Rättegångsdagen

För att hänga med i denna långa historia så krävs lite bakgrund. Om du har en mobil så gå upp i vänstra hörnet, klicka på strecken och välj Åtalet & Rättegången. Från en dator: klicka högst upp i menyraden på Åtalet & Rättegången.

Det är dags. Vi anländer till tingsrätten i god tid.

Vi måste passera en säkerhetskontroll och jag inser först då att det här är på riktigt. Ordningsvakterna var fantastiskt trevliga och det lugnade min enorma nervositet.

Eftersom vi fått besked om att det inte skulle kunna få plats så många åhörare/anhöriga så kunde endast ett 15-tal personer närvara och det kändes ofantligt tryggt. Bland dessa vänner fanns även vänner jag och anmälaren umgåtts med. De tvekade inte en sekund när jag frågade om de ville närvara och jag visste att somliga skulle få sig en rejäl chock.

Jag vågar nog påstå att motparten satte i halsen när de anlände och såg min supporterskara. För första gången på länge log jag och blev varm inombords. Jag hade det mentala övertaget, oavsett hur domen skulle lyda. Eftersom jag inte har skrivit en rad här i bloggen om hela den här rättsgrejen, som nu pågått i 1,5 år, kunde man kanske anta att jag ville mörka allt. Skulle inte tro det. Var sak har sin tid.

Här slappnar jag äntligen av och kan le men herr advokat var noga: ”Alltså, få se bilderna, jag vill inte le på några foton!” Kanske svårt att tro men bortsett från att han på riktigt är superseriös och svinbra är han dessutom rolig som fasen. Jag har klagat flera gånger att han ser ut som en jefla surgubbe på sitt instagramkonto och på sina Youtube-filmer, men han envisas med att han inte tänker ändra på sig. Han vill ha en allvarlig approach. … och jag suckar.

När vi sitter där kommer plötsligt åklagaren fram till oss. Han meddelar att han absolut inte bestrider det faktum att jag har trott på vad min dotter har berättat. Han går iväg och jag vänder mig till David: ”D e t var ju bra sagt, eller?!” Jag inbillar mig att åklagaren möjligen har egna barn och kan identifiera sig med mina känslor såsom förälder. ”Bra människa där”… tänkte jag … ”fast konstigt att han ändå vill åtala mig.”

Men David är slipad och visste bättre. ”Du, det där säger han eftersom deras sida absolut inte vill att XX (min dotter) ska vittna och kommer förmodligen försöka få oss att avstå hennes vittnesmål ännu en gång.”

För, när David någon vecka tidigare lämnat in dokument till tingsrätten om att han skulle kalla min dotter som vittne, försökte de på alla sätt få domaren att inte gå med på det, men den protesten avslogs.

Det var inte särskilt svårt att inse att hennes vittnesmål skulle få dom att skita ner sig.

Tio minuter senare började rättegången.

… fortsättningen följer en annan dag.