Om känslan att bli åtalad

För att hänga med i denna långa historia så krävs lite bakgrund. Gå upp i menyn och klicka på kategorier, välj Att bli anmäld och åtalad.

IMG_7007 2
Det står nu klart att åklagaren valt att åtala mig för grovt förtal på ett antal punkter. Av tolv polisanmälningar går denne vidare med sex av dom. Det handlar alltså om diverse inlägg i bloggen där jag skriver om våldtäkter min dotter berättat att hon blivit utsatt för. Jag har i förhören förnekat brott. Vederbörande har inte blivit dömd men trovärdigheten hos dottern anses vara utom något som helst rimligt tvivel, även om åklagaren inte kunde dra det hela till åtal då ord skulle stå mot ord. Som jag tidigare berättat så har dottern aldrig haft för avsikt att låta det gå hela vägen men för henne var det viktigt att det hon blivit utsatt för finns dokumenterat hos myndigheter och på andra ställen. För eventuella framtida anledningar.

Jag håller underrättelsen i min hand och känner efter. Hur påverkar det mig? Hur påverkar det dottern? Hur påverkar det min familj och mina vänner? Hur påverkar det mina samarbetspartners här i bloggen? Kommer alla rata mig nu? Hur blir det med vårens resa till Bolivia med Optiker utan gränser? Kommer Synoptik dra i handbromsen? Tankarna är många. Är det värt det här? Hur jag än vänder och vrider på det och vilka konsekvenser det än kommer få framöver så känner jag samma återkommande sak: ja, det är värt det. Vill folk och företag överge mig, so be it.

Jag är åtalad och det står utom allt tvivel att jag k o m m e r bli fälld. Grovt förtal är, som jag tidigare skrivit, ett av de allvarligaste brotten vi har i Sverige. Hur otroligt det än låter. Straffsatsen är max 2 års fängelse men då jag aldrig tidigare varit i klammeri med rättvisan tror min eminenta advokat David Massi att det i värsta fall blir 6 månaders fängelse, böter samt skadestånd. Kanske mer. Man har, vid max 6 månaders fängelsestraff, möjlighet att ansöka om fotboja. Jag känner efter igen. Vidhåller att jag inte gjort något brottsligt men känner att, om nu lagen anser det, så låt det då bli så.

Jag ångrar inte en enda skriven mening.

Dottern är förtvivlad. För min skull. ”Varför ska DU betala för något som HAN har gjort?”.

Jag ser det inte så. Jag väljer att se det som att det finns en mening med det hela. Att hon någonstans måste få nån sorts upprättelse. Dock blir jag ledsen för hennes del. Att det aldrig tar slut. Jag får ta del av förundersökningsprotokollet där anmälaren och dennes närstående blir hörda och då blir jag förbannad på riktigt. Känner man inte oss så går det inte att tolka på annat sätt än att jag är en bitter kvinna med en dotter som är avundsjuk. Ingenstans står det något om att vi har umgåtts genom åren. Att vi har firat jul ihop. Att vi har hängt med varandra på alla födelsedagar. Till och med åkt på semester tillsammans. Ingenstans står det att vi har haft en bra relation i många, många år.

Men, det värsta av allt: i förhöret berättar den närstående att hon följt med dottern vid ett par tillfällen till dotterns psykologer ”men att det handlade om något helt annat”. Den närstående ljuger polisen rakt upp i ansiktet och tycks har missat en oerhört viktig detalj: hennes medverkan vid dessa besök är väl dokumenterat och besöken handlade enkom och endast om vad dottern blivit utsatt för. Hon ber även dottern att inte göra en polisanmälan eftersom det skulle rasera mångas liv. Den närstående säger exakt samma sak till mina föräldrar. En tid senare slutar hon att höra av sig och efter ett par månader står det klart att alla på den sidan om släkten vänder min dotter ryggen. Från att ha påstått sig vara helt förtvivlad och låtit oss tro att även hennes liv slagits i spillror väljer hon att stå vid anmälarens sida.

Vi går i taket när vi läser det här om psykologbesöken och för oss är det självklart vem som är drivande i den här åtalsprocessen. Nu om något blir jag övertygad om att hela karusellen är värd varenda skrivet ord. Deras utspel och anmälan mot mig handlar endast om att försöka få anmälaren ”ren” i allmänhetens ögon och mig tyst. Skulle inte tro det va!

Jag bestämmer mig för att ligga lågt här i bloggen och inte berätta för er läsare vad som är i görningen. I första hand av hänsyn till min dotter. Hon är dock i bättre ”form” än jag. När man blivit utsatt för det hon blivit utsatt för; ”grovt sexuellt utnyttjande” enligt polisens rubricering vid alla hennes förhör,  blir man (åtminstone i hennes fall) diagnostiserad PTSD (posttraumatisk stressyndrom). För henne blev det även ett litet tråkigt tillägg: ”komplex PTSD”, den svåraste formen av PTSD.

