Studieskulder eller inte

Jag har tänkt på en sak. Redan som tidig tonåring hade jag min utbildningsplan planerad. Eller ja, jag hade två olika planer. Det började med att jag var tokbestämd om att plugga till lektor i engelska. När jag började närma mig nionde klass hade jag ändrat mig och siktet var att blir flygledare på Arlanda. Don’t ask me varifrån den idéen kom men jag var helt säker. Det var solklart. Hade bra betyg och skulle söka in på gymnasiet och efter det vidare in i pluggdjungeln. Jättebra.

Sen fyllde jag femton och blev tokkär i en äldre kille. Oj så kär jag var. Kom på den geniala idén att jag skulle ta ett sabbatsår. Jobba och tjäna pengar. Och jag gjorde det. Jobbade och tjänade mycket pengar. Var fortfarande kär. Det där sabbatsåret blev ytterligare ett år. ”Jag har ju hela livet på mig att plugga!” tänkte jag … och jobbade vidare. Pang, tjoff och så hade jag passerat 20 års-strecket. Killen och jag var fortfarande tillsammans men när vi passerat 7 år tillsammans så var det tack och hej.

Det här med att plugga glömde jag plötsligt bort. Det var alldeles för roligt att tjäna pengar. På den tiden var det mycket lättare att få ett bra jobb, och jobba sig upp, än vad det är idag.

När 28-åringen fick för sig att hon skulle ta ett år ledigt mellan andra och tredje året i gymnasiet för att tillbringa ett år i skola i USA gick jag i taket. ”Aldrig i helvete!” Väl medveten om att risken för att hon skulle hoppa av för evigt var stor. Hon blev superarg på mig. Hennes två bästa kompisar drog i väg dit och jag var världens sämsta mamma.

Man kan ju tycka vad man vill om mitt beslut som vårdnadshavare med det stora problemet med att hon skulle ha åkt var att hon inte skulle få tillgodoräkna sig året i USA. Jag sa att hon mer än gärna fick åka … e f t e r gymnasiet. Men, jag var fortfarande världens dummaste mamma.

Tills kompisarna kom hem och de insåg att de inte skulle ta studenten tillsammans då de låg ett år efter. Kan ju säga att det inte dröjde särskilt länge tills ett ”herregud, TACK för att du inte lät mig åka mamma” kom. Hon gick klart gymnasiet, började jobba hos oss och efter sex år slutade hon då hon var tvungen att ta tag i allt hon blev utsatt för som barn. Drygt ett års sjukskrivning och traumaterapi senare sökte hon ett kundtjänstjobb. ”Söker ett lätt jobb bara för att komma ut i arbetslivet igen.” En kort tid efter insåg ledningen att de anställt en guldklimp och 10 månader senare blev hon erbjuden ett toppjobb på samma ställe, 10.ooo i lönehöjning (!) …. och hon trivs som attan. Jag har haft många anställda genom alla år som egen företagare och kan säga att hon är topp tre av alla som passerat revy. Kan ju tyckas vara svårt att vara objektiv som mamma men den här nya arbetsgivaren, ett megaföretag, tycks ha samma uppfattning så jag verkar inte ha varit ute och cyklat direkt.

Talibanen har alltid varit väldigt duktig. Efter de första fem åren i skolan var vi tvungna att byta skola. Jag lackade till slut ut på att hon fick sitta och läsa på många lektioner eftersom hon låg långt före. Det var inte tu tal om att hon skulle få extrahjälp. ”I min klass lär vi oss i samma takt.” sa den gamla erfarne läraren. Måttet var redan rågat när hon i första klass vägrades låna Harry Potter-böckerna i skolbiblioteket med motiveringen att ”man måste gå i femman, man är inte mogen dessförinnan”. Att hon läste dom hemma och ville läsa parallellt i skolan hade ingen betydelse.

Till slut fick jag nog och vi flyttade henne till en skola som är känd för att vara högpresterande. Plötsligt var hon inte längre bäst i klassen. Det var en utmaning hon behövde.

Hon gick ut nian nu i juni och hade väldigt bra betyg och hon har en färdig plan. Nu har hon precis börjat läsa Ekonomi-Juridik-linjen på Östra Real och efter studenten vill hon läsa in en juristexamen och därefter utbilda sig inom kriminologi.

Well, nu vet jag ju en som också hade långtgående planer och som 40 år senare sitter här utan studieskulder … tyvärr … men jag kommer uppmuntra henne så mycket det bara går att hon fortsätter med sin plan. Idag är det hundra gånger svårare att ta sig fram utan en utbildning.

Men, det är konstigt hur det ändå sitter i min ryggmärg: skammen över att jag aldrig pluggade vidare. ”Du som hade så bra betyg…” Något trött på den meningen. 

… och helt ärligt: idag skulle jag bara kunna få jobb genom kontakter. Har varit så gott som egen i över tjugo år så det är ju bara jag (och förvisso maken) som vet min kapacitet och vad jag är bra på. Jobbade förvisso 10 år på ett inkassoföretag och klev därifrån med ett grymt betyg, men det är ju hundra år sedan. Inte värt så mycket idag.

