Dramaten – The house of shame

Sedan många år känner jag en journalist som heter Thomas Sjöberg . Han gjorde en artikel om Dramaten för flera år sedan men ingen vågade publicera den. I wonder why.

726px-Dramaten_050701

Dramatiska Teatern befinner sig vintern 1996 mitt i ett tumultartat chefsbyte när första smockan delas ut. En ung men ännu inte så känd skådespelare i det mytomspunna huset vid Nybroplan plågas av ett infekterat förhållande i upplösning. En kväll brister han och slår modern till sina båda barn i ansiktet.

Nyheten att Ingrid Dahlberg från Kanal 1 Drama tar över efter Lars Löfgren presenteras den 1 februari. Redan samma vecka går Bibi Anderson ut i en debattartikel och kräver att hela styrelsen byts ut, eftersom den inte lyssnat på personalens synpunkter i chefsfrågan. På hösten går Ingrid Dahlberg parallellt med Lars Löfgren för att lära sig huset och den 1 oktober tillträder hon posten som t f teaterchef.

En ny tid inleds på Dramaten. Tuffa åtstramningar väntar. Fram till år 2002 ska teatern spara 25 miljoner kronor. Ett antal av de fast anställda kan räkna med att få sparken. Ingrid Dahlberg är skarprättaren som ska utföra jobbet. Hon kommer inom det närmaste året att tillsätta en rad nya och omstridda chefsbefattningar och hon kommer att gå i klinch med facket.

Samtidigt, i en annan del av staden, pågår ett annat våldsamt relationsdrama, fullkomligt indränkt i alkohol. En känd men inte längre så ung skådespelare vid Dramaten hugger i september en brevkniv i armen på sin före detta flickvän, även hon en känd artist. I oktober slår han sönder en CD-spelare och skär sönder två kavajer för henne.

Under vintern fortsätter Ingrid Dahlberg sina studier av institutionen Dramaten och 1 april 1997 tillträder hon sin tjänst som teaterchef och VD. Bråket mellan skådespelaren och artisten rasar vidare. Den 24 och 25 januari knuffar han, sparkar han och tar han strypgrepp på henne. I sin telefonsvarare hör hon hur han far ut i rena hotelserna. Ingrid Dahlberg har hunnit vara teaterchef i en knapp månad då skådespelaren gör sig skyldig till brott mot det besöksförbud han ålagts.

Sent på kvällen den 28 september kliver en tredje Dramaten-skådespelare in på en krog i Stockholm. Han har tagit tre, fyra starköl för att varva ned efter dagens arbete och vill nu ha en till. När han får veta att serveringen upphört, slår skådespelaren sönder ett antal glas och ger bartendern ett slag på käften. Han brottas ned av personalen och poliser kallas dit. Enligt deras rapport kan han inte ta vara på sig själv, han kallar personalen för ”fittor” och svarar ”fuck you” på ordningsmaktens frågor. Han skriker att han spelat snut på film och att han är en känd skådespelare. Natten får han tillbringa i fyllecell.
Drygt två månader senare tvärnitar samme skådespelare bakom en polisbil på Sveavägen i Stockholm. Bromsspåren mäts upp till 15 meter. Det visar sig att han har 2,15 promille i blodet.

I december får en av skådespelarna sitt straff. Tingsrätten dömer honom till villkorligt och dagsböter för misshandel.
På trettondagsafton 1998 hittas Dramaten-skådespelaren och regissören X i en rabatt vid Slussen. Han är blå i ansiktet efter en överdos morfintabletter men räddas till livet.

I april faller domen mot slagskämpen på krogen: för misshandel och rattfylleri skyddstillsyn och övervakning i ett år med särskild behandlingsplan för alkoholmissbruket samt dagsböter. Två gånger i veckan måste han lämna blåsprov – på Dramaten.

I september avslöjas en enkät som gjorts av Teaterförbundet bland dess medlemmar på Dramaten. Förtroendet för Ingrid Dahlberg är i botten. Personalpolitiken är en skandal, arbetsklimatet uselt och fackordföranden kräver hennes avgång.

I september faller också tingsrättens dom mot den tredje skådespelaren. Tre månaders fängelse för misshandel, olaga hot, skadegörelse och överträdelse av besöksförbud. Samma månad är två av de andra skådespelarna ute på krogrunda. På en restaurang slänger de vin och porslin omkring sig och förolämpar personalen tills polisen kommer till platsen. Sedan drar de vidare och blir utslängda från en annan krog.

