så att han kan fästa den på insidan av sovsäcken.

Lasse blir supergenerad när jag tar upp sovsäcken och förklarar att det inte är nåt billigt skit utan en supervarm sovsäck som klarar upp till -20 grader. 

Han blir verkligen jätteglad, och jag blir ännu gladare över att se hans glädje. ”Nu kan jag ha mina saker i den gamla sovsäcken så att råttorna inte tuggar sönder dom.” (Han ”bor” under en specifik bro här i Stockholm där det tydligen finns mycket råttor.)

Jag hade även köpt några IKEA-påsar till honom så att han ska slippa att packa grejer i plast- och papperspåsar. Dessa blev han väldigt glad över. Han berättade att den där blå tunnan ni ser, att det är ”en pall, och när jag sitter på den så lägger jag min halsduk som jag fick av dig, ovanpå. Då fryser man inte om rumpan.”

Jag frågade om det är något annat han behöver och han funderar en stund. Jag bereder mig på att få höra typ skor, vantar, eller nåt annat, men så säger han: ”ja, jag önskar mig en stor herrgård, med en trädgård fylld av blommor, där vi hemlösa kan bo.”

Alltså. Vad svarar man på det? Hjärtat gick fan sönder. Men jag säger: ”Mm, jag har nog lite svårt att trolla fram det men om du behöver något annat till dig s j ä l v så kan du väl säga till mig?” Frågade också om han skulle föredra en dramaten-vagn men han sa att den blir för liten så han behåller gärna sin barnvagn.

Innan han går så säger jag: ”Lasse, får jag ta ett kort på dig som jag kan lägga upp på internet?” Han vänder upp ansiktet och nickar. ”Jamen Lasse, kan du leeeee lite då?!”

”Nä, jag har ju inga tänder!” säger han och skrattar till under skägget.

Vi säger hejdå och jag vänder mig om för att prata med andra hemlösa. Det går en liten stund och så hör jag honom ropa ”Mona!” Jag blir förvånad över att han är kvar och går fram till honom medan han gräver bland sina saker.

”Här, du får den här av mig. Det finns massor av fina saker du kan titta på i den.” 

Förstår ni nu varför jag gör det här? Varför jag älskar dessa möten, hur ogärna jag önskar att man inte skulle behöva ha dom. Att behovet av våra insatser på VidDinSida verkligen behövs.

TACK alla ni som är en del av Lasses presenter jag köpte. Jag hoppas att ni förstår vilken glädje och hjälp det var. ❤️

Bli gärna månadsgivare, eller skänk en slant till oss. Det är endast och verkligen ENDAST tack vare de ekonomiska bidrag från privatpersoner och företag som vi kan fortsätta verksamheten. Läs mer HÄR.

Vi har även gåvoshop med fina saker som ni gärna får köpa.

Det händer att vi får frågan om våra saker finns i andra färger men nej, rosa är vår logga så vi kommer alltid att hålla oss till det.