Kan vi prata om det här med vänskap?

Jag blev sjukt illa berörd när jag läste en del kommentarer i mitt förra inlägg.

Jag har blivit bortrensad som vän en enda gång i mitt liv och det tog mig extremt hårt. Om inte för att jag aldrig fick en förklaring, bara ett fegt ”nämen, det är ingenting, det har bara varit lite mycket ett tag” … varenda gång jag frågade. Den människan betydde enormt mycket för mig.  Vi hade rest tillsammans, våra döttrar umgicks och vi hördes varenda dag .. om vi inte sågs. Hon var en fantastisk vän. Rolig som attan och vi hade extremt kul. Det var bara ett litet problem, hon hade en annan nära vän sedan typ 15 år tillbaka, som hon även jobbade med. Också supertrevlig. Problemet var bara att jag inte fick berätta/skriva i bloggen om h u r mycket vi sågs, eller ibland när vi skulle göra saker tillsammans så ”skriv inte om det i bloggen”. För att inte hennes andra vän skulle få veta. Så här i efterhand har jag förstått att min vän var extremt konflikträdd och jag kände mig sjukt utnyttjad, men jag ska villigt erkänna att jag också kände en oerhörd sorg när hon dumpade mig utan att jag ens fick veta varför, trots många mail och telefonsamtal. ”Nejdå, det är ingenting.” Det tog över ett år innan jag kom över det. Idag är jag mest förbannad över fegheten. Avskyr människor som inte kan stå för sina åsikter, i synnerhet om man har en djup relation.

Fick den här kommentaren i mitt förra inlägg och mitt hjärta gick f-n sönder:

När jag blev sjuk(-are) har väldigt få orkat underhålla vår vänskap. jag har alltid ansträngt mig mycket för vänskapen, ställt upp och vara redo och kastat mig iväg så fort någon mår lite dåligt tex. Nu är det sällan ens någon som hälsar på mig, vill ses eller hör av sig.

Jag orkar(tycker väl inte jag förtjänar bra vänner heller) inte söka nya vänner då jag är så ”svår” att umgås med pga min sjukdom, kan inte stå och gå länge, måste vila och sova på dagen, inte gå på bio, har rullator, inte dansa, orkar ibland inte upp ur sängen osv.
En del hör inte av sig alls längre, andra hör av sig när de vill ses och har lust men ingen vill anstränga sig för mig. Ingen dyker upp när jag behöver dem. Jag är en glad person trots allt jag går igenom, och jag är en bra vän!
Jag vet inte hur jag skulle kunna hitta vänner som skulle stå ut med allt bök och krångel med mig. Jag är liksom inte en ”drömvän”.

Jag har de senaste fem åren blivet galet petig med vilka som får finnas i mitt liv men, för dom kan jag göra precis vad som helst. Hellre få än bara ytliga. Dessa kan jag ringa dygnet runt och de skulle inte tveka en sekund att ställa upp för mig och de älskar mig oavsett mina brister.

Vad är er syn på vänskap? Har ni flera vänner eller få? Eller inga alls? Har ni några bra tips för hur man skaffar sig vänner?

  1. Hade en nära arbets/väninna i många år. Umgicks flitigt privat, delade allt; vardagen, glädjen och eländen. Riktig vänskap. Hon hade så att säga mera strul i livet än vad jag hade – jag fanns där. När det blev min tur att få det jobbigt backade hon .. och försvann. Stor, stor besvikelse. Brevet jag skrev till henne då besvarade hon aldrig.
    Slumpen gjorde att vi via yrket hamnade på en gemensam temadag där rollspel ingick. Jag/min roll skulle vara arg på henne/hennes roll.
    Jag behövde inte låtsas i rollspelet, min vrede var mycket äkta. Handledarna fick i det närmaste bryta läget och lite undrande ”berömma min inlevelse”.
    Hon förstod, hon krympte.
    Har aldrig hälsat på henne vid möten någonsin sedan. Hon finns inte.
    Och jag lärde mig att tiden går men att vänner inte alltid består.

  2. Jag vart åxå bortvald av en vän vet fortfarande inte varför så här 8-9 år senare. Bara över en natt så försvann den från mina sociala medier och svarade inte på sms eller samtal. Gemensamma vänner umgås ff lite till å från med denne. Vart båda bjudna på samma bröllop för några år sen men personen valde att bli ”sjuk” och kunde inte komma men frisk nog för sitta på krogen å dricka öl va man.

