Hokus pokus fillijokus

Alltså. Det här med grått hår. Can’t stand it. Japp, jag är en ytlig jefel och kommer färga mitt hår tills jag ligger i graven.

Tillbringade några timmar här sent i går eftermiddag. 

Dom här gråa hårstråna tycks växa fortare och fortare, för nu måste jag färga håret en gång i månaden. 

Men, jag är ju inte ensam om samma problem. Tattoo-Nettan satt i stolen när jag kom. Jouli, min frisör, är ju hennes dotter. 

Nettan är min äldsta kompis, vi har känt varandra sedan vi var tonåringar och hon är den mest ifrågasättande människa jag vet. Och envis så inihelvitti. ”Men, det är ju därför jag kan så mycket också!” Ni som följer mig på Instagram vet ju också att hon hatar beröring på huvudet. 

Varje gång Jouli ska skölja ur hennes hår så håller hon på att smälla av.

Den traditionella huvudmassagen, som alla kunder får, är inte att tänka på i Nettans fall. (Gå in på mitt Instagram och kolla så får ni se, sjukt kul!) Jouli påpekade igår att ”du måste sluta att tupera håret så där som du gör, det är bättre att du gör så här” … och så visade hon. Nettan, envis som synden: ”Nä”. 

”Men mamma, du har jag sagt att jag ska säga åt dig när du ser konstig ut!”

Hon reser på sig, går och sätter sig i en annan stol och börjar fixa sitt hår själv.

10 minuter senare var hon klar och hade gjort exakt som Jouli föreslagit. ”Ja, okej då, det blev väl … bättre.” Hon är på riktigt så sablans jäkla envis och ger sig sällan i första taget.

Själv är jag naturligtvis from som ett lamm, hehe.

Nej men allvarligt, det enda ”krav” jag har är att Jouli inte får klippa mig för mycket sen kan hon färga och göra precis vad hon vill med mitt hår.

Nu är jag fri från gråa hårstrån. I några veckor i alla fall! Solen skiner i Stockholm och jag kommer tillbringa helgen med familj och nära vänner.