Är jag förblindad över det här ”måstet” om att man måste ha en studentexamen i ryggen i dag när arbetsklimatet är annorlunda? Jag har ju kunnat ha ett bra liv utan men om jag ska rannsaka mig själv så sitter det som en tagg att jag aldrig studerade vidare.

Hur resonerar ni kring det här?

  1. Ulrika skriver:

    Jag jobbar med studievägledning på komvux och slås ofta av hur fixerade vi är vid högskoleutbildning. Visst finns det bristyrken inom det akademiska området, inte minst inom vård och skola, men vad vi missar med våra ungdomar är de praktiska utbildningarna. Vi har en otroligt stor brist på svetsare, VVS-are, elektriker, snickare, kockar och undersköterskor.
    Jag har rått båda mina barn att gå yrkesutbildningar på gymnasiet, men att läsa in högskolebehörigheten samtidigt. Båda fick jobb direkt efter studenten och kommer att plugga om ett par år.

  2. Har precis börjat läsa in en del gumnasiekurser för att kunna söka högskoleutbildning till hösten 2020. Jag är 45 år gammal! Gick frisörlinjen 1990-93 sedan jobbade man o tjänade pengar och via kontakter fick jag administrativt jobb när jag fick eksem av frisöryrket, det var tidigt 2000-tal sedan rullade det på… Sade upp mig efter 12 år på samma jobb i våras och har efter en tid som arbetslös bestämt mig för att satsa på mig själv och för att få de jobb jag vill ha (och förtjänar och brinner för) behövs utbildning, bara att göra om göra rätt och ta det nu. Hoppas få bra betalt så man hinner bli skuldfri på CSN innan pension hehe.

  3. Minna skriver:

    Jag har ingen högskoleutbildning, bara gymnasium.Har jobbat sedan jag var 15 år, ( nu 53år) och aldrig varit arbetslös. Har jobbat mig upp det företag jag började på som 21-åring och är fortfarande kvar. Jag ångrar idag att jag aldrig vidareutbildade mig, framför allt med tanke på klimatet på arbetsmarknaden. Min bransch är lite skakig just nu, och bara att skriva ett CV ger mig ångest. Däremot sitter jag säker i denna omorganisation då två verksamheter slås ihop, LAS går in och sist in först ut. Vi har pushat våra bägge döttrar att plugga vidare, 31- åringen har inte gjort det, men har alltid jobbat, 26- åringen började nu i september, avbröt föräldraledigheten med en 3-åring son och en 10 månaders tjej! Jag är jättestolt över bägge mina döttrar, men har alltid känt mig i underläge för att jag inte pluggade vidare. Det är ett tufft klimat på arbetsmarknaden och tycker att kraven är höga i alla branscher. Jag satt själv och rekryterade extrapersonal innan sommaren , många som aldrig har jobbat trots högskola! Tror att lite av varje är bäst!!

  4. Nina skriver:

    Håller helt med! Samma här. Dök upp i detta land när jag var 17 år pga att det fanns så mycket jobb. Jobbade, fick barn, fick barn, jobbade, fick två barn till. Drev eget tillsammans med min make jag med… tröttnade på det egna företaget, råkade få jobb via kontakter och fick senare fast tjänst på den platsen tack vare att min chef tjatade och slogs för att få anställa mig, i en värld med nästan enbart ingenjörer och andra med 4000 högskolepoäng.
    Nu lär jag blir kvar tills jag går i pension, misstänker jag, just för att man ska ha högskola på sitt cv nästan överallt. Och jag har inte ens svenskt gymnasium.. 🙁
    Så jag har tvingat mina barn att plugga. En är snart klar högskoleingenjör och en jurist. Två kvar att tjata på.
    Men – jag jobbar delvis med arbetslösa (lite komiskt) och man har en hög tröskel om man inte har svensk skola.
    Samtidigt som alla företag jag träffar säger ”det hänger mer på hur man är som person och att man vill något”…men samtidigt kommer man aldrig så långt utan skola på CV:et.
    Det är oerhört svårt att jobba sig upp idag. Vilket stänger många ute.

  5. Anna skriver:

    Ångrar verkligen att jag ej pluggade efter gymnasiet. Sitter här nu, utan jobb, 50+, uppsagd pga arbetsbrist. Hade ett bra jobb på stort företag där jag arbetade mig upp, tråkiga omständigheter gjorde att jag slutade efter 20+ år(psykopat till chef) Ordnade ett nytt genom kontakter på 14dgr, blev headhuntad efter drygt 2 år till ett annat företag, blev lovad guld och gröna skogar men slutade sist med uppsägning. Så har du kontakter kanske du kan förmedla dessa Mona för jag är desperat……

    1. Fyfan så jäkla tråkigt. I feel you. Fick ett liknande sms i morse. Så himla tråkigt när korkade arbetsgivare gör sig av med bra människor!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..