Rättegången, dag 1

För att hänga med i denna långa historia så krävs lite bakgrund. Om du har en mobil så gå upp i vänstra hörnet, klicka på strecken och välj Åtalet & Rättegången. Från en dator: klicka högst upp i menyraden på Åtalet & Rättegången.

Vi går in i rättssalen och David visar mig till rätta. Salen är möblerad i en u-form. Rakt över mig och David sitter anmälaren, dennes partner och deras advokat. I stolen intill sitter åklagaren. Till höger om mig sitter fem personer. Tre nämndemän, en domare och en person som dokumenterar hela rättegången.

Till vänster om mig sitter mina vänner och en kvinna som uppenbarligen inte tillhör min sida. Jag hinner tänka att jag tycker det är mycket märkligt att motparten inte har några vänner på plats … mer än kvinnan, … som lika gärna kunde vara en allmän åhörare. Om man anser att man blivit uthängd för pedofili och anklagad för att vara närstående med en pedofil så skulle jag fylla hela rättssalen med vänner. Jag tänker vidare att det givetvis är olika hur man hanterar en sån sak.

Domaren (… eller tingsfiskal som det egentligen heter), som är väldigt ung, börjar med att tala om hur allt går till. Han ger ett ödmjukt intryck. Vänder sig till båda sidor och förklarar att han förstår att det här kommer bli en känslig rättegång. Att mycket känsliga saker kommer yttras men att vi måste hålla oss lugna. Jag är kolugn. Äter ju lugnande. Stirrar på anmälaren. En man som en gång i tiden varit väldigt snygg. Nu ser han ut som han är 70 år. Jag levde med honom i 12 år så jag ser igenom honom. Tänker att: ”hur mycket han än förnekar saken och hur långt och hårt straff jag än får så kommer han veta tills sin dödsdag vad han har gjort”. Jag byter blick och tittar på hans närstående. Hur har jag tidigare kunnat tycka att hon är en bra mamma? Hur har jag kunnat ha en sån stor respekt för att hon tog sig an två små barn när frun efter mig dog i cancer två år efter att hon fött tvillingpojkar? Hur tänker man när man får en egen dotter med en man, som flera år senare påstås vara pedofil? Hur tänker man när man försöker övertala ett offer att inte polisanmäla?  Sover hon med ett öppet öga månntro? Sover hon över huvud taget? Hon ser sliten ut. Mycket. Jag känner att jag verkligen inte avundas deras liv.

Domaren är som sagt ung och David tror att det är på både gott och ont. En domare är skyldig att gå efter lagboken. Strikt. Nämndemännen b ö r göra det också men jag har vänner som med erfarenhet berättat att många nämndemän dömer efter hjärtat. Jag tittar på dom. En kvinna och två män. Fan. Hade hoppats på tre kvinnor. Senare säger vännerna att de snarare tror att det är bra med manliga nämndemän i sådana här frågor. Kanske. Det skulle ju återstå att se.

Rättegången börjar med att åklagaren gör sitt anförande. Några skärmar hissas ned och på dom visas det inlägg som blev starten av hela den här historien; ”Jag har varit gift med en pedofil”. Han läser igenom det och jag slängs tillbaka flera år. Börjar må illa. Ångesten trycker i bröstet. Varje rad jag skrev i inlägget kostade mig många tårar och flera panikattacker. Skammen. S k a m m e n. Jag har inte läst det inlägget på flera år men kan inte låta bli att undra varför åklagaren läser det, för även den som verkligen inte har trott på dotterns historia, skulle byta åsikt direkt. Det är jag övertygad om. Jag är bra på att skriva. Jag förmedlar mina känslor så att man kan ta på dom. Jag känner det när jag sitter där och lyssnar på åklagaren.

Han går vidare och läser de andra inläggen. Jag fortsätter att undra varför, när det bara kan vara till min fördel. Ser på nämndemännen, som inledningsvis säger att ingen av dom hunnit läsa igenom underlagen. Jag ser att koncentrationen på dom förändras. Från att se måttligt intresserade ut, till att se påtagligt berörda ut.

David får ordet och upplyser rätten kort att jag vidgår att det är jag som har skrivit men att jag förnekar brott. Han utvecklar och förklarar att det jag skrivit varit sant och dessutom försvarligt. Han pratar och har rättens uppmärksamhet men allting bara ekar i mina öron. Känslan av obehag, att JAG sitter här på den här sidan och den där mannen, han som skapat allt ont, gjort allt ont, sitter på andra sidan. På åklagarsidan. Känslan är mycket surrealistisk. David avslutar sitt anförande och det blir alldeles tyst i rättssalen. Jag vaknar till och är tillbaka i verkligheten.

Sen tar vi en paus på 15 minuter. Samtliga av mina vänner konstaterar två saker: åklagaren verkar inte särskilt förberedd och David är fullständigt lysande i sitt anförande.

Vi går in igen och nu börjar förhöret av anmälaren Jag stirrar på honom. Vid några tillfällen tittar han på mig och jag ser avskyn i hans ögon. Jag ser även något annat. Jag ser att han verkligen, VERKLIGEN inte vill vara i denna rättssal. Jag inbillar mig att det här nog inte blev som han tänkt sig. Han kanske trodde att jag skulle komma själv och sitta där och se svinrädd ut. Not so much va.

Han får frågan om hur vårt förhållande såg ut, hur vi träffades. Han var mycket noga med att påpeka vad jag tidigare jobbat med och att jag minsann blev tillsammans med min chef (min nuvarande man). Han var även mycket noga med att påpeka att han fått massa hotbrev och även sms med krav på pengar från mig. Att jag skrivit ett hatinlägg in min blogg när han fick sitt senaste barn.

Hans advokat tar över och ställer några frågor. Anmälaren säger att det här är det värsta han varit med om. Att bli anklagad för att vara pedofil. Jag tittar på honom och känner att jag i fantasin går fram och spyr honom i ansiktet. Tänker att jag är så jäkla glad över att dottern inte får sitta i rättssalen under första dagen då hon ska vittna vid nästa rättegång. Tacksam över att hon slipper höra hans lögner. Hon är världens lugnaste människa men jag är övertygad om att hon skulle ha exploderat om hon hört honom. Jag känner att mitt beslut att lämna honom den där dagen för hundra år sedan var ett bra beslut. Trots den enorma ångest över att jag förstörde en familj. Trots det helvete som följde ett år framåt, tills vederbörande träffade fru nummer två. Men, mot alla odds följde en vänskap som skulle hålla i sig under många år. Tills 27-åringen valde att berätta. Då var hon 23 år.

Nu går förhöret över till David. Han är sylvass och anmälaren är ute och seglar med i princip varenda svar. Självmål hela tiden. Bland annat gör han bort sig stort på en viktig punkt:

Det här åtalet handlar ju om förtal och då hur illa det ska ha drabbat honom och hans familj. Hur mycket det är spritt bland vänner och övrigt folk. Att han är förtalad och anklagad för att ha våldtagit min dotter, även fast förundersökningen lades ner. I brist på bevis. Det betyder i n t e att det inte har hänt. Det betyder att en åklagare inte tror sig vinna målet och då kostar det samhället för mycket pengar med en rättegång.

David frågar honom lite lätt om hur hans reaktion var efter mitt första inlägg. Både jag och alla andra smarta i rättssalen kunde på två sekunder förstå att anmälaren snyggt och prydligt föstes in i fållan. Han svarar att han och den närstående ”under hösten 2014” genast berättat för sina ”vänner och grannar” om vad som kanske skulle kunna hända. Att han löpte risk för att bli anklagad för att ha våldtagit 27-åringen. Han fattar inte att han gått rakt in i sin egen fälla. David är blixtsnabb:

”Okej, har jag förstått det rätt att du under hösten 2014 berättar det här för dina vänner och grannar?”

”Svar ja”. 

”Okej, men då är det väl så att dina vänner får reda på det här i n n a n Mona publicerat sitt första inlägg … för det publiceras först den 13 maj 2016?!” 

BOM! Nu blev det ju genast svårt att påstå att man lidit skada över att vänner och grannar fått tagit del av mitt första inlägg.

Anmälaren fortsätter att göra bort sig vid flera tillfällen och när förhöret är avklarat med honom så går åklagaren över till att förhöra anmälarens närstående.

Till skillnad från anmälaren är personen väl förberedd. Har repeterat in flera datum och är utom all tvekan hundra procent säker på att jag har publicerat mina inlägg enbart för att sätta dit dom. Säger hon. Hon får frågan om det här har varit jobbigt för dom och då sätter hon på sig ett lidande ansikte och säger att ”ja, det har varit väldigt jobbigt” och hänvisar till att, eftersom dom har ett ovanligt efternamn så har det varit lätt att identifiera dom, och hon hade minsann märkt att sökningarna på Linkedin ökat.

Deras advokat ställer lite frågor och hon svamlar på. Jag lyssnar inte så noga och det känns som om ingen annan gör det heller. För den som inte känner henne så låter hon väldigt samlad och bra. För oss andra låter hon inövad och beräknande. Efteråt är det flera som säger att det är uppenbart att det är hon som är bakom hela anmälan och kraven på 400.000 kr i skadestånd för kränkning. Att anmälaren verkade otroligt korkad i sina svar. Att både åklagare och deras advokat är väldigt dåligt förberedda.

Sen blir det min tur. Jag inleder med att säga att ”ja, jag har skickat ett krav på pengar via sms till honom. Jag krävde att han skulle betala för vår dotters terapi!”

Det är inte förrän efter rättegången som jag minns vad han menade med att jag skrivit ett ”hatinlägg när jag och min fru fick vår gemensamma dotter”. Det var nämligen som så att när hans nuvarande fru var gravid så lovade han på heder och samvete att, när det var dags för dom att föda så skulle min dotter få vara barnvakt åt sina småsyskon. Oavsett tid på dygnet. Hon var då 16 år och hon stod barnen väldigt nära. Deras mamma dog när de var drygt två år så banden var om än ännu starkare pga av det. Det här löftet var väldigt viktigt för henne men dessvärre bestämde sig den gravida att löftet inte skulle hållas. Min dotter bröt ihop när hon fick beskedet att hennes lillasyster var född och att de struntat i att ringa henne. Då lackade jag ur och skrev det HÄR inlägget och det var alltså det han åsyftade när han i rätten sitter och säger att jag skrivit ett hatinlägg. Han ville få det till att jag och dottern var arga/avundsjuka/bittra på att han fått ett barn. Även i deras polisförhör så får dom det att tro att jag är en bitter exfru och min dotter är avundsjuk på sin lillasyster. Inget om hur vi har umgåtts, firat jul, rest på semester tillsammans. Inte ett jäkla ord. Inte heller att det var JAG som skilde mig från honom.

Nåväl. Jag klargör pengakravet och fortsätter med att tala om hur jag fick reda på de övergrepp som han begått min dotter. Känner mig lugn men när jag måste tvinga mig tillbaka i känslorna som uppstod då för 5 år sedan, och den kamp som varit under dessa år, bröt jag ihop fullständigt. Efteråt har jag stora minnesluckor av vad jag sa men jag vet att jag vid ett par tillfällen berättade hur det kändes att få höra sin dotter säga att hon blivit våldtagen. Känslan när hon säger: ”när jag var sex år försökte han tränga in mig men var för stor och då blev han arg och sadu är dotter till en hora”” är något jag aldrig kommer få ur min kropp. Det sitter som en tagg i varje cell. Jag blev fullständigt förkrossad.

När jag säger det sista hör jag i periferin hur anmälarens advokat börjar protestera och svamla nåt om att, om jag typ fortsätter så tänker dom begära ytterligare förhör. Domaren bryter in och säger att jag måste hålla mig till sakfrågan.

Jag ber om ursäkt. Vet att allt spelas in och att alla ord förhoppningsvis kommer stå i domen sen. Viktigt att världen får ta del av hennes historia. Tittar på domaren och nämndemännen. Försöker få dom att förstå skammen man känner som mamma över att man aldrig såg något. Att, även om min dotter aldrig någonsin har anklagat mig så spelar det ingen roll. Jag anser att det var min skyldighet som mamma att se.

Åklagaren börjar ställa frågor. Korkade frågor, men jag svarar. När jag säger att det var länge sedan jag kände ett hat mot anmälaren, men däremot en stor besvikelse eftersom han, trots allt, var en bra människa (uppenbarligen inte) frågar åklagaren bl a varför jag inte har tagit bort dessa inlägg. Om nu hatet var borta.  Jag tittar frågande på honom och undrar vad avsaknaden av hat hade med att göra att jag då borde ta bort inläggen. Får inget konkret svar. Efteråt fattar jag att, HADE jag tagit bort dom så hade det varit samma sak som att säga att jag hängt ut honom felaktigt. Att jag därmed erkände ett brott.

Även om jag har stora luckor från vad jag sa, så var David extremt nöjd efteråt. Liksom alla mina vänner. Jag var trovärdig, till skillnad från andra sidan.

Och ja, det är ju egentligen ganska självklart varför jag var trovärdig. Jag gjorde helt enkelt som David sagt åt mig: jag svarade sanningsenligt på varenda fråga och berättade ur mitt perspektiv som mamma.

När rättegången nästan är över så försöker åklagaren att än en gång få igenom att min dotter inte ska behöva vittna vid nästa rättegångsdag. ”Vi betvivlar inte att Mona har trott på sin dotter”.  Han vänder sig till domaren med sin önskan. Domaren tittar på David, som ger nåt smart svar, typ ”jag återkommer” ... utan att ha en enda tanke på att plocka bort henne som vittne. Åklagaren och exmakens advokat vet nämligen att det blir svettigt för dom om dottern får komma till tals.

Utanför rättssalen samlas vi allihopa. Jag är totalt slut men lättad. Det var mycket enklare än jag trott. Visst, tufft att minnas tillbaka men jag svarade ärligt rakt igenom.

Nu var det bara en rättegångsdag kvar.

…. fortsättning följer en annan dag. 

  1. Håller med om att det är bra att du delat upp inläggen. Det hade det blivit för mycket att läsa och ta in och man hinner man smälta lite mellan varven.
    Att man är arg, uppgiven, besviken på samhället, vill radera den delen från din dotters minne…det behöver man eg inte skriva.
    Din dotter, hon ska leva med detta hela sitt liv. Hon kommer aldrig undan. Den kan bli bättre och kanske hon lär sig att hantera situationer som uppstår i livet men hon kommer aldrig bli av med bilderna, upplevelssena, orden, lukterna…fy fan!!!
    Att en vuxen, feg, äcklig man kan utsatta ett litet oskyldigt barn för detta! Och det pågår hela tiden, varje dag, varje timme, varje minut! I världen! Vuxna män!!! Män. Ska de ens få kallas män? Vad är det för fel på dessa monster?
    Ni är så modiga som tar upp det här. Som vågar. Som orkar.
    All kärlek till er Mona. Till dig och din dotter.
    DIN dotter ❤️❤️❤️

  2. Inger skriver:

    Jag måste bara tala om att att Du skriver väldigt bra….. både intressant o kul att läsa!!!!

  3. Lotta skriver:

    Mona…….du förtjänar alla kramar som finns i värden 🍀🌸🍀

  4. Clare skriver:

    Styrkekramar❤️

  5. Jill skriver:

    Vidrigt! ❤️❤️❤️

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..