Fängelsedomen

För att hänga med i denna långa historia så krävs lite bakgrund. Om du har en mobil så gå upp i vänstra hörnet, klicka på strecken och välj Åtalet & Rättegången. Från en dator: klicka högst upp i menyraden på Åtalet & Rättegången.

Förtalsdomen mot mig skulle meddelas kl 11.00 den 1 april. En måndag. Helgen blir jobbig. 27-åringen mår riktigt dåligt. Alla minnen som plötsligt skulle verbaliseras under rättegången. Sättet hon blev psykad på när hon stod i ”vittnesbåset” en vecka tidigare. Tankarna mal under hela helgen. Samtidigt hade jag något helt annat att tänka på.

Klockan 12.00 samma dag skulle jag infinna mig på Arlanda för att träffa alla optiker och medarbetare från Synoptik. Årets Optiker utan gänser-resa skulle gå till Bolivia och och det skulle ta ganska exakt 24 timmar innan vi var framme. Jag gillar inte att flyga. Alls.

Klockan 10.00 åker jag till Espresso House i Bromma Blocks. Måste lugna nerverna lite. Dels över flygresan men framför allt över domen. Min advokat, David Massi, hade sedan länge gjort mig beredd på att jag i värsta fall kunde vänta mig 6 månaders fängelse samt betala skadestånd. Vid vårt sista möte inför rättegången sa han att jag kanske nog borde vara beredd på att det till och med kunde bli 7-8 månaders fängelse. Då h a d e det blivit fysiskt fängelse. Under 6 månader kan man få fotboja.

Jag känner efter lite. Tänk om jag skulle få 8 månaders fängelse. Det känns inte läskigt. Det enda som poppar upp i huvudet är Nisse. Min hund. Hur fasen gör jag med honom då? Maken åker hemifrån 07.00 varje morgon och är inte hemma förrän strax efter 19.00. Talibanen har skolan, kyrkan och dansen. Jag tänker att det nog löser sig. Det gör det alltid. Jag tänker att, om jag nu får en faktiskt fängelsedom så finns det en mening med det. Jag tänker på den sista rättegångsdagen. Hur anmälaren stirrar på mig i rättssalen och försöker psyka ner mig. Hur jag mycket tydligt mimar ”ditt jävla svin” och håller fast blicken tills han är tvungen att titta åt annat håll. Känslan. Hur kunde det bli så här?

För mig är alla mina skrivna ord om saken värt det. Jag kan till och med sitta i två år. Som är maxstraffet för grovt förtal. Det blir en form av en sorts uppgörelse. För henne. Även om hon aldrig kommer få lugn i sin själ. Jag såg inget då men jag ser henne hela tiden nu. Varenda dag. Varenda timme. Varenda minut.

Jag dricker min Flat White-kaffe och tittar på klockan. 10.30. David är fast i ett mordmål i södra Sverige och hade tidigare meddelat mig att han skulle ringa mig vid lunch och meddela min dom. Känner att jag inte kan vänta. Ringer tingsrätten, uppger målnumret och pratar med en vänlig själ.

… som upplyser mig om att hon tyvärr inte kan ge mig domen då den är ”tidsbestämd till klockan 11 … men jag kan maila dig den!” Jag uppger min mailadress och lägger på.

Prick 11.00 landar domen i min mail. Jag klickar på tingsrättens ikon. Nu är hjärnan så sönderstressad att jag inte kan se klart. Har inget som helst minne av vad som sker den följande timmen. Jag minns inte vem/vilka jag ringer, o m jag nu ringer någon. Det bör jag väl ha gjort. Vet bara att jag plötsligt står i hallen hemma och baxar ut min resväska. Maken kör mig ut till Arlanda. I bilen gör han klart för mig att jag fått fängelse, tre månader … som omvandlas till villkorligt. Tror jag. I stället för att betala 400.000 kr som min anmälare med partner har krävt, blir jag skyldig dom 75.000 kr. Och böter. Och ränta på skadeståndet. Så klart. Jag har, med handen på hjärtat, än i dag inte själv läst domen. Känner inte att jag behöver det. Allt är så surrealistiskt.

Jag försöker känna efter. Tom. Kanske lättad över att jag inte behöver sitta fysiskt i fängelse. Det skulle knäcka dottern totalt. Det vet jag. Känner även en enorm tacksamhet över alla vänner som stöttat mig. Alla vänner som var med på rättegången. Alla som varit med i sina tankar. Tacksamhet mot samarbetspartners, särskilt gentemot Synoptik med marknadschefen Lottie och VD:n Roland i spetsen. De stöttade mig när jag var toksäker på att de skulle fimpa vår relation.

Den enorma tacksamheten mot Anders, ena ägaren av Prespective Communication. Synoptiks PR-firma. Hans stöd var ovärderligt.

Tacksamheten över några få av de long time-readers här inne, som vetat om vad som varit på gång med hela rättegången och som peppat mig.

Tacksamheten över David Massi, min advokat och numera en vän. Han är helt störd i skallen men skicklig som få. Jag är outcastern i hans stall av klienter som består av … ähum … not so many brommakärringar.

