ANNONS
Influencer Argentur är en del av© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00

Monas Universum ansvarar för det innehåll som publiceras på denna blogg. För frågor om innehållet kontakta mona@monasuniversum.se. Bloggen ligger på plattformen Tailsweep som använder cookies. För dessa cookies och de personuppgifter som kan komma att behandlas i samband med cookies ansvarar Bonnier Magazines & Brands AB. Mer information finner du här

En av tusentals röster

Åtalet & Rättegången

Att bli anmäld och åtalad

Mina läsare

Tonåringen - numer 28-åringen

4 april 2019

Målet för er fina insamling är nått och jag är helt överväldigad över ert enorma gensvar på det här.❤️

Mitt skadestånd är nu täckt och överskottet kommer skänkas till en organisation som min dotter bestämmer. Hennes önskan är även att sätta upp en fond för alla de barn som finns därute och som dagligen utsätts för övergrepp.

Oskyldig till motsatsen bevisas i all ära – men när ska alla de barn som skrämts till tystnad få utrymme, möjlighet och chans att ta bladet från sina munnar?

Vi lever idag i ett samhälle som många gånger premierar förövare och som låter tystnadskulturen få fortsätta bre ut sig som ett lapptäcke över vårt land. Barn som efter åratal av tystnad och också ofta lojalitet mot förövaren är totalt paralyserade av skräck. Barn som varje dag lever med en sorg som inneboende i bröstet och med rädslan som en evig skugga. Barn som varje morgon går upp, klär på sig, borstar tänderna och går till skolan. Barn som varje dag skrattar, ler, tar armkrok med kompisar, spelar fotboll på rasten, åker till stallet på lördagarna, köper badbomber till kompisens kalas, och får nästan alla rätt på matteprovet.

Men också barn som varje dag fasar för att skolan ska ta slut och att cykelturen på grusiga vägar hem ska vara ett faktum. Barn som varje dag bär sår, ärr och blåmärken som de blir experter på att dölja. Barn som varje dag tvättar sina underkläder i vasken för att ingen ska se blodfläckarna som täcker tyget. Barn som varje dag har värk i kroppen till följd av den anspänning som det innebär att växa upp i tystnad. Barn som varje dag duschar i skållhett vatten i hopp om att det äckliga och onda någon gång ska försvinna. Barn som varje dag ler ett sprucket leende och hoppas att ingen alls – men ändå alla – ska se den där sorgen som bor i bröstet. Barn som varje dag ber en bön till någon – vem som helst där ute – att slippa behöva känna de där hårdhänta händerna, den unkna andedräkten och den oundvikliga smärtan en enda gång till. Barn som varje dag gråter sig till sömns och drömmer mardrömmar, bara för att vakna och inse att mardrömmarna är verklighet. Barn som varje dag är lika rädda för att somna som för att vakna. Barn som varje dag går sönder lite till, bit för bit.

Barn som varje dag går hem till ett helvete, ett helvete som till slut blir vardag. Ett helvete som normaliseras, trasar sönder själen, tar död på förutsättningar och drömmar, stockar halsen med skam och förstör liv. Ett helvete (läs: en vardag) som är direkt livshotande för ett barn.