    Men så här i efterhand känner jag att även om det var en vän som betydde mycket för mig och delade mycket av mig skälv med så är jag glad över att människan inte längre finns i mitt liv.

    Man har väl blivit visare med åldern man väljer dom som man släpper in på livet med mer försiktighet än som ung. Jag har kanske 2-3 st som jag räknar som bra vänner som jag litar på i alla väder men sen finns det ett gäng som är mera vänner men inte på det nära sättet å så finns det en stor hög med bekanta som man träffar i olika sociala samanhang som jag aldrig skulle vara privat med.
    Sen jobbar jag ju med att skapa sociala kontakter hela dagarna så jag har en stark skillnad på privat å personlig vän.

  3. Jag hade en väldigt nära vän, sådär så våra familjer umgicks tillsammans nästan som ett kollektiv, semestrar ihop och det var till och med så att vi var som extraföräldrar åt varandras barn, alltså mamma Emser och mamma Anna. Och en dag, helt utan förklaring, så var det slut. Hon orkade inte ses ”just nu” och behövde lite tid. Och vi pratade aldrig mer med varandra. Helt sjukt! Tog flera år att komma över, just att det inte var ngt avslut och jag har än idag ingen aning om vad som hände.

    Men sen har jag erfarenhet från andra sidan också, min äldsta vän som anser att jag gjort så mot henne, men jag har en annan syn på saken förstås. Den här vännen kunde inte acceptera några val jag gjorde i hur jag vill leva mitt liv och jag orkade inte lyssna på ”det förtäckta dumförklarandet” hon gav mig på daglig basis. (observera att det inte handlar om ngt skadligt leverne utan hon kunde inte acceptera min mans religion och att jag valde att leva med honom) Där slutade vår vänskap eftersom hon visade sig vara både trångsynt och rasistisk. Men i hennes värld har ju jag svikit henne å det grövsta.

    Nu har jag bara vettiga, nära vänner kvar runt mig. Några få men de är guld värda!

  4. Jag har 2 nära vänner. En har jag känt sedan jag var 16 år och den andra bor jag granne med och vi har känt varandra i 8-9 år. Våra barn har känt varandra sedan förskolan men vi började inte umgås förrän barnen var runt 6-7 år. Dessa 2 tjejer kan jag alltid vända mig till i alla lägen och de betyder mycket för mig. Jag har alltid varit den ensamma nör jag var barn och mobbades under hela skoltiden för det mesta. Tjock, mörk hy, fel namn, you name it. Min ena vän hänger här också sedan många år och jag tror det var via henne jag hittade din blogg, minns inte för det är så länge sedan. Hur som helst, dessa 2 tjejer finns där alltid och jag finns dör för dem i vått och torrt. Utan dem skulle mitt liv vara så trist! Min granne umgås jag med mycket, vi grillar ihop, spelar spel osv hela familjen. Hennes man och min man fungerar toppen ihop och ungarna klickar så vi umgps allihop så mycket vi kan. Henne ringer jag, eller går hem till, när jag mår dåligt och hon kan alltid få mig att må bättre!

  5. Eftersom jag jobbar MED och FÖR människor känner jag mig ibland otroligt ut och invänd, användande alla ”kanaler” och frekvenser i pannbenet för å ge omsorg kärlek och bra service, men vad JAG lärt mig är att stänga solar Plexus och inte känna in precis allt och ta in alla utan ta hand om mig själv och mina egna behov mer. Jag har töjt och töjt, stretchat känslospröten så de gått av. Trots min sociala förmåga som arbetsredskap känner jag att jag inte kan och framförallt vill ha en massa människor innanför sargen. Har 1 dyrbar nära irl vän, en sån som jag vet finns alltid och som jag vill ha där. Du vet, det finns de som dränerar och de som ger kraft och styrka. Det måste finnas ett konto som är i balans i slutänden i alla relationer. Annars blir man bankrupt 😚. Ja, åsså har jag fått en handfull kära vänner i cybern som jag har en del kontakt med , otvunget och kul. I nöden prövas vännen stämmer klockrent!, fast då jag är riktigt sårbar blottar jag inte min strupe alls. Min man är min allra bästa vän mitt brainfuck, så klok och med hög integritet, min handske till min hand.