Jag åker ut till Arlanda. Träffar alla optiker och medarbetare på Synoptik. Ler. Låtsas att allt är fine men jag är tvärtom. Ett mentalt vrak. Jag har ganska exat 25 timmars resande framför mig. Deniz, projektledaren för Optiker utan gränser, är den ende som vet. Det här är min fjärde resa och jag vet av erfarenhet att man ofta kommer varandra nära. Jag känner därför att jag kommer vara tvungen att berätta för de andra. Men hur? Och när? David och jag hade tidigt bestämt att jag inte skulle berätta i bloggen om rättegången och allt därtill, förrän efter Bolivia-resan. Detta då jag måste vara hundra procent dedikerad till jobbet som väntade där.

Är på väg till gaten när David ringer. ”Du måste lägga ut ett inlägg NU!” Jag fryser till is och frågar varför. Han förklarar att, då domen är en offentlig handling, så är det en tidsfråga innan den kommer ut i sociala medier ”och då är bättre att det kommer från dig, än från nån annan.” Det fanns redan indikationer på det.

Jag får panik på riktigt. Helvete, planet ska lyfta när som helst och att skriva ett inlägg under press är inte min starkaste gren. Dessutom ett inlägg av den här kalibern.

Jag drar ihop några rader medan jag sitter i flygstolen. Stressad som en gnu. Flygvärdinnan knackar mig på axeln och ber mig stänga av. Jag publicerar inlägget och stänger av mobilen. HÄR är det inlägget.

Mellanlandar några timmar senare på Frankfurts flygplats, slår på mobilen och är skiträdd för att hela världen ska hata mig, men det är tvärtom. D e t stödet. 18 timmar senare får jag en chock när jag går in i bloggen och i övriga sociala medier. Cissi Wallin har backat mig bakom kulisserna under hela den här resan och hon drar igång en insamling via sina sociala kanaler. Detta samtidigt som ett par av mina läsare uppmanar detsamma inne i kommentarsfältet. Läsarna tar reda på mitt mobilnummer och mindre än ett dygn senare har hela summan kommit in och jag stoppar insamlingen. Jag blir otroligt rörd men är ett vandrande vrak. Å ena sidan paniken över att inte kunna trösta 27-åringen där hemma, som är helt förkrossad över domen, å andra sidan m å s t e jag sköta mitt uppdrag för Synoptik/Optiker utan gränser. Vid varje resa går jag all in känslomässigt och det betyder så oerhört mycket för mig att få vara med och ge dessa utsatta människor lite livskvalitet i form av glasögon. Tidsskillnaden gör att att jag har ännu mindre koll. Äter sömntabletter för att sova och vaknar varje morgon och vet inte vad jag har att vänta bland kommentarerna. Skriver inlägg på inlägg utan att vara närvarande mentalt.

Efter några dagar bestämmer jag mig för att dra i handbromsen rejält. Känner att jag håller på att bryta samman rejält. Får mycket pepp från Anders på Prespective. Jag lägger allt hemma åt sidan, kopplar på autopiloten och resten av de två veckorna är jag hundra procent närvarande. Inbillar jag mig. Mår dåligt psykiskt och är märkligt nedstämd. Grinar för minsta lilla, jag som sällan gråter, och känner mig superkonstig men tänker att det är en blandning av 1,5 års roddande med polisförhör, rättegång och att plötsligt befinna mig i en miljö där människor är in till döden tacksamma för ett par sketna begagnade glasögon. Kontrasten.

När det är två dagar kvar råkar jag titta i en av mina necessärer. Upptäcker att jag under hela resan tokglömt att äta mina antidepp-tabletter. No wonder att jag var ett vandrande psykvrak.

David och jag bestämmer oss för att överklaga domen. I höst blir det en ny vända i Hovrätten. Den här gången kommer ni, som vill, få vara med mig i realtid.

Jag kommer alltid att stå bakom min dotter. Oavsett vad det kommer kosta mig.

  1. Pezze skriver:

    Nu e jag förvirrad… blev du dömd eller ”vann” ni över den idioten!?!? :-0

    1. Jag blev dömd. Vi har överklagat så det blir en rättegång i höst … i Hovrätten.

      1. Pezze skriver:

        Hur fan kan du bli dömd!?!?!? Jävla idioter… märks att lagen o regler e jävlig kassa här i sverigen….
        o de verkar stå på pedofilerna o våldtäkternas sida…

        Bra att ni överklagar…

  2. Liv skriver:

    Jag är dålig på att kommentera dina blogginlägg men nu måste jag bara säga en sak; WOW! Vilken styrka du besitter! Hur du orkar är för mig en gåta men för sina barn gör man vad som helst. Och jag är helt övertygad om att i extrema situationer kan man flytta berg för dem! För att vara en ”ytlig jävel” , vilket du ofta påtalar, så är du en jävligt djupsinnig sådan. Och även grymt vältalig! Jag önskar dig och din dotter all styrka som kan uppbringas. Massor med kärlek till er❤❤❤

  3. Hanna skriver:

    Glöm aldrig att män är som träd…i stormar knäcks de o går av, kvinnor är som blommor…de böjs mot marken och sen BOOM right back up at ya!! Helt rätt att överklaga!

  4. ❤️all styrka till er. Helt rätt gjort. Skulle ha gjort exakt samma. Värt allt för din dotter.

  5. Du är en tigermamma och jag beundrar dig enormt

Lämna ett svar till Camilla Boyton Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..