Den autistiske pojken

En dag tittade jag ut genom fönstret i vår arbetslokal. Utanför såg jag en pojke i en neonfärgad fotbollströja. Det fanns massor av barn runt de föräldrar som köade till våra synundersökningar men den här pojken höll sig för sig själv.

Jag och Deniz bestämde oss för att gå ut till honom och ge honom en karta med tatueringar. Han blev plötsligt väldigt blyg och ville inte se på oss. Vi försökte på alla sätt att charma honom, men han fortsatte att bara titta ner i marken.

Deniz håller fram kartan så att han kan se figurerna. Han tittar nyfiket men är fortfarande superreserverad. Jag tar tag i hans arm för att dra ut den lite så att Deniz kan sätta fast den tatuering som han pekar på. Jag känner ett svagt motstånd, men ändå en nyfikenhet. Både jag och Deniz tolkar det som att han är väldigt blyg. 

IMG_5812
Under tiden tatueringen ”verkar” frågar hon vad han heter och småpratar med honom. Ställer frågor men han svarar inte.
IMG_5817
När hon river bort skyddspappret tittar han för första gången upp på oss och hela ansiktet spricker upp i ett leende. 
IMG_5832
IMG_5826
Han börjar plötsligt prata och låter oss förstå att han ville ha en till … och blir lika lycklig igen. Hans pappa dyker upp och skiner som en sol när han ser sin son så glad. Han förklarar att pojken inte pratar, bara ibland och att det nu var länge sedan senast. Han berättar också att sonen heter Xavier.

När jag lägger ut lite om det här på Instagram så hör en bloggläsare av sig och berättar att han mest troligt är autistisk, och då förstår jag plötsligt hans ovilja att blir fysiskt rörd och sin oförmåga att titta på oss.

Tänk att så lite kan göra någon så lycklig!

LOADING..