    I april far jag och min nära vän till Kanarieöarna och han kommer att unna mig allt och aldrig visa avvund bitterhet. Fick restskatt häromdan. – ”Det fixar jag” svarade han. Sitter i djupsnö i buschen just nu och leer 😁. Hittade VDS via dig och förutom dem stödjer jag GAPF; glöm aldrig Pela och Fadime. Sporadiska bidrag till cancerfonden ger vi. Läkare utan gränser, rädda barnen och Röda korset får zero längre. Din blogg är bred och rolig och troll ska man skita i, även om man skulle vilja konfrontera dem. Jag blev ju väldigt ansatt ett tag på Magdas kommentarsfält där ett troll började skriva i min signatur efter att jag dängt till denne. Det skulle vara jäkligt kul att ringa på dessa personers dörrar och konfrontera dem, men tror det allra bästa är total ignorans. Iaf om man vill ha ett kommentarsfält öppet? Sug i dig de goda, pissa på det andra mentalt. Trevlig helg till dig och alla vettiga som ändå finns i ditt kommentarsfält 💪✌️👌❤️💞

  6. Tycker det kan vara ganska flytande. Alla mina vänner står ut med att jag inte är särskilt social, det vill säga att vi inte hörs varje dag. Hatar att prata i telefon som exempel. Jag brukar sällan prata vänner om mina problem utan går ist till psykolog om det behövs. Vi är lika där. Däremot är vi öppna med vårat mående och har inga fasader.

    Innan som ung, gjorde jag allt för mina vänner men har kommit fram till att det är bäst att inte göra det. Det finns nämligen en faktor som oftast kommer som gör att dom backar och det är barn, när barn kommer börjar dessa föräldrar sluta ställa upp och anpassa sig till vänskap, det ska endast ske på deras villkor och kompromisslöst. Vilket inte kändes rätt i längden, därav slutade jag ställa upp osv för att matcha den nivån.

    När jag exempelvis har bjudningar vet jag att det är meningslöst att bjuda dessa och är därför ganska selektiv.

    Sammanfattningsvis tycker jag att relationer handlar om att ge och ta.

  7. Jag har ganska många nära vänner. Där det verkligen finns fin vänskap. Ge och få. Sen har jag människor jag hjälper. Där det finns ett utanförskap av något slag. Ålderdom, handikapp, nyanländare, brokig bakgrund, annan sexuell läggning. Det finns så många anledningar till att man kan bli ensam i vårt samhälle. Jag tycker att det är min skyldighet att se till att alla som vill ha en gemenskap ska få möjlighet till det. Några av mina närmaste vänner har en gång börjat med en utsträckt hand om hjälp i nöd. Ibland är det så lite som behövs för att någon ska komma på fötter. Så. Jag är en helper. Och än så länge så har jag aldrig blivit sviken. Bara omtyckt. ❤️

  8. När man som jag är riktigt ensam blir det en hemlighet. Det är fult och konstigt att vara ensam. Jag har inga vänner alls. Det har funnits några få några gånger men jag vet inte varför jag blir bortvald sedan. På jobbet har jag goda fina arbetskollegor och ses som social men ingen utanför den sfären. Jag skulle aldrig erkänna på riktigt att de enda jag har kontakt med privat är mina föräldrar och dotter.

    1. Det skulle kunna vara jag som skrev ”A” inlägg. Jag har ett socialt jobb med bra kollegor, men när jag går hem umgås jag bara med min tv och hund. De senaste två åren har jag haft flera förluster och motgångar vilket har lett till att jag verkligen upptäckt vilka som stöttar mig, visar sig att ingen fanns där, inte ens mina föräldrar eller syskon…

  9. Har det lite som hon som skriver i ovan text ( är dock inte sjuk) men så länge man ställer upp och fixar och trixar så är man jättebra. Det är alltid jag som föreslår när man skall träffas osv och då är det jättebra men dem sista åren har jag slutsat med att höra av mig och bjuda in och det fanns tydligen inget intresse från dem så kallade vännerna… att jag med familj skall finnas i deras liv. Ju äldre barnen blir ju mer påtaglig blir ensamheten och då jag även är på en arbetsplats med ett utanförskap så är det kämpigt stundtals 💔 Sen tror jag att många känner så här men man pratar inte om det 🤐

  10. Det där uttrycket ”i nöden prövas vännen” tycker jag stämmer väldigt väl. Man ser vilja som finns kvar, vilka som inte räds motgång och vilka som VERKLIGEN bryr sig. Jag har umgåtts mycket med en ”vän” men upptäckte att allt umgänge gick ut på att hen pratade om sina problem (jag är en bra lyssnare). Till en början var det ok men sen började jag känna mig utnyttjad. När jag själv fick problem i livet blev det väldigt tyst. Då förstår man.

