ANNONS

Att göra slut med sina föräldrar

/

Jag fick en kommentar/vädjan igår från Tina, en läsare:

Off topic, Mona kan du ta upp hur man gör slut med sina föräldrar? Är mitt inne i det (mitt initiativ med min mamma) och känner mig helt lost. Maken kan inte stötta (blir tjafs) och jag vill inte berätta för mina barn som är 21 & 7. Skitjobbigt. Kram.

Jag kan inte tala om för dig hur du ska göra men jag har tidigare skrivit här om hur jag gjorde. För, visst kan man göra slut med sina föräldrar. Det är ju inte direkt så att man har valt dom.

Nedan inlägg är runt 10 år gammalt men jag känner att det inte vuxit någon mossa på det. Har jag några andra läsare med erfarenheter så please, berätta! Här kommer en del av min historia;

Min pappa håller tydligen på att dö. Som ni förstår av den meningen står han inte överst på min lista av folk jag bryr mig om. Han är inte ens sist. Han finns helt enkelt inte.

Jag tänkte att vi skulle prata lite om det här. Om mammor och pappor som man inte har någon relation med. I mitt fall gäller det bara min pappa. Jag är äldsta barnet. Min föräldrar skilde sig när jag var 3 år. Då hade jag en bror som var 2 år. Eller ja, honom har jag ju fortfarande. Hur som. Jag var ”pappas flicka” tydligen. Har inga minnen av det här men fått återberättat att jag tog skilsmässan väldigt hårt. Att jag vände min mamma ryggen under lång tid.

Åren gick och min pappa skaffade sig en ny familj. Fick 3 barn. Han flyttade från Stockholm till Öland under en period. Jag och min bror var där och hälsade på under loven. Min pappa, som jag är fysiskt väldigt lik, är en väldigt auktoritär man. Hade många konstiga idéer för sig. När jag var 15 år så skötte jag mig inte så bra så jag blev deporterade till honom på Öland under ett halvår. Januari till sommaren. Ni kan ju föreställa er; en 15-årig tonårsrevolterande stockholmsböna som skulle bo v i n t e r-halvåret på Öland. Och gå i skolan där. Tror ni jag blev poppis? Icke. Förvisso gick killarna igång eftersom jag var rätt snygg på den tiden och tjejer är ju som tjejer är, så det blev en extremt jobbig erfarenhet. Jag trodde att jag skulle få bo där resten av livet  och fick panik. Mörbylånga är inte någon världsmetropol direkt.

Tillbaka till när jag var liten. Jag och brorsan åkte som sagt dit på loven. Hans nya fru var bra. Han själv var en mansgris utan dess like. Och en tyrann. Med väldigt märkliga idéer.  T ex fick man inte sitta i hans fina bil med skorna på sig. De skulle ligga i bakluckan. Man fick inte börja att ta maten före honom under måltiderna. Om mjölkpaketet tog slut medan man satt till bords så var man tvungen att resa på sig och slänga det på en gång. Varje kväll drack han kaffe och åt hembakade bullar framför tv:n. Han hade socker i kaffet och rörde om med sin sked. Satt man nära honom, vilket man alltid försökte undvika, så tog han upp skeden från kaffet och lade den på ens hand för att det skulle brännas. Då skrattade han. Eller om man bad om smörkniven så höll han fast i den och drog den snabbt nedåt så att allt smör hamnade i ens hand.

Men det fanns givetvis stunder då han var snäll. Jag var som sagt väldigt lik honom och dessutom ett vackert barn. Att visas upp. Jag älskade min pappa när jag var liten. Han var min idol.

När jag var 10 år så talade han om för mig att jag ”måste förstå att min nya familj kommer före dig och Tony”. Den meningen förändrade hela min barndom. Plötsligt var jag och brorsan bortvalda. MIN hjälte till pappa valde bort mig.