För mig var det något helt nytt, trodde bara de som upplevt krig m.m kunde få en PTSD-diagnos.

I och med den diagnosen, där hon alltså fick den värsta ”graderingen”, är man berättigad till så kallad traumaterapi. Det är dessvärre oerhört lång kö till det så efter nästan två år kunde hon genomgå den. Den gjorde henne någorlunda hel igen och tog framför allt bort den enormt stora, men väl dolda, rädsla hon haft för sin förövare under alla år.

Jag trodde initialt att jag skulle greja det här själv, utan terapi. Från det att jag fick reda på vadhon blivit utsatt för tog det tre månader innan jag gav upp och lämnade walk over. Då hade panikattackerna avlöst varandra ohämmat. Första gången det sker står jag i en kö på dyr-ICA. Plötsligt börjar hjärtat slå okontrollerat. Hörseln försvinner och jag tror på fullt allvar att jag har fått en hjärtinfarkt. Vill inte att någon ska se. Ställer ner korgen och går ut genom butikens ingång. Har inget som helst minne av hur jag hamnar i min bil men inser att jag sitter med telefonen i handen och ska ringa efter en ambulans. Hjärtslagen lugnar ned sig och jag trycker på ”Avbryt”. En kvart senare klarar jag av att starta bilen och åka hem. Det är då jag inser att jag för första gången har fått uppleva en panikattack. Något sådant har aldrig funnits i min värld innan. Har inte riktigt tagit det på allvar när jag har hört och läst om det. Nu visste jag. Den skräcken. Den fundamentala dödsskräcken.

Ångesten och depressionen var djup i mitt liv men jag var noga med att inte visa någon hur jag egentligen mådde. Jag är en ”doer”. En som fixar allt och lagar trasiga kompisar, så det här skulle jag lösa. Jag kunde ju självklart laga mig själv också. Log på dagarna och grät på nätterna. Till slut gick det inte. Jag sökte hjälp. Fick medicin och terapi.

Det som tog hårdast på mig, bortsett från själva händelsen, var när en long time friend valde att vända mig ryggen. Hon tyckte att jag ”skodde mig” på det som hänt dottern när jag lade ut mitt första inlägg (… som min dotter för övrigt hade godkänt). En kvinna som jag varit med och hjälpa till hennes idag fantastiska karriär. Hon trampade på mig fullständigt och vi valde att gå skilda vägar. En av de få människor jag aldrig kommer förlåta.

Har med åren skalat av vänkretsen och är idag mycket mån om att vara en bra vän till de jag tycker om och som står mig nära. När man går in i en sån här depression som jag initialt gjorde visar vänner sina sanna färger. SOM de har ställt upp. Jag är som person en som gärna hjälper andra men sällan ber om hjälp själv. Nu gick det inte längre, jag var tvungen och blev överväldigad över hur fina vänner jag har.

Det är nu höst 2018 och jag inväntar datum för rättegång.

…. fortsättning följer.

PS. Jag får kritik för att jag inte lägger ut allt på en gång, alternativt skriver allt i ett och samma inlägg.  Måste förklara: varje inlägg är skrivet direkt eller timmarna efter att det har skett. Det blir då konstigt om jag ska skriva ihop allt eftersom det är olika känslor. Nummer två: min advokat, som är mitt uppe i en mordrättegång har noll tid över förrän i juni men eftersom jag är norra Europas tjatigaste kärring så har han tagit sig tid mellan varven för att gå igenom ett inlägg i taget. För övrigt är dessa inlägg min terapi. Mitt sätt att skriva av mig. Jag måste få lov att få göra det så utan att bli kritiserad. Hoppas att ni kan förstå det. 

  1. LLA skriver:

    Gillar inte den nya hämta knappen för kommentarer.

    1. Inte jag heller. Ska prata med Bonnier och höra varför de har gjort det så.

      1. Anne R skriver:

        Klagade på att jag inte såg alla kommentarer, såg den dumma knappen sen.

  2. Är det något knas med kommentarerna? Förut stod det över 40 kommentarer, nu bara 16

    1. Man måste tydligen klicka på ”nästa” eller vad det nu kan tänkas stå. Ser inte själv eftersom jag är inne som admin…

  3. Jenny skriver:

    Det gör så ont i hjärtat att bara läsa dina inlägg så kan inte ens föreställa mig hur ni måste känna, många kramar till dig & dottern❤️❤️❤️

  4. Ullies skriver:

    OM jag vet hur allt detta känns. Mitt ex har börjat höra av sig igen : ångest deluxe. Förstår exakt dina tankegångar kring att ”betala priset” för ditt barns skull. Kram på dig !!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..