  11. Jag hade en vän som jag nyligen lagt i kategorin bekanta. Det är som med din vän, från att ha haft tät kontakt till nästan ingen alls. När man frågar om något hänt så är det absolut inget. Det är en sorg. Men jag tänker att det är hennes förlust. För jag är en bra vän.

    Jag har få vänner, jag gillar inte falskhet eller när man ska låtsas vara någon vän för det ska se bra ut. Mina vänner ska vara äkta vänner.

    Till den där kommentaren du publicerade – det finns vänner för dig också. Även om det kanske inte varit de som funnits innan så finns det nya som bara kan acceptera dig för den du är. Du är inte fel. Du är bra – precis som den du är. Låt de riktiga vännerna få del av dig som bästa vän. Låt de andra skeppas bort med vinden…

    1. Malin, tack för fin kommentar. Mona har citerat mig. Det som är jobbigast är att ha trott sig veta vilka som varit nära vänner och att jag inte vet hur jag ska skaffa nya. Jag har liksom ingen del i samhället, min vardag består av sjukhusbesök.. Jag är som du och gillar inte falskheter, är väldigt öppen om allt, kräver ingenting(ställer upp utan att kräva något tillbaka), jag kämpar på med mitt men belastar inte andra med allt det tunga. Det är väl därför det gör så ont att bli bortvald när man visat sitt allra innersta och verkligen tror att man är riktiga vänner. Men förr eller senare hittar jag en vän för mig<3

  12. Jag har många fina vänner. Tänker ofta på hur lyckliga vi( jag och min man) är över att ha såå många fina vänner. Alltså älskar dom alla.
    Vissa träffar man ofta och vissa träffar man sällan. Svårt när man har fullt upp och alla jobbar plus stor familj att kunna få till träffar men det finns telefon och sms. Vissa träffar man kanske två gånger om året men vet ändå att man skulle kunna ringa mitt i natten om man skulle behöva och dom skulle komma direkt. Precis som vi skulle göra för dom.
    Jag är så lyckligt lottad och tacksam över så många fina vänner.
    Blir ledsen när jag hör dom som känner sig ensamma.

  13. Min ”bästa vän” som jag såg det, henne som jag bar igenom hennes skilsmässa, ställde upp och gjorde allt för. Finns inte för mig nu när jag är skild, djupt deprimerad och ensam. Hon hör inte ens av sig längre. Får däremot kommentarer som ”hör av dig om du behöver”. Grejen är den att jag orkar inte höra av mig för att be om hjälp, kontakt eller sällskapet. Jag vill att hon ska finnas där som jag fanns för henne. Så hon förflyttar sig av sig själv till gruppen av bekanta.

    1. <3
      Det där ”hör av dig om du behöver(något)” är att lassa över allt ansvar för vänskapen på den andra, och mest för att ”vara där” för den andra men ändå slippa anstränga sig. Jag får också höra det. Vänskap går åt två håll. Jag har provat säga KOM jag behöver dig men det är ingen som kommer. Förstår själv att det inte är några bra vänner då men usch vad ont det gör.

  14. Jag upplevde tyvärr att många försvann när jag skiljde mig och fick betydligt sämre ekonomi. Att bjuda över en annan familj på middag och bjuda på mat och vin gjorde ett stort hål i plånboken. Att äta ute någon gång i land går ju men ville jag inte hellre ta med barnen på en bio? Att packa en fikabord och gå till lekparken med barnen ensam är inte alls lika kul som att möta upp kompisar där. Min erfarenhet är tyvärr att många vill ha någon som ställer upp för dem i vått och torrt men saknar själva orken att göra detsamma tillbaka.

  15. Har turen att ha många fina vänner i mitt liv.
    En del pratar jag med flera gånger i veckan , en del mer sällan men det gör dom inte per automatik till ” inte lika viktiga” när vi hörs plockar vi upp där vi slutade förra gången vi pratade.
    Jag har 2 stycken fd vänner som av olika anledningar blev just fd….
    Men kontaktade dom för ett tag sedan och sakta men säkert har vi nu någon slags relation, lika tighta som vi en gång var vet jag inte om vi blir men det är ok.
    Anledningen till att jag tog kontakt igen beror mycket på att en nära vän gick bort för ett tag sedan.
    Ett av våra sista samtal handlade just om vänskap och hans sorg över att han inte skulle hinna med att fixa till en vänskapsrelation som skitit sig.

    Fick mig en tankeställare och bestämde mig för att låta hjärtat styra och strunta i det som gjorde att vi sas ” gjorde slut”
    Det fanns ju trots allt en fin vänskap en gång i tiden.

  16. Relationer till vänner och förhållanden är svårt att lyssna på magkänslan innan man börjar att ”ge” för mycket man aldrig får tillbaka.
    Man vill vara en bra vän själv och förutsätter att det man ger skall komma tillbaka.
    Har ett fåtal personer jag umgås med utanför familjen men ingen riktig vän som finns i vått o torrt…kanske för att jag själv håller distansen och bara litar på familjen

  17. Efter skolåren när de närmaste kompisarna flyttade åt olika håll rann kontakten med flera av dem ut i sanden. Min upplevelse är att det enbart var på mina initiativ som vi hade kontakt. Till slut tröttnade jag och vi tappade kontakten. Varför? Var jag för krävande som vän? Eller var jag inte tillräckligt intressant/rolig/spännande att hålla fast vid, när nya bekantskaper dök upp? Idag har jag några få vänner som står mig ganska nära. Jag tror dock att alla har andra vänner som de står närmare än mig. Vet inte om de skulle ställa upp för mig i vått och torrt… De är ju upptagna med sina barn i skolåldern… Jag skulle gärna vilja ha en riktigt nära vän – en sån man kan ha kontakt med flera gånger i veckan och som man är helt säker på skulle ställa upp mitt i natten. Självklart skulle jag också alltid finnas där för vännen också!
    Jag känner mig oftast inte ensam eftersom jag har fler bekanta jag träffar då och då, jag har ett intressant jobb där jag träffar många trevliga människor och så har jag ju min sambo. Men ibland oroar jag mig för att jag ska bli ensam i framtiden. Vad händer när mina föräldrar inte finns mer? Och om min sambo inte alltid finns där för mig? När jag blir pensionär? Jag tror jag oftast upplevs som lättsam att umgås med, även om jag kan vara tystlåten i större sammanhang eller med nya bekantskaper. Jag kan vara lite kärv om jag känner mig orättvist behandlad. Är ganska rättfram – antagligen kan jag vara lite för rakt på sak ibland, men har försökt slipa på det med åldern.
    Jag har valt bort barn, har inga syskon och känner inte mina sju kusiner. Hur träffar man nya vänner som vuxen utan barn?

  18. Jag har förmånen att ha sex riktigt nära vänner, en av dom har jag haft sen hon föddes för jag lekte med hennes storesyrra! Känner mig rik ❤️ Två av dom har jag lärt känna genom golfen. Mitt tips är att börja med nån form av aktivitet, där finns ju likasinnade och chansen ökar att träffa någon!

  19. Hej Mona. Mig som du citerade. Tack för fin svarskommentar i förra inlägget och detta inlägg, det värmer m<3

    Du har så rätt i allt du skriver, men jag förstår verkligen inte varför mina ”vänner” inte vill finnas för mig också? Jag förstår inte.. är det inte naturligt för andra att ge och ta, eller är det något som är fel på mig? Jag har alltid prioriterat andra framför mig själv, kört mig själv i botten för att göra roliga saker, ställt upp osv. Men i slutändan har det inte spelat någon roll.
    Oftast så kommer och går de. Jag tar alltid tillbaka dem, men jag jobbar på att inte ta vad som helst, det är väl därför det blir så synligt nu att mina vänner inte finns där. Jag känner mig sviken och utlämnad. Men är ändå tacksam och stolt att jag börjar sätta gränser. Det är ändå första steget till att hitta riktiga vänner <3

  20. Verkligen tungt ämne!
    Jag har en del rätt ytliga vänner, men tyvärr väldigt få riktigt nära.
    Jag har glidit ifrån många av mina gamla vänner och det är ju så satans svårt att hitta nya. Speciellt som introvert.
    Min bästis har flyttat flera timmar bort, så henne träffar jag tyvärr alldeles för sällan också.

    Vet inte riktigt vad man ska göra åt det hela. Jag har träffat en massa kul människor, typ kompisdejtat lite, men det är sällan jag riktigt klickat med någon.

  21. Jag har två nära vänner, två som jag aldrig träffat, aldrig hört rösten på men däremot växlat hundratals brev med under 20 år. Japp, gamla tidens brevvänner alltså. Annars är det noll och ingen på vänfronten. Det senaste året har jag haft noll besök, telefonsamtalen har enbart varit från sjukvård, skola och mina vuxna barn. Så här blev det när jag som vuxen fick mina diagnoser Asperger och ADD och valde att berätta om det för att vara sann mot mig själv. ”Det spelar ingen roll, du är min vän ändå och samma person”. Ett år senare är det uppenbart att det var seklets bullshitreplik från mina f d så kallade vänner. Om jag är ledsen? Ja, lika mycket för min skull som för deras. Jag saknar verkligen en vän att kunna ringa, snacka högt och lågt med, fika ihop, ha filmkväll med tjejsnack osv. Enda gången jag träffar någon förutom barnen är i kassan på affären eller vid sjukvårdsbesök.

  22. Det är stor skillnad för mig mellan kompisar och vänner, så som förälskelse och kärlek.
    Förälskelsen klingar av, men kärlek består.
    Till mina vänner, räknar jag endast de jag kan ringa klockan 4 på morgonen, bara för att jag behöver dem just där och då.
    Detsamma gäller åt andra hållet, de vet att jag ALLTID finns här för dem.
    De är få, men de accepterar mig precis som jag är och vet mina begränsningar.
    För mig är de mina bästa vänner, även fast jag inte är deras bästa vän på alla plan, då jag inte kan eller vill delta i alla deras aktiviteter. Det har de andra bästa vänner till.
    Dock är det självvalt från min sida, då jag är en ensamvarg och de vet och accepterar det.
    Men även om det går år mellan att vi ses, så finns alltid tryggheten i att veta att de finns ett samtal bort och förevigt i hjärtat.

  23. Vänner, kompisar, bekanta. Jag är av naturen social men har väldigt svårt att släppa någon helt in på livet. Har liksom omedvetet valt att hålla en viss distans till de flesta även om jag kan bjuda på mig själv rätt långt. Har massor av bekanta och kompisar men få vänner. Min bästa vän är min sambo:) Nu är det självvalt eftersom jag trivs bra med den lösningen och givetvis är jag öppen för att en dag möter jag ännu en människa som jag kan räkna som min vän:)

  24. Jag har några ” riktiga” vänner som jag umgåtts med sedan jag var barn. Vi bor inte allihopa på samma ort men vi tar vid där vi slutade när vi ses. De vännerna finns alltid där om jag behöver dem. En del vänner har jag valt bort under min livstid och nya har kommit in. Älskar att lära känna nya människor. Det är som aldrig försent. Men det ska absolut vara ett givande och tagande även i en vänskapsrelation.

  25. Känner igen mig i det du citerar. Jag har fibromyalgi och långt ifrån många förstår hur det är att ha ständig värk (mer eller mindre) och trötthet. Så då blir man tråkig och de s.k. vännerna hörs inte av.

    På fritiden umgås jag med hunden och ser på tv/film. Har lärt mig att inte bry mig om de som inte bryr sig om mig. Visst blir man ensam på kuppen, men varför slösa energi på dem som inte bryr sig när det kommer till kritan?

  26. Vänner har man få och man ställer upp i vått och torrt. Är man sjuk så behöver man riktiga vänner som finns där och kan göra livet lättare för den som är sjuk med handling och en hjälpande hand. ❤️

  27. Jag ”tappade” bort mina vänner redan efter gymnasiet. Vi växte ifrån varandra snabbt. De ville ut och festa, jag drack inte alkohol och ville fokusera på mitt jobb. Jag vart ”tråkig” helt enkelt. Några andra vänner insåg jag att jag bara umgicks med för att vi ”alltid” gjort det. För ett år sedan laddade jag ner en ”kompisapp” GoFriendly heter den. Idag har jag 4 nya vänner som jag umgås med flera gånger i veckan, och som är 100% äkta.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..