Åren gick och jag fick lyckligtvis flytta hem under den där 15-års perioden. Jag blir vuxen. Har en till-och-från-relation med honom. Gifter mig med min första man. Då hade jag fortfarande något löjligt hopp kvar om att vara den som betydde mest av allt i världen för honom. Jag bad honom föra mig till altaret. Jag vet, fjantigt. Efter det bleknade vår relation. Av flera anledningar. Jag föder min första dotter. 1991. Lycklig. Undrar när han ska hälsa på. Han är sedan länge skild från sin fru och eftersom han var en playboy av rang i unga år så återupptar han den karriären. (Eller ja, om vi ska vara sanningsenliga så hade han aldrig lagt av.) Träffar mycket yngre kvinnor. Många relationer.

När dottern är 3 veckor gammal övertalar hans dåvarande tillfälliga snärta honom att träffa oss. H o n köper present och bjuder hem oss till deras gemensamma hem. Min pappa var obekväm. Nu morfar. Då är man ju gammal. Inte bra när man vill leka playboy. Tiden går. Han lyser med sin frånvaro. Plötsligt, när dottern är 1 år, kommer han på besök hemma hos oss, med ett par av mina yngre halvsyskon. Kunde kanske bero på att jag klagat på hans frånvaro. Efter det besöket försvinner han i flera år. Jag lackar ur och tänker att han kan dra åt helvete.

När dottern är 6 år skiljer jag mig. Något år senare ringer han för första gången på många år. Jag hade tidigare, under många år, jobbat på ett inkassobolag och han ringer för att ”ställa en juridisk fråga som jag och en jobbarkompis tvistar om”. Jag svarar. Under de 20 minuter vi pratar frågar han inte en enda gång om hur dottern mår. Han ställer inga personliga frågor över huvud taget. Under samtalets gång bestämmer jag mig för att klippa med honom mentalt för all framtid. Lägger på luren och begraver honom.

Flera år senare börjar jag i terapi. En gång i veckan under två år. Under dessa samtal kommer givetvis han upp. Jag får en läxa. Att ringa honom och tala om vad jag känner. Jag drar mig. Länge. Till slut gör jag det. Hinner precis tala om vem som bett mig göra det och varför. I stället för att svara på frågor berättar han att han numer minsann dejtar en ung tjej. Jag kräks och säger att ”vet du pappa, jag är NOLL intresserad av att höra om alla dina jävla brudhistorier”. Han skrattar och tror att jag skojar. Vi avslutar samtalet och jag känner att jag fått nog, once and for all.

Det går några år till och jag och min bror får ett meddelande via Facebook. Från hans nuvarande sambo, som är yngre än jag. Självklart. Hon undrar om vi kan tänka oss att träffa honom ”eftersom han har stora hjärtproblem och det ser inte så bra ut”. Jag funderar. Pratar med min bror. Han har haft kontakt med honom under alla år men är också jävligt besviken. Jag hade noll lust att hälsa på men så säger brorsan: ”var en större människa än honom Mona”. Så då är jag det. Åker dit med honom. Det här har jag bloggat om tidigare men kan inte hitta inlägget nu. Synd, för det var bra.

Det här skedde för några år sedan och det slutade med att jag kände att jag, efter alla år, ÄNTLIGEN fått ett avslut på vår relation. Den barnsliga pappalängtan, som trots allt legat och grott under mossan i alla år, var borta. Jag var fri. Men, han dog inte som alla trodde. Han fortsatte att andas bitterhet och självömkan. Ingen av hans barn har idag någon kontakt med honom.

I veckan ringer min bror. Min pappas exfru, som han har barn med, har blivit uppringd av sambon. Det är illa. Han ligger på sjukhus med två brutna lårbenshalsar, brutet revben, problem med lungorna. Plus sitt stora hjärtfel. OCH är stundtals förvirrad. Denna f d militär med en auktoritet som hette duga. Ska vi hälsa på?

Efter mitt besök förra gången så har jag då och då funderat på hur jag ska reagera när någon ringer och säger att det är dags. Jag har alltid sagt att ”glöm att jag skulle bry mig”. Jag känner efter. Nä, fan. Jag känner i n g e n t i n g. Nothing. Nada. Jag är tokfärdig med honom.

Min mamma ringer: ”men du, känn efter ordentligt. Om han dör nu så kan du inte ångra dig Mona”. 

Jag känner och känner. Men näpp. Han kan ligga där och dö. I don’t give a shit. På riktigt.

Är jag en rutten människa som känner så här? Har ni varit i en liknande situation?

43
97

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00