ANNONS

När man har noll förväntningar

/

För tre år sedan åkte jag med Optiker utan gränser/Synoptik till Peru. Med på resan var ett gäng optiker och butikspersonal. Jag var med för att kommunicera ut OUGs arbete här hemma. Peru var min tredje resa och vid varje resa så var det ny personal från Synoptik. Alla anställda kan söka en plats på dessa resor och det är en fantastisk upplevelse. Begagnade glasögon som lämnas in i deras butiker, görs rena och sorteras efter styrka och sedan läggs det i banankartonger. Vid varje resa har man med sig ca 10.000 glasögon och OUG samarbetar med olika organisationer i varje land man besöker. Dessa organisationer förbereder vår ankomst på så sätt att de informerar i kyrkor, kloster, skolor. Mun-mot-mun-metoden. Dessa resor vänder sig till fattiga människor som inte har någon möjlighet att köpa glasögon.

Inför varje resa har man ett uppstartsmöte på Synoptiks huvudkontor här i Stockholm. Dels för att lära känna varandra och dels för att paketera alla glasögon och gå igenom resan. Ofta kommer ambassadören för det land man ska besöka och berättar om landets traditioner och annat.

Man är borta 2-3 veckor och vid varje resa försöker man få in någon dags turism efter veckorna man har arbetat. När vi skulle till Peru så fick alla en förfrågan om man ville stanna kvar i 5 dagar (tror jag det var) och i så fall så skulle man betala in 8000 pickadoller. För mig var det en självklarhet så jag pyntade in pengarna.

På uppstartsmötet kom Perus ambassadör och hans danska hustru. Till saken hör att jag är noll, n o l l, intresserad av kulturella byggnader och annat skit. Jag är en sån som; när man besöker exempelvis Wasa-museet så är jag typen som tittar på skeppet och säger ”oj, jösses, coolt”, sen är det klart. Till skillnad från maken som går igenom varenda jävla spiks historia i alla montrar och läsare alla plaketter både bak- och framlänges. För mig räcker det alltså med själva konstaterandet att något är magnifikt. Orka gå igenom allt i detalj. Således är jag inte särskilt bevandrad av sånt som finns på världsarvslistor etc.

Så, tillbaka till mötet. Ambassadören frågar om vi ska turista något. Vi är flera som valt att stanna kvar och göra det och han frågar om vi möjligen ska till Machu Picchu. Flera svarar exalterat ”ja” och jag tittar ner på vårt papper. Har noterat nånstans att det är just precis det stället som är anledningen till våra extra dagar i Peru. Jag sitter tyst och funderar. Känner ju igen namnet men tänker att det är nån sorts jäkla pyramid eller nåt. Boring, men jag har ju sagt ja och betalat. Alltså är man en i teamet och hänger på. Där och då förstår jag av snacket att det är nåt berg av något slag. Tänker att ”8000 tusen spänn för att stå bland några jävla buskar på ett berg … suck”. Var noll sugen men jag är bra på att bita ihop så det skulle säkert lösa sig.

Vi åker iväg och hela resan blir som vanligt en otrolig upplevelse.(Jag en kategori här i bloggen som heter ”Peru 2017” om ni vill läsa mer om hela resan.)Vi gör vårt jobb, avslutar och säger hejdå till de som valt att åka hem. Sen åker vi till en liten by nånstans i närheten av Machu Picchu. Vid det här laget hade jag googlat lite och förstått att det här minsann var något extra. Fortfarande sjukt osugen men galet glad över sällskapet, hängde jag på.

Kan ju säga så här. När jag väl stod där uppe på Macchu Picchu så insåg jag vad övriga världen pratar om. Herrejävlar vilken fantastisk upplevelse.

21752355_10155293920699262_2550906130543099341_n-1
Här står jag nästan allra högst uppe och jag minns så otroligt väl hur jag tänkte att jag var så jäkla tacksam över att jag sällan tackar nej till saker som jag egentligen inte är särskilt intresserad av.

Det här minnet kommer jag bära med mig tills jag kolar vippen, that’s for sure!

8
100

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00