Ingrid Dahlberg pressas men står på sig. Hon tänker inte avgå, kritiken är orättvis. Och vad Dramatens garde av unga hetsporrar gör på sin fritid tänker hon inte lägga sig i, så länge de sköter sitt jobb.

*****

Hösten 1998 har en ny svensk film premiär. Två av landets mest uppmärksammade skådespelare har varsin karaktärsroll. Den ene av dem gör ännu en polis, en mc-snut som lever i ett kärlekslöst och sjaskigt förhållande och som vänsterprasslar. På en femöring vänder han från vanlig hygglig, kåt kille till frustande våldtäktsman.
Efter förhandsvisningen håller skådespelare och regissör presskonferens. Dramaten-aktören får en fråga om rollens våldsamma karaktär.
– Har vi inte den lille psykopaten i oss allihopa? undrar han retoriskt, som om svaret vore självklart.
Repliken är hisnande, eftersom den uttalas av en man som under inflytande av 2,15 promille i blodet höll på att ramma en polisbil, som slog en bartender på käften och som levt rövare på ytterligare ett par krogar.

Jag får några minuter med honom efter presskonferensen. Han har slängt mitt brev där jag berättar att jag vill diskutera eventuella samband mellan Dramaten som arbetsplats och en handfull skådespelares framfart bland flaskor, krogar och kvinnor. Han har inget behov av att snacka. Men poängterar att han är vit nu och mår jättebra.
I en intervju tidigare i år har han sagt: ”Jag har ett självdestruktivt drag i mig. När nåt blir för bra så vill jag rasera det. Efter det här året var jag helt utmattad. Så plötsligt blev det ledigt. Och helt tomt. Jag hamnade i ett ingenmansland som jag försökte fylla upp med det jag hade till hands. Och det var inte lättmjölk. Jag hamnade på fel sida gränsen.”

Under hösten träder kollegan X fram och berättar om sitt missbruk och kollapsen i rabatten vid Slussen. En svår ledsjukdom tvingade honom till tabletterna, men det var ett högt uppdrivet arbetstempo som gjorde honom till pillervrak. Han jobbade femton timmar om dygnet, både som aktör och regissör. När Ingmar Bergman skyllde Dramatens inställda gästspel i New York med ”Misantropen” på X med orden ”Jag har sett en del, och du slår nog alla rekord i frånstötande och osmaklighet. Det är så man vill gå ut och spy, förstår du”, så vaknade han morgonen därpå med händer som svullnat till brunnslocks storlek. Cortison och mer morfin. X talar om ett omänskligt schema.

Ingenmansland, Bergman, arbetstempot. Några nyckelord i gåtan Dramaten.
Jag ringer Lars Löfgren, numera chef för Nordiska Museet. Det är möjligt, säger han, att en del av händelserna inträffade under hans tid som Dramaten-chef. I så fall kände han inte till det.
– När jag kom dit visade det sig att allt som hade med sprit och narkotika att göra hade försvunnit, för alla gick på gym. Problemen då var snarare ryggskador och annat.
Men, säger Lars Löfgren, vi lever i en snabb och obarmhärtig tid där pressen är hård på aktörerna i en publik konstart som teatern. Dramaten, det är prestige. Den som står på Stora scenen har nått Toppen – men får samtidigt betala ett pris i form av utsatthet. Man syns och hörs och blir kommenterad i alla lägen.
– Att bli en skådespelare i främsta ledet på Dramaten är oerhört krävande. Det gives ingen pardon. Teatern ser ju i första hand till det konstnärliga resultatet, säger Lars Löfgren med len röst och antyder att den som krackelerar får göra det, bara det inte sker på arbetet. För, som han säger, man går ju inte hem till folk och lägger sig i deras privatliv. Ändå – Löfgrens renommé som chef säger att han aldrig hade tolererat att någon av hans skådespelare gått bärsärkagång på krogen, kört på fyllan, vaknat upp halvdöd i en rabatt eller misshandlat sin kvinna. Han hade offentligen strimlat exempelvis X för att ha dragit vanära över Dramaten.

Det finns också en Rockstjärne-myt som, medvetet eller inte, odlas hos Dramatens brat pack. En myt som säger att självförbränning à la Jim Morrison har ett egenvärde. En myt som uppmuntrar stora åthävor, krav på särbehandling och som ger upphov till begrepp som ”Ringdansen”; flickvänner som går runt bland samma manliga skådespelare.
En anställd vid Dramaten säger att om man romantiserar konstnärsrollen så åker man förr eller senare på pumpen.
– X är fruktansvärt begåvad, men han har ett oerhört romantiskt förhållande till sin konst. Att han bara får fortsätta, att ingen tar något ansvar, att han ska behöva gå under för att alla är valhänta och oförmögna att ta tag i det. ”Vad de gör på sin fritid spelar ingen roll”. Och sen utnyttjar man den här killen maximalt. Han har en pjäs på Stora scenen, en på Lilla scenen, han ger rubbet och ingen djävel runt omkring tar tag i honom. Jag menar, vi vet att han kommer att gå under om han fortsätter – i morgon, i övermorgon, om ett år – och ingen gör nåt. Han kommer att dö. Det är den mänskliga tragedin i det hela.

*****

Teatern sägs vara en spegling av samhället i övrigt. På 70-talet växte det fram en mängd ensembler på landets scener, fast anställda skådespelare som önskade och fick trygghet i arbetet. Teaterförbundet tillvaratog medlemmarnas intressen som vilket annat förbund som helst. Åman-lagarna härskade. Ett par decennier senare genomgår samhället ett systemskifte. Den kollektiva tryggheten ersätts med individuell. Arbetsrätten ifrågasätts. Projektanställningar blir allt vanligare.

Teatern är på väg åt samma håll. Ensemblerna splittras, mycket på grund av interna motsättningar, men också för att bli av med belastande personal.
Teaterförbundet utreder ett nytt system, med maximalt femårs kontrakt varefter var och en får kvala in efter bästa förmåga och vilja. Förbundet talar om ”ökad rörlighet på arbetsmarknaden” men alla vet att det bara är nysvenska för bortförhandlad anställningstrygghet.

Lars Löfgren lämnade efter sig en nationalscen med världsrykte men också en budget som till stor del byggt på krediter och löften om kommande lån med statliga garantier. Dramatens sötebrödsdagar var över. Chefens limousin-åkande och guldkrogsmiddagar på kreditkort ett minne blott.
Ingmar Bergman hade stått bakom Löfgren. Tillsammans hade de styrt Dramaten. Ingrid Dahlberg, även hon en av Bergmans protegéer, skulle nu modernisera och marknadsanpassa teatern och hon använde hårda nypor. Hon hamnade redan från början på kollisionskurs med facket med sin osentimentala syn på arbetslagstiftningen. Flera skådespelare och regissörer har fått sparken eller inte fått förnyade förtroenden. Kulmen på missnöjet med Ingrid Dahlberg kom med teaterförbundets enkät.

Den bild av Dramaten som tonat fram de senaste åren är inte vacker. Där råder en ledarskapssyn som säger att chefen är allsmäktig. Ingmar Bergman härskade genom sin position som grå eminens, genom att tycka eller bara finnas till. Opposition och diskussioner kvävdes i sin linda. I kombination med en teater och ett yrke som är orättvist till sin natur, där konkurrens, kotterier och intrigmakeri råder, där varje handskakning, varje ord får en laddad betydelse, har Dramaten varit långt ifrån en öppen, trivsam och demokratisk arbetsplats.

Efter Bergman och Löfgren har nationalscenen, likt de forna kommunistdiktaturerna, hamnat i ett maktvakuum, ett ingenmansland, präglat av osäkerhet och där den som väsnas högst och skapar sig utrymme överlever. Där balansen mellan chef, regissörer och skådespelare har rubbats. En arbetsplats som gör sig av med de ”duktiga medelmåttor” som bär upp teatern. Och där stjärnskådespelare som gör bort sig tolereras, putsas upp och ställs på tiljan igen.
Dramaten har hamnat i ett moraliskt kaos, där många anställda inte vågar framträda offentligt med sina åsikter. De skådespelare jag talat med har velat vara anonyma, eftersom de är rädda för att deras öppenhjärtighet ska uppfattas som illojalitet av teaterledningen och resultera i repressalier.

