När man fastnar i tullen i Brasilien

Av naturliga skäl tog jag inte jättemånga bilder när vi äntrade tullen i Brasilien. Det var liksom inte läge. (Vi mellanlandade där från Bolivia.)

Vi går ut ur planet och vidare mot ”connections flights”. Får gå igenom säkerhetskollen, som är extremt noggrann. När vi är färdigröntgade där tror vi att det är klart och att taxfree-området väntade.

Icke.

Nu var det knarkgenomgång och då snackar vi det tunga artilleriet. Shitloads med uniformsklädda poliser med pickadoller model big size.

Vi tar oss igenom det och är äntligen ute på andra sidan. Jag är på dåligt humör eftersom jag vid incheckningen konstaterade att jag, liksom på resan ner, inte hade fått den sittplats jag har betalat extra för. Vi ställer oss vid gaten. Plötsligt hör man i högtalaren att man efterfrågar mig och Natali. Hon hade också haft strul med sitt boardingpass och jag hinner tänka: ”ujuj, nu kanske dom ber om ursäkt med att ge oss svinbra säten. Typ business.” Mycket riktigt, när vi kommer fram så ombeds vi följa med en person, som går in genom ”korridoren” mot flygplanet. ”Kalas, 12 timmars flygning i business, asbra ju!” tänkte jag.

Det enda som var lite mysko var att, innan vi började gå så bad dom oss att sätta på oss orangea västar. Precis två meter innan själva dörröppningen på flygplanet så öppnades en dörr till höger och vår ledsagare gick ut i friska luften och bad oss följa efter nedför trapporna. Sekunder senare befann vi oss alltså utomhus och gick bort från planet mot flygplatsbyggnaden. Efter några meter möter vi en skitstor schäfer och hundförare … som går förbi oss. Vi fortsätter ett 50-tal meter till och nu börjar både jag och Natali bli nervösa. Jag funderar snabbt: ”Fan, har min väska varit utom räckhåll från det att jag packade den tills jag checkade in den? Hmm, tror inte det men tänk om nån jävel tryckt in massa knark i den, vi är ju trots allt i Bolivia?!”

Plötsligt stannar vår följeslagare och vi hinner i kapp. Framför oss ser vi 8-9 skitstora inte-läge-att-klappa-schäfrar. Med lika många knarkpoliser. Som inte såg som om de skulle bjuda oss på kaffe direkt. Våra två resväskor stod i mitten.

”Open!” hörde vi någon säga. Jag lägger min väska ner, börjar fumla, minns inte att vi i n t e har kodlås programmerat utan att det är bara att öppna. Väskan är Synoptiks men det har jag tokglömt, så jag slår in den kod vi i familjen har på varenda jefla väska, bankomatkod, kortkod, mobilkod … ja rubbet. Nada händer. Natali har redan fått upp sin. Jag kallsvettas men då kommer jag på att det ska vara fyra nollor. Klick, väskan går upp.

”Liquid?!” säger någon av poliserna som inte tänkte bjuda på kaffe. Jag blir stressad. Alltså, vadå ”liquid”? Jag har ju jättemycket flytande i min necessär. Fuck att dom får ta dom grejerna. Samtidigt fiskar Natali upp en flaska handsprit från Apoteket samt en flaska Mygga. En av knarkpoliserna tar dom och tittar på baksidan.

Precis då kommer jag på att jag har en ziplockpåse med två miniflaskor med handsprit. En köpt på Body Shop och en från en lokal matbutik i Bolivia. En annan knarkpolis sträcker fram handen och tar dom. Natalis polis visar oss baksidan. Symbolen för brandfara syns, liksom på mina.

Okej, vi förstår att det var det allt handlade om. De visar att de är nöjda och vi får gå därifrån. Då minns jag att det ligger tre flaskor Mygga i min väska, men jag fortsätter gå. Om de stoppar mig så får de väl göra det. På vägen tillbaka frågar Natali om vi får ta en bild på snubben som ledsagade oss och det var inga problem. 

05499784-3DE9-4E8F-A074-853E4278986B
Den här killen hade, helt osannolikt, bott i Uppsala när han var liten så han kunde en smula svenska. Oddsen för det liksom!

En kvart senare satt både jag och Natali på våra platser i planet. Jefligt långt ifrån Business Class.

  1. Herregud vad nervös jag skulle blivit om det var jag😱.
    Hade de frågat mig om ”liquid”, skulle jag reflexmässigt pekat på mina byxor, för där skulle det mest troligt runnit kiss🙈😬

  2. Jag fastnade i tullen i Lima en gang, fattade noll. Tulltjanstemannen tar pa sig langa, tjocka handskar och borjar grava i min ryggsack och jag bara ”Nar f-n lamnade jag den obevakad? Den har ju varit pa min rygg hela tiden, har nagon smugit bakom mig och lagt i grejjer?”. Tillslut tar den gravallvarliga tulltjanstemannen upp en ledad orm i tra som jag kopte eftersom den var laskigt verklighetstrogen, alla andra i tullen borjar asgarva medans jag mest kanner mig oerhort lattad och kan springa i 180 till flyget som ska ga ratt omgaende.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..