Kan vi prata om det här med vänskap?

Jag blev sjukt illa berörd när jag läste en del kommentarer i mitt förra inlägg.

Jag har blivit bortrensad som vän en enda gång i mitt liv och det tog mig extremt hårt. Om inte för att jag aldrig fick en förklaring, bara ett fegt ”nämen, det är ingenting, det har bara varit lite mycket ett tag” … varenda gång jag frågade. Den människan betydde enormt mycket för mig.  Vi hade rest tillsammans, våra döttrar umgicks och vi hördes varenda dag .. om vi inte sågs. Hon var en fantastisk vän. Rolig som attan och vi hade extremt kul. Det var bara ett litet problem, hon hade en annan nära vän sedan typ 15 år tillbaka, som hon även jobbade med. Också supertrevlig. Problemet var bara att jag inte fick berätta/skriva i bloggen om h u r mycket vi sågs, eller ibland när vi skulle göra saker tillsammans så ”skriv inte om det i bloggen”. För att inte hennes andra vän skulle få veta. Så här i efterhand har jag förstått att min vän var extremt konflikträdd och jag kände mig sjukt utnyttjad, men jag ska villigt erkänna att jag också kände en oerhörd sorg när hon dumpade mig utan att jag ens fick veta varför, trots många mail och telefonsamtal. ”Nejdå, det är ingenting.” Det tog över ett år innan jag kom över det. Idag är jag mest förbannad över fegheten. Avskyr människor som inte kan stå för sina åsikter, i synnerhet om man har en djup relation.

Fick den här kommentaren i mitt förra inlägg och mitt hjärta gick f-n sönder:

När jag blev sjuk(-are) har väldigt få orkat underhålla vår vänskap. jag har alltid ansträngt mig mycket för vänskapen, ställt upp och vara redo och kastat mig iväg så fort någon mår lite dåligt tex. Nu är det sällan ens någon som hälsar på mig, vill ses eller hör av sig.

Jag orkar(tycker väl inte jag förtjänar bra vänner heller) inte söka nya vänner då jag är så ”svår” att umgås med pga min sjukdom, kan inte stå och gå länge, måste vila och sova på dagen, inte gå på bio, har rullator, inte dansa, orkar ibland inte upp ur sängen osv.
En del hör inte av sig alls längre, andra hör av sig när de vill ses och har lust men ingen vill anstränga sig för mig. Ingen dyker upp när jag behöver dem. Jag är en glad person trots allt jag går igenom, och jag är en bra vän!
Jag vet inte hur jag skulle kunna hitta vänner som skulle stå ut med allt bök och krångel med mig. Jag är liksom inte en ”drömvän”.

Jag har de senaste fem åren blivet galet petig med vilka som får finnas i mitt liv men, för dom kan jag göra precis vad som helst. Hellre få än bara ytliga. Dessa kan jag ringa dygnet runt och de skulle inte tveka en sekund att ställa upp för mig och de älskar mig oavsett mina brister.

Vad är er syn på vänskap? Har ni flera vänner eller få? Eller inga alls? Har ni några bra tips för hur man skaffar sig vänner?

  1. Ullis skriver:

    Efter skilsmässan tappade jag många vänner. Sen levde jag själv med mina 3 barn. Mina vänner som var kvar hade en annan ekonomi än jag så jag 8vlev den tråkiga som inte kunde hänga med ut på resturang titt som tätt, inte kunde åka på en tjejhelg osv. Pengarna fanns inte! Och jag blev bökig som inte vilke ses på mina barnveckor osv. Men när man med sorg i magen bara träffar sina barn halva tiden så vill jag inte missa en sekund med dem. Mina vänner som var kvar och jag levde för olika liv helt enkelt. Vänskapen tog slut och nu 5 år senare har jag min sambo men endast en nära vän. Saknar så flera vänner men det verkar svårt.

  2. J skriver:

    Jag ”tappade” bort mina vänner redan efter gymnasiet. Vi växte ifrån varandra snabbt. De ville ut och festa, jag drack inte alkohol och ville fokusera på mitt jobb. Jag vart ”tråkig” helt enkelt. Några andra vänner insåg jag att jag bara umgicks med för att vi ”alltid” gjort det. För ett år sedan laddade jag ner en ”kompisapp” GoFriendly heter den. Idag har jag 4 nya vänner som jag umgås med flera gånger i veckan, och som är 100% äkta.

  3. Vänner har man få och man ställer upp i vått och torrt. Är man sjuk så behöver man riktiga vänner som finns där och kan göra livet lättare för den som är sjuk med handling och en hjälpande hand. ❤️

  4. Känner igen mig i det du citerar. Jag har fibromyalgi och långt ifrån många förstår hur det är att ha ständig värk (mer eller mindre) och trötthet. Så då blir man tråkig och de s.k. vännerna hörs inte av.

    På fritiden umgås jag med hunden och ser på tv/film. Har lärt mig att inte bry mig om de som inte bryr sig om mig. Visst blir man ensam på kuppen, men varför slösa energi på dem som inte bryr sig när det kommer till kritan?

  5. Anne skriver:

    Jag har några ” riktiga” vänner som jag umgåtts med sedan jag var barn. Vi bor inte allihopa på samma ort men vi tar vid där vi slutade när vi ses. De vännerna finns alltid där om jag behöver dem. En del vänner har jag valt bort under min livstid och nya har kommit in. Älskar att lära känna nya människor. Det är som aldrig försent. Men det ska absolut vara ett givande och tagande även i en vänskapsrelation.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..