Bibi Andersson är en av dem som fått lämna Dramaten. Jag får hennes handskrivna svar: ”Tack för ditt fax med frågor kring Dramaten. Jag ser fram emot att läsa vad du kommer fram till, eftersom jag är lika undrande som du! Har inte killarna [de aktuella skådespelarna] fått göra sina fadersuppror? Är det ett sjukt sätt att lösa konkurrensproblem? Är det bortskämdhet? Snillets rätt att ´bära sig åt´? /…/ Jag anser dem mediauppskrivna och overkliga. Dramatens hantering av människor följer samhällets direktiv i övrigt: Låtom oss spara. Alltså kan jag inte ondgöra mig. Bara slippa åse förödelsen. /…/”

*****

”Närmare hörd över åtalet har NN berättat bl a: Han hade på kvällen före den åtalade händelsen arbetat till kl 23.00 och härefter tagit tre eller fyra starköl på fastande mage för att varva ner. Han ringde till en tjej och stämde möte med henne på restaurang XX”, står det i domen mot en av skådespelarna. Efter natten i fyllecellen förhörs han klockan 08.15: ”Han vill ej vidare uttala sig om vad som hänt under kvällen, eftersom han har mycket bråttom till sitt arbete (en filminspelning). Sammanfattning av det som hänt är att det är många som vill mucka gräl med någon som spelat polis på film, säger han.”
Det sups på många arbetsplatser, men det som skiljer teatern från dem är att skådespelare har dagens huvudprestation förlagd till kvällen. Peder Falk är skådespelare vid Stockholms Stadsteater sedan 25 år.
– När klockan är 22.30 släpps man ut från sceningången och somliga har någon att gå hem till, somliga lever ensamma. Man går bara inte hem och lägger sig. Man måste varva ner, det tar ett antal timmar innan man kan somna. Jag menar, vilken Svensson går hem klockan fem, äter en smörgås – och går och lägger sig? Det är lättare för en teaterskådespelare att hamna i ett krogliv eller offentligt liv än för den som jobbar nio till fem och som ska upp nästa morgon.
Yrket, säger Peder Falk, kräver en oerhörd självdisciplin, även utanför teatern. Den skådespelare som filmar ska vara på plats mycket tidigt på morgonen, arbeta långa dagar och ändå vara väl förberedd. Man får mer eller mindre låta övriga delar av livet gå i ide om det är en tung roll. Insatsen omfattar inte ju bara arbetstiden utan även all energi, ansträngning, känslor, hela personen.
– Jag tror att det främsta skälet till att det har blivit sådan uppståndelse är inte att det plötsligt börjat hända så mycket mer konstiga saker på Dramaten än tidigare, utan att pressen slipat sina knivar. Man skrev t ex inte om Kennedys pittaffärer men man skriver om Clintons. Det är på samma sätt med skådespelare. Alla visste att Gösta Ekman den äldre hade problem med narkotika. Han spelade föreställningar med knark i kroppen. För att överhuvudtaget klara 20 timmar om dygnet i vaket tillstånd. På den tiden spelade man inte så länge som man gör nu, utan det var ständiga premiärer, ständigt enorma läxor att lära in. Men man skrev inte om det på det här sättet, säger Peder Falk.

*****

En titt i Dramatens höstprogram visar att samtliga dömda skådespelare och X finns med i den aktuella repertoaren. De medverkar allihop i fler än en uppsättning.
I debatten om Dramaten har det hörts en del höga toner. En nöjesskribent krävde att Ingrid Dahlberg skulle slakta de ”heliga svinen” på teatern och att de kanske utgjorde Dramatens största problem. Ett kvinnligt nätverk uppmanade till bojkott av de föreställningar där en av de dömda aktörerna – han som bl a stack kniven i armen på sin före detta flickvän – medverkar. Det skulle ses som en markering, att inte acceptera våld mot kvinnor, men utsattes mest för hån av andra medieaktörer.
Men det finns också en annan aspekt på Dramatens kris och dess drullar och det handlar om förtroende. Om en politiker, som aktivt arbetar för att kriminalisera prostitution, ertappas med byxorna nere på Malmskillnadsgatan, uppstår ett lätt identifierbart trovärdighetsproblem. Dramaten är en offentlig arbetsplats och allt som händer där är i viss mån offentligt. Teaterns problem blir med det resonemanget även publikens problem. En skådespelare riskerar sin trovärdighet om det han gestaltar på scenen motsägs av det han gör utanför teatern.
– Jag har ett moraliskt ansvar både gentemot mina arbetskamrater och min publik, men det är inte säkert att alla tycker det. Det finns folk som super, slåss och bär sig åt på varenda arbetsplats, men det är ju ingen tidning intresserad av, säger en skådespelerska som medverkar i en uppsättning som regisseras av en av de aktuella skådespelarna och vars ena medspelare är en annan av dem. Det är, antyder hon, inte helt okomplicerat.

Förtroendet mellan aktören och hans publik kan lätt raseras och, säger en annan skådespelare, det är aktörens ansvar att upprätthålla det förtroendet. Personligen har han problem med att se en kollega spela en god människa som han vet är ett svin privat. Skådespelarens uppgift är att förmedla tankar, idéer och synsätt som gestaltar och fördjupar privat och offentlig moral. Med den publika rollen följer också skådespelaren som förebild. Om han slår folk på käften ute på krogen är det därför inte en privat angelägenhet. Den som inte mår bra privat riskerar att göra ett dåligt jobb.
X’s drogproblem tog han med sig på scenen. En kväll kollapsade han på scenen på Uppsala stadsteater, pjäsen ”Gustav III” fick läggas ned och X togs in för avgiftning.
– Det är ingen fritidssysselsättning att vara alkoholist, narkoman eller ha svårigheter att kontrollera sin ilska, har Teaterförbundets ordförande Tomas Bolme sagt och får medhåll av en annan skådespelare:
– Klart att detta är ett problem för Dramaten och ett problem för ledningen. Ledningen kan inte säga att det inte spelar någon roll vad folk gör på sin fritid. Det är bara en eftergift och en svaghet. Nu gör de inte detta på sin fritid, de gör det ju för fan på sin arbetstid också.

Ingrid Dahlberg har fått kritik för att hon inte med tillräcklig emfas tagit avstånd från Dramaten-skådespelarnas excesser och för att ledningen inte i tid tagit tag i deras problem. På det sättet håller hon dem under armarna och, menar kritikerna, legitimerar deras agerande. X tycker emellertid att han fått det stöd han behövt. Ingrid Dahlberg har ställt krav, låtit Dramaten betala en del av hans behandling och hjälpt honom till en psykiater. Och han har fått förnyat förtroende med uppsättningarna ”Lång dags färd mot natt” och ”Den goda människan i Sezuan”.
– Vård är en sak. Men jag tror att vård måste kombineras med viktiga uppgifter som känns meningsfulla. Ibland överdriver vi kanske vårdaspekten, sade Dahlberg i en intervju i höstas.

I mitten av november nås jag av ett nytt X-larm: Dramaten hade i höstas satt ut en vakt vid sceningången under den 7:e europeiska teaterfestivalen för att hindra den alltmer nedgångne regissören och skådespelaren att skämma ut sig inför gästspelande kolleger. Jag ringer ett par av Dramatens skådespelare: är det sant? En säger sig inte veta, men röstläget tyder på motsatsen. En annan bekräftar rakt av och spär på med ytterligare några skandal-historier om X: han har slagit sönder ett rum på Ersta sjukhus, han har slängts ut från hotell Diplomat då han inte kunnat betala för sig och han har portats från teater Plaza.
Jag åker hem till X. Det är fredag förmiddag och han ser ganska risig ut och är försenad till repetitionerna. En taxi är beställd men han accepterar istället skjuts i min bil. X ber mig svänga förbi Systembolaget och lägga ut för åtta Elefant-öl eftersom, tillägger han som om han ville rättfärdiga sig, han ska ha middag på kvällen. Jag får tillbaka min hundring av en av X’s polare framme vid Plaza. Under färden hinner han bekräfta att han i sitt taskiga tillstånd slagit sönder ett fönster på sjukhuset där han varit intagen på egen begäran och att han inte kunnat betala på Diplomat men bett dem skicka fakturan till Dramaten. Men han har fanimej inte portats från sin egen teater! Han skakar på huvudet åt allt snack. Vi bestämmer att ses på söndagen eller måndagsförmiddagen, men det blir inte av.
En kort tid därefter ställs premiären av Barrie Keeffe´s pjäs ”Misstänkt” in ”på grund av sjukdom”. X’s sjukdom.

Ingrid Dahlberg är iskall när jag ber om hennes kommentarer. Nej, säger hon, vakten hade inget samband med X. Han satt där för att det behövdes, det var så mycket spring ut och in genom sceningången just då och receptionen var underbemannad. Dahlberg förstår överhuvudtaget inte mina frågor om Dramaten och dess skådespelare som dömts för olika alkohol- och/eller våldsrelaterade brott. Hon har kunskap om samband som inte jag har, men hon varken kan eller vill utveckla dem. Hon ser heller ingen risk att förtroendet mellan teatern och publiken rubbas.
– Vi lider för närvarande inte av det. Dramaten är en stor teater med stor trovärdighet och som har ett stort intresse för sin publik. Och jag ser inte att förtroendet är rubbat, säger Ingrid Dahlberg.
Men en annan Dramaten-aktör kan inte låta bli att se det krasst brutala i att låta en uppenbarligen självförgörande konstnär som X fortsätta sitt tempo.
– X är skyddad så länge han kan arbeta och göra bra ifrån sig. Det dagen han inte kan det, då…det är cyniskt när det pågår. Just nu är det djävligt cyniskt, säger han.

Av Thomas Sjöberg

  1. Det kan ju inte råda en sådan otrolig brist på kompetenta skådespelare som kan dra publik och dom inte halvt slår ihjäl de kvinnor som råkar älska dem. Låt svinet gå i pension och samtidigt får han det straffet som han verkar vara mest rädd för – att ingen pratar om honom mer.

    Ja, han dömdes men domen var ett skämt. Men man kan inte dömas för samma brott två gånger. Så om dessa beundransvärda kvinnor inte längre kan få den upprättelse de faktiskt förtjänar så låt detta pracktäckel, detta skämt till man – till människa, falla i glömska så kan mer förtjänta skådespelare få den stora äran att spela på Sveriges nationalscen, sponsrad av våra skattepengar.

  2. Jag skickade det här till Dramaten igår och fick det svaret som syns nedan , ett blaha blaha svar. Trist kan jag tycka att de som styr Dramaten är så ryggradslösa
    Jag heter Lisa. Magnell och jag undrar hur det kommer sig att ni inte har agerat när en av era anställda blev dömd för misshandel av Josefin Nilsson och jag undrar även över er tystnad nu när det är aktuellt igen efter att SVT visat dokumentären om henne .
    Jag tolkar er tystnad som feghet och det gör er i så fall medskyldiga till eventuella övergrepp på andra kvinnor som denna man kan ha gjort efter domen på Josefin Nilsson .
    Jag ser fram emot ert svar , jag ber er inte kommentera den enskilda händelsen , utan jag ber er förklara Er tystnad och undfallenhet.
    Vänligen Lisa Magnell

    Hej Lisa. Ber om ursäkt för sent svar, vi har tyvärr inte haft möjlighet att svara direkt på alla meddelanden de senaste dagarna. Vi är tacksamma för din synpunkt och tar den vidare till teaterns ledning.

    Så här skrev ledningen i ett uttalande tidigare i dag:

    ”Under helgen har Dramaten tagit emot en stor mängd mejl, kommentarer och reaktioner med anledning av en SVT-dokumentär som berört många djupt.

    Vi kan inte svara alla individuellt men vill vara tydliga med att vi läser alla kommentarer. Vi kommer inte att gå i polemik om enskilda personer och vi kan inte heller kommentera enskilda medarbetare.

    På Dramaten har vi ett pågående arbete där vi ser över handlingsplaner och policys. Det är ett internt arbete som måste få pågå och som kommer att ta tid. Den diskussion som nu finns med anledning av dokumentären finns med i arbetet.

    Dramatens ledningsgrupp tog under måndagen beslut om att ställa in de två återstående föreställningarna av Orfeus stiger ner. Det sker mot bakgrund av hela teaterns, ensemblens och publikens bästa.

    Eirik Stubø, teaterchef och vd
    Maria Groop Russel, vice vd”

  3. Bosse skriver:

    Mycket bra skrivet. Hoppas det äntligen blir bojkott och att Ö försvinner för gott – kommer inte att saknas av någon vettig människa.

  4. Ulrika skriver:

    Blir helt galen på hur man kan komma undan med kriminella handlingar om man bara har rätt efternamn. När min dotter gick i 9:an gick hon på resursskola pga sin ADHD. En dag var det en kille som provocerade henne så mycket att hon gav sig på honom och gav honom ett par smockor. Det blev rättegång och hon dömdes till ungdomstjänst. Det är 4½ år sedan, vilket gör att hon har ett halvår kvar innan hon är ”prickfri”. ALLA arbetsgivare idag tar utdrag ur belastningsregistret vilket gör att hon inte kan få något jobb inom det som hon utbildade sig till på gymnasiet på grund av detta. Självklart skulle hon få sitt straff, man får inte slåss, men, jag blir så förbannad på att vissa alltid klarar sig undan när andra blir stoppade.

  5. På mitt arbete har vi slumpvisa drogkontroller. Har man drog problem så får man hjälp vill man inte ha det så får man gå. Sedan är det självklart att alla har lika värde och man beter sig som folk. Det man läser om här är helt sjukt.

Lämna ett svar till Annelie Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..