ANNONS

Kan vi prata om det här med vänskap?

/

Jag blev sjukt illa berörd när jag läste en del kommentarer i mitt förra inlägg.

Jag har blivit bortrensad som vän en enda gång i mitt liv och det tog mig extremt hårt. Om inte för att jag aldrig fick en förklaring, bara ett fegt ”nämen, det är ingenting, det har bara varit lite mycket ett tag” … varenda gång jag frågade. Den människan betydde enormt mycket för mig.  Vi hade rest tillsammans, våra döttrar umgicks och vi hördes varenda dag .. om vi inte sågs. Hon var en fantastisk vän. Rolig som attan och vi hade extremt kul. Det var bara ett litet problem, hon hade en annan nära vän sedan typ 15 år tillbaka, som hon även jobbade med. Också supertrevlig. Problemet var bara att jag inte fick berätta/skriva i bloggen om h u r mycket vi sågs, eller ibland när vi skulle göra saker tillsammans så ”skriv inte om det i bloggen”. För att inte hennes andra vän skulle få veta. Så här i efterhand har jag förstått att min vän var extremt konflikträdd och jag kände mig sjukt utnyttjad, men jag ska villigt erkänna att jag också kände en oerhörd sorg när hon dumpade mig utan att jag ens fick veta varför, trots många mail och telefonsamtal. ”Nejdå, det är ingenting.” Det tog över ett år innan jag kom över det. Idag är jag mest förbannad över fegheten. Avskyr människor som inte kan stå för sina åsikter, i synnerhet om man har en djup relation.

Fick den här kommentaren i mitt förra inlägg och mitt hjärta gick f-n sönder:

När jag blev sjuk(-are) har väldigt få orkat underhålla vår vänskap. jag har alltid ansträngt mig mycket för vänskapen, ställt upp och vara redo och kastat mig iväg så fort någon mår lite dåligt tex. Nu är det sällan ens någon som hälsar på mig, vill ses eller hör av sig.

Jag orkar(tycker väl inte jag förtjänar bra vänner heller) inte söka nya vänner då jag är så ”svår” att umgås med pga min sjukdom, kan inte stå och gå länge, måste vila och sova på dagen, inte gå på bio, har rullator, inte dansa, orkar ibland inte upp ur sängen osv.
En del hör inte av sig alls längre, andra hör av sig när de vill ses och har lust men ingen vill anstränga sig för mig. Ingen dyker upp när jag behöver dem. Jag är en glad person trots allt jag går igenom, och jag är en bra vän!
Jag vet inte hur jag skulle kunna hitta vänner som skulle stå ut med allt bök och krångel med mig. Jag är liksom inte en ”drömvän”.

Jag har de senaste fem åren blivet galet petig med vilka som får finnas i mitt liv men, för dom kan jag göra precis vad som helst. Hellre få än bara ytliga. Dessa kan jag ringa dygnet runt och de skulle inte tveka en sekund att ställa upp för mig och de älskar mig oavsett mina brister.

Vad är er syn på vänskap? Har ni flera vänner eller få? Eller inga alls? Har ni några bra tips för hur man skaffar sig vänner?

37
74

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00