“Året är 2001. Aprilsolen värmer mitt ansikte på vägen hem från skolan. Värken i bröstet har bytts ut mot en stunds lättnad, och när jag kommer hem tar jag fram min ceriserosa dagbok med guldlås på och slår upp en tom sida. Sidan ramas in av små blommor och doftar sådär som bara parfymerade dagböcker kunde göra. Jag skriver ”idag har jag gjort något jag längtat sååå länge efter. Jag har vågat skära mig i händerna. Det kom blod och gjorde ont, men det kändes så mycket skönare än att ha ont inuti”. Jag är 10 år. I vanliga fall fasar jag över att skoldagen tar slut. Jag brukar tvätta mina underkläder i vasken för att ingen ska se blodfläckarna. Jag har ständigt ont i mage och huvud, även om jag inte berättar det för någon. Jag brukar duscha i skållhett vatten i hopp om att någon gång få bli fri ifrån det äckliga som blivit jag. Jag är populär i skolan, har många vänner, är tuff och någon som både syns och hörs, men jag försöker undvika idrotten och omklädningsrummet av rädsla för att någon ska se hur äcklig jag är. Jag ler mitt spruckna leende, och ingen ser sorgen som bor i bröstet. Jag har freestyle på nästan dygnet runt för att slippa höra bruset av mina egna tankar. Varje kväll när jag ska sova så vrider jag mig i timmar av panikattacker och jag ber tyst om att smärtan och sorgen någon gång ska få ett slut. Att om han inte slutar, så kan jag väl i alla fall få dö. Jag är 10 år och har för första gången fått tag i bladet på en pennvässare, skruvat loss det och skurit mig själv i händerna – de händer som tvingats ta i honom. Jag är 10 år, rädslan är min eviga skugga och helvetet är min vardag. Jag är ett av de barnen.” 

Ett av fem barn. I varje klass. I Sverige. År 2019. Varje dag. Varje dag är det ett av fem barns verklighet. Ett av fem barn som dessutom tror att de är ensamma i hela världen med den mardröm som är deras vardag.

Och vad gör vi? Låter tystnadskulturen blomstra. Håller förövarna om ryggen. Gödslar skammen hos de utsatta. Låter det tabubelagda få fortsätta vara tabubelagt i år efter år efter år. Sätter diagnoser och låter psykofarmaka vara receptet till att försöka förtränga en verklighet som ingen helst vill prata om. Kräver orimlig teknisk bevisning åratal efteråt. När ett barn till slut har samlat mod nog att berätta sanningen blir svaret att ”ord står mot ord” och därför skyddar samhället hellre förövaren. Barnen tvingas att fortsätta mardrömmen som kallas livet, trasiga och med det underförstådda budskapet ”svälj det och gå vidare”. Lämnar barnen åt sina öden – utan det skyddsnät som enligt barnkonventionen ska vara en rättighet. Försiktigt tas frågan upp, men får pajkastning och nättroll tillbaka. Plötsligt har vi glömt sakfrågan och det enda som egentligen är viktigt. 

Det. Enda. Som. Egentligen. Är. Viktigt.

Barnen.

För helt ärligt – hur kan vi egentligen fokusera på något annat än att skydda våra barn? Och jag säger våra, för att det är allas våra barn. Vårt ansvar. Vår gemensamma skuld och skam om vi inte lyckas skydda dem. Och jag säger det inte i egenskap av att vara ett av de barnen som inte blev skyddat. Jag säger det inte som överlevare, brottsoffer eller som något sorts offer överhuvudtaget. Jag säger det som syster, mamma, mormor, moster, faster, farmor, svägerska, kusin, syssling, vän, kollega, bekant – medmänniska. För att det är min plikt som medmänniska. Det är år 2019. I Sverige. Och ett av fem barn lever i helvetet. Varje dag. Och vi låter dem göra det genom att värma oss under det trygga lapptäcket av tystnad och genom att krypa ihop bakom förövarnas ryggar.

När ska vi rädda barnen?

Den här texten skulle vilken utsatt överlevare som helst ha kunnat skriva. Vem som helst av de ett av fem barn i varje klass om blir utsatta. En i mängden av alla barn som lever i helvetet. Det här är en problematik som INTE på något sätt handlar om individen – utan om det samhälle vi lever i och den gigantiska elefanten i rummet som vi väljer att inte prata om.

Vi tackar för ert enorma stöd och engagemang för oss som familj. Det betyder otroligt mycket och vi hoppas med detta att det i fortsättningen är ett sådant stöd och engagemang som varje utsatt får av samhället när de väljer att bryta tystnaden. Syftet för oss är just textens budskap – när ska vi rädda barnen? Därför väljer vi att låta överskottet av pengarna som inkommit går oavkortat till organisationen HOPP.

En av tusentals röster

76
346

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.