När man blir hembjuden i Bolivia

IMG_6277
Det här är Soyla. Hon är strax under 80 år och hon kom till oss igår för att få glasögon. Det blev ett märkligt möte.
IMG_6261
Hon tittar mig i ögon och babblar på trots att jag ler och säger att jag inte hablar nån espanôl. En av tolkarna kommer förbi lite snabbt och berättar att den här bleka tanten från andra sidan jordklotet tyvärr inte pratar spanska. Sen går hon. Soyla tittar mig i ögonen … och fortsätter prata.
IMG_6260
Plötsligt tar hon tag i mitt ansikte mellan sina händer, säger något och ger mig en varm kram. Jag fattar ingenting men en skön känsla uppstår i kroppen.
IMG_6254
Hon släpper inte taget om mig och John kommer förbi. Han börjar prata med henne och vänder sig till mig och säger att damen har bjudit hem oss. Jag hämtar Deniz sen går vi några hundra meter.
IMG_6267
På vägen berättar hon att hon har två döttrar och en son. Och barnbarn. Att hon är lite ledsen för att dom inte hälsar på så ofta. Att hon i sin ungdom har jobbat som bagare.
IMG_6404
Att hennes hund Champion är hennes sällskap nu för tiden. Längtan efter Nisse där hemma sköljer plötsligt över mig.
IMG_6268
Vi stannar till utanför någon sorts grind och hon öppnar. John frågar om vi får lov att fota och det får vi mer än gärna. Hon är stolt. Berättar att hon för 40 år sedan köpte en bit mark och att hon där har låtit bygga ett antal slags boende. Vi går in genom grinden/staketet och jag ser mig omkring.
IMG_6346
På höger och vänster sida ser jag små skjul med dörrar. Som en liten kåkstad. På varje dörr sitter ett hänglås. Bakom låsen bor det hela familjer på minimalt utrymme.
IMG_6310
I hela trädgården ligger det bråte precis överallt.
IMG_6373
Gamla uttjänta spisar, plåtbitar och en massa annat.
IMG_6379
IMG_6380

IMG_6379
IMG_6385

IMG_6349

IMG_6356

IMG_6352
Mitt i allt tronar en stor vedugn. 
IMG_6337
Hon bjuder in oss till sitt ”hus”. Ett skjul på kanske 12-15 kvm.
IMG_6315
Där finns en säng i ena hörnet. Utanför sänggaveln har hon kanske en meter tillgodo. Bredare än så är inte rummet. 
IMG_6323
Soyla öppnar fönstret så att vi ska se bättre. 
IMG_6319
En bänk med en tjock-tv, som hon fått från ett av sina barn. Den är hon väldigt glad över.
IMG_6322
Intill står ett bord och bredvid det ett kylskåp.
IMG_6334
Jag noterar radion på bordet. Den måste vara minst 30 år gammal.
IMG_6313
Soyla är väldigt lycklig just idag eftersom hon nyligen har fått en begagnad spis som nu står precis intill ytterdörren.
IMG_6331
Hon böjer sig fram över sängen och tar fram en kudde som hon stolt visar upp. Den har hon fått av ett av barnbarnen.
IMG_6421
Vi går ut igen och då öppnas dörren till ett av skjulen och tre barn kommer ut. Barn med en hel framtid framför sig. Tänker på mina egna halvvuxna och vuxna döttrar där hemma. Förutsättningarna. Skillnaden.

Jag frågar Soyla om hon får någon pension men nej. John tolkar (han är född i Peru och kan dessutom kulturen.) Hon berättar att hon köper läskedrycker billigt i en affär som hon säljer lite dyrare ute på gatan. Sen hyr hon ut sina 5-6 skjul och får in lite pengar den vägen. Familjerna som bor i dom ger henne mat varje dag och sen har hon sitt odlade majs. Och ägg från hönorna förstås. Ibland, om hon får ihop pengar så det räcker, bakar hon bröd i sin vedugn och som hon sedan säljer på gatan.

Det värker i hjärtat. Jag gnäller på på maken för att vi inte har fixat trädgården hemma. Eller för att vi inte har rensat i garaget. Vilka jefla i-landsproblem. Soyla tittar på mig och ler. Jag ser i hennes ögon att hon, trots avsaknaden av besök från sina barn, är en glad kvinna. Varma ögon. Ödmjuk. Stark. Hennes man dog när yngsta barnet var två år så hon har varit änka i många, många år. Klarat sig själv.

Jag frågar John om det är respektlöst att ge henne lite pengar, men det tycker han inte. Pengar som jag bränner på en veckohandling på City Gross är pengar som räcker i flera månader för henne.

Vi säger adjö och hon frågar om vi kan komma förbi nästa dag på lite te. John tackar men säger att vi ska åka vidare till en annan stad. Hon ger mig en varm kram, tittar mig djupt i ögonen och säger något viktigt. Känns det som. Jag ler, säger tack och smeker henne lätt på kinden.

IMG_6278
Det här mötet kommer jag bära med mig för resten av mitt liv.

… och den där jefla trädgården kommer jag skita i. Det finns viktigare saker i livet.

  1. Jenny skriver:

    Åh shit så fint! Sitter här på morgonkvisten och blir alldeles tårögd 😉 <3

  2. Tara skriver:

    Söta lilla tanten 💕

  3. Lindis skriver:

    Underbar historia! ❤ Läser med tårar i ögonen. Varmt möte som ger en tankeställare till oss här hemma.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..