När man hänger i hooden

IMG_2748
I veckan var jag och Hus-Anna på Måleributiken.
IMG_2751
Den här raringen brukar så utanför butiken men jag gissar att det är lite för kallt just nu. 
IMG_2768
Anna behöver nya gardiner till matsalen och till sitt sovrum. När allt är klart i huset ska jag visa er mina gamla bilder och vad de har gjort om. 
IMG_2764
Yngsta sonen Gustav hängde med.
IMG_2758
Jag älskar att komma hit.
IMG_2766
Blir alltid sjukt sugen på att tapetsera om hemma … och byta ut alla kuddar och gardiner. 
IMG_2761
Det finns så galet mycket att välja emellan. 
IMG_2756
Karolina och Marie har jobbat där i hundra år och kan allt om färg och form.
IMG_2754
Anna tokfastnade för det här till sovrummet men hennes make är engelsman och aningen konservativ. Jag tänkte att jag skulle hjälpa henne så jag drog iväg ett sms till honom. 
Skärmavbild 2019-02-08 kl. 20.02.37
Anna fick med sig tygprovet hem för att … ähum … möjligen övertyga honom fysiskt.

Efteråt åkte vi bort till ett av finhoodens utlämningsställen. ”Måste hämta ut ett par smålampor som jag har beställt.” sa Anna.

IMG_2769
Dom var ju väldigt små … not. 
IMG_2772
Efter det åkte vi rakt över gatan till ”min” Statoil. Anna och James köpte ju vår jeep och nu hade James råkat böja till ena vindrutetorkaren.
IMG_2770
Ronny, som har jobbat där i typ 15 år och är världsbäst, försökte hjälpa oss med att fixa till den.

Jag vet inte om jag kanske är gammaldags av mig men jag är en sucker för relationer. Alltså, jag går gärna till butiker, och andra ställen, där jag känner igen de som jobbar. Jag skriver ju ofta om ”dyr-ICA” i bloggen och i själva verket är det tre olika ICA-butiker som vi har här. Jag alternerar mellan dom men favoriten är den ICA som ligger närmast mitt gamla hus. Den har jag varit mest trogen under 16 år och ägarna känner alla stammiskunder. Eller när man under många år kunde ringa till den lokala restaurangen och säga ”Hej det är Mona, har du nåt bord i morgon?” och ställets mångårige servitör Carl-Johan hade järnkoll på vem man var och till och med visste vad man hade/har för favoriträtt (… tills han efter typ 20 år flyttade till Skåne förra året). Jag gillar att prata med människor och det är alltid roligare om man känner igen varandra.

Däremot avskyr jag att åka taxi. Det är på riktigt bland det värsta jag vet (också en av anledningarna till att jag alltid, alltid kör bil) eftersom jag inte alls vill prata med chauffören. Minns när jag gjorde Youtube-serien för Ellos för några år sedan och var tvungen att åka taxi till varenda inspelning tidigt på morgnarna. Fy fabