Rättegången, dag 2

För att hänga med i denna långa historia så krävs lite bakgrund. Om du har en mobil så gå upp i vänstra hörnet, klicka på strecken och välj Åtalet & Rättegången. Från en dator: klicka högst upp i menyraden på Åtalet & Rättegången.

Några dagar innan den andra rättegångsdagen sitter jag och 27-åringen hos David Massi, min advokat. Vi går igenom dotterns kommande vittnesmål. David berättar då att domstolen har ringt honom och meddelat att anmälaren och dennes närstående inte kommer och domstolen undrar om vi har några invändningar. Det har vi inte. Säger David. Jag blir först irriterad. Tänker att anmälaren borde få höra dotterns vittnesmål men känner sen att det kanske är lika bra. Hon har inte haft någon kontakt med anmälaren sedan hon bestämde sig för att berätta för 5 år sedan. Det är en lång tid för en dotter som har haft en i övrigt bra relation med anmälaren i hela sitt liv.

Dagarna närmar sig rättegångsdagen. Jag mår bra men är stressad för hennes skull. Hon är stark men ska nu tvingas tillbaka i tiden när hon var 4 år och övergreppen började. Det enda som oroar mig på riktigt är hennes återkommande migrän. Tänk om hon får ett anfall samma dag?

Vaknar upp på rättegångsdagen och har drömt att anmälaren och dennes närstående dök upp i alla fall. Jag hämtar dottern. Berättar vad jag har drömt. Hon svarar att hon ”känner på mig att dom kommer vara där”. Då vet jag. Hon besitter nämligen vad andra kanske skulle kalla ett sjätte sinne. Får alltid rätt i sina ”känningar”.

Vi sitter i morgonköerna och får plötsligt ett sms: ”Dom är här.” Mycket riktigt, när jag svänger in på tingsrättens parkering ser jag honom. Mannen jag var tillsammans med i så många år. Mannen som anklagats för att ha våldtagit mitt barn. Mannen som jag har umgåtts med i alla år efter vår skilsmässa. Firat jular med, firat födelsedagar, varit på semester med. Mannen som förstört min dotter för livet.

Dottern ser honom också. Det vänder sig i magen på mig. Jag försöker hålla upp fasaden. Vi går igenom säkerhetskontrollen och möter upp advokaten och maken, som hade åkt i förväg. Anmälaren och dennes närstående står längre bort i vänthallen. Med sig har dom en man och kvinna som verkar höra ihop. Inte förrän senare känner jag igen mannen. Han är granne till anmälaren. Med en ny kvinna. Jag tänker: HUR kan man vilja ha med sig vänner på en rättegång där de kommer att få höra vad han har gjort med sin dotter?

Nu börjar mina vänner strömma in. Nya vänner och gamla vänner. Vänner som umgicks med mig och anmälaren. Vänner som inte heller har tvekat en enda sekund på min dotters historia. Hade hon varit en rebellisk unge som alltid fightades med anmälaren, så kanske en del hade varit tveksamma. Men, hon var den perfekta dottern. Hon var aldrig bråkig, hon var duktig i skolan, hon hade bra vänner. Hennes relation med anmälaren var jättebra. Även om det i efterhand visat sig vara en relation hon tvingat sig att ha för att inte ”förstöra mellan familjerna”. Alltid ödmjuk och tänkt på alla andras välmående. Aldrig satt sig själv i första hand. Förrän den dagen hon inser att, antingen avslutar hon sitt liv, eller så söker hon hjälp. Hon är 22 år när hon bestämmer sig. Om en månad fyller hon 28 år.

Efter tre månaders terapi säger psykologen att det är dags för henne att berätta för mig och resten av min familj. Avgrunden öppnar sig för mig och de följande två åren blir en kamp. Spela happy go lucky i bloggen och i andra sammanhang, men våndas på nätterna. Skammen över att jag som mamma aldrig såg. Vi hade varannan-vecka-vårdnad men; jag. borde. ha. sett. Jag får inte skriva något i bloggen eftersom det pågick en förundersökning gentemot honom. Den lades dessvärre ner i brist på bevis. Som är så vanligt i dessa situationer. Viktigt att påpeka är att en nedläggning inte på något sätt betyder att den anklagade är oskyldig. Det är ord mot ord och rättegångar är dyrt för samhället. En mer vågad åklagare hade med all säkerhet dragit det vidare men nu var det bara att acceptera. Målet har heller aldrig varit att få förövaren dömd. Målet var att få allt dokumenterat hos myndigheterna för eventuella framtida händelser.

Nu sitter jag här. Utanför rättssalen. Med flera av mina närmaste vänner. De har inte fördömt mig. De står vid min sida. Vid vår sida. Tacksamheten.

Åklagaren kommer fram till mig och David och säger att han kommer begära ett kompletterande förhör med mig. Jag blir skitnervös. Dagen före har jag postat ett inlägg om nåt helt annat, som kanske skulle kunna gå inom ramen av förtal.

Vi kommer in i rättssalen och jag tittar på anmälaren. Noterar en förändring från förra rättegångsdagen. Då såg jag att han var irriterad, men jag såg även ångest. Inte för vad han har gjort utan för att han mest troligt måste ha blivit fullkomligt tagen på sängen när han noterade alla mina vänners närvaro. F d vänner till honom.

Nu ser jag ilska. Djup ilska. Oj så jävla arg han är. Jag undrar varför. För att han vet att han somnar varje kväll med vad min dotter anklagat honom för?

Rättegången börjar. Åklagaren riktar sig till mig. Han undrar om jag brukar läsa mina kommentarer. Jag är inte under ed så jag svarar ”ibland”. Han läser upp en kommentar från en följare på Instagram och frågar om jag har läst den. Jag svarar att jag inte minns. Sen tackar han. Jag undrar stilla vad poängen var, även om jag innerst inne förstår det.

Sen kallas maken in. Han ska vittna om mitt sinnestillstånd under den här tiden. Om vi har diskuterat mitt första inlägg, ”Jag har varit gift med en pedofil”. Om hur tankarna kring gränsdragningarna varit. Maken förklarar att jag varit noga med att inte i något av mina inlägg om anmälaren, nämna hans namn. Han berättar att jag har hatat, men kanske inte anmälaren, mer hatat vad han har gjort.

Jag tänker att jag visst hatade honom men att det övergick till en sorg och besvikelse … och förvisso hatar hans gärningar. Maken är nervös. Han blandar ihop saker. Han missar att säga att jag bytte namn i samband med att jag fick reda på vad dottern varit utsatt för. Jag tog bort anmälarens namn, som jag hade behållit efter att jag gick ut genom dörren och som jag använt mig av i nästan 30 år. När jag lägger ut mitt första inlägg så har jag min nuvarande makes namn sedan två år tillbaka. Allt för att inte anmälaren ska gå att identifiera.

Efter makens förhör är det dags för dotterns. Hon kallas in och jag ser på hela hennes sköra väsen att hon har kopplat på autopiloten. Hon sätter sig i vittnesstolen mitt i rättssalen. Hon har anmälaren och dennes närstående på vänster sida. Mig till höger. Jag tittar på anmälaren. Hatet i hans ögon undgår inte någon som tittar på honom. Jag börjar skaka okontrollerat och försöker dölja det. Inte av rädsla för honom utan för vad som komma skall. Jag noterar även avskyn han har i ögonen när han, iskallt, stirrar på min dotter. Han psykar henne. Tror han.

Hon öppnar munnen. Hon berättar. Berättar vad hon har berättat för mig. Hon berättar om traumaterapin. Om att hon har en svår form av PTSD till följd av alla våldtäkter. Hon berättar om sin långa sjukskrivning, hon berättar att jag och maken har försörjt henne. Hon berättar att jag aldrig har tvivlat på henne. Att jag funnits där. Jag bryter ihop. Jag fanns inte alls där när det hände. Må vara att jag finns där nu men fan inte då. Det susar i mina öron. Bitvis måste jag hålla för dom när hon pratar. Böjer huvudet framåt så att håret hamnar över öronen så att jag kan hålla för öronen utan att det syns. Måste vara stark. Klarar inte att lyssna. Jag känner hennes enorma smärta. Hon älskade anmälaren djupt. Hon var hans tjej. I alla år. Jag ser att till och med åklagaren blir synligt illa berörd när hon pratar. Domaren och nämndemännen likaså. Det går inte, det GÅR INTE, att inte tro på vad hon säger. Jag tittar på anmälarens granne och hans fru, eller vem hon nu är. HUR kan dom sitta där och tro att det är JAG som har hittat på allt?! Det är nämligen det som sägs i livet utanför rättssalen. Att jag och min mamma har kokat ihop det här. Det är vad anmälarens vänner får höra. Jag tänker att, vilken frisk jävla människa skulle hitta på något sådant?  I synnerhet efter år av umgänge. Att jag skulle vara ett bittert ex. Herregud, jag har aldrig varit bitter. Det var j a g som lämnade honom.

När min advokat är klar med henne ger domaren ordet till åklagaren och anmälarens advokat. De är tillräckligt smarta att svara ”inga frågor”. H a d e dom haft det så hade dottern öppnat porten till helvetet och berättat ännu mer. Hon får gå och sätta sig som åhörare.

Nu går man igenom ”personalia” som det heter. Man tar fram underlaget från mitt möte med Kriminalvården. Där framkommer det att jag inte anses löpa någon ”ökad kriminell risk”. Att de förordar samhällstjänst. Jag tackar Gud för att kriminalvårdsinspektören jag träffade var så trevlig. Alla jag möter verkar förstå mina handlingar. Och hålla med.

Domaren frågar om jag har någon inkomst. Jag svarar nej. Att jag lever på maken. Jag tar nämligen inte ut någon lön. (Bara gjort det vid ett par tillfällen under året.) Jag håller på att bygga upp ett företag och vi har valt att ha det så.

Domaren meddelar datum och klockslag för min dom. Jag ler inombords. Den ska komma samma dag som jag åker till Bolivia med Optiker utan gränser. En timme innan jag ska vara på Arlanda. Great.

Jag tittar på nämndemännen. Känner att minst en av dom är på min sida. Jag tittar på domaren. Ung kille men sjukt duktig. Tänker att han kommer gå långt. Tittar på anmälarens advokat och undrar om hon trivs med sitt jobb. Känns inte så. Tittar på åklagaren. Strax innan rättegången får jag reda på att det inte är han som har bestämt att jag ska åtalas. Han har fått mitt case tilldelat sig. Han har vid ett tillfälle berättat det i en paus för en av mina vänner vid förra rättegångsdagen. Då förstår jag bättre. Det känns nämligen som att han egentligen inte alls skulle ha åtalat mig om han själv fått välja. Men, vad vet jag. Det var bara en stark känsla. Han yrkade inte ens på fängelsestraff, vilket är brukligt vid grovt förtal. Straffskalan är upp till två år i finkan. I stället säger han i sin slutplädering att han överlåter den bedömningen till tingsrätten.

David börjar sin slutplädering. Han är fullkomligt lysande. Jag tänker att om jag någon gång får för mig att sadla om till en kriminell framtid så ska han få försvara mig i vartenda case. Han briljerar. Efteråt har samtliga av mina vänner samma åsikt.

Jag känner att, vad jag än får för straff, så är det värt det. Min dotter är skadad för livet. Inget åtal för de grova våldtäkter hon blivit utsatt för. Ord mot ord. När hon fyllde 27 förra sommaren så preskriberades det dessutom.

Vi går ut från tingsrätten och jag andas in den friska vårluften. Det är över. Visst, domen kan komma att överklagas men so be it. Allt har en mening.

Mitt mission för all framtid kommer vara att se till att min dotter får ett så bra liv som möjligt. Någon form av upprättelse genom mina ord här i bloggen.

Jag kan sova gott om nätterna nu. Det kan andra aldrig göra. Hur mycket han än inbillar sig det. ”Du är dotter till en hora”. Det var det han sa.

Jag är ingen hora. Jag är en mamma som aldrig såg att min dotter blev våldtagen. Sorgen över det är något jag får leva med resten av mitt liv. Tankarna om att jag borde ha stannat hos honom, att han kanske aldrig skulle ha gjort något då, har försvunnit. Han började trots allt två år innan jag tog min handväska och gick ut genom dörren.

En pedofil är en läggning. Inget man bara är för stunden.

Det är möjligt att jag aldrig kommer till himlen som straff för att jag inte såg, men mina möjligheter till det är avsevärt större än för somliga andra.

  1. A skriver:

    <3 <3 <3

  2. Ulrika skriver:

    Jag tänker att en pedofil inte bara kan sluta vilja göra fruktansvärda saker…och därmed tänker jag att det har hänt mer…och sen vill jag inte tänka mer för då mår jag illa.

  3. Ullis skriver:

    Massor massor av kärlek till dig och till 27 åringen!! ❤

  4. Jag har inte orkat skriva något, men läser allt du skriver.
    När jag läste det här inlägget i Tisdags och läste om de andra, då brände det till i skallen. Minnen blev betydligt tydligare och varför en viss person är som han är. Jag jämför mig inte på några punkter alls med det din dotter gått igenom.
    Tänker på dig och din familj & saknar dig ♥️♥️♥️

    1. Alla har sin skugga och jag vet ju att din är stor.❤️

  5. Kan inte ens föreställa mig vad ni båda gått/går igenom. Styrke kramar i massor 💖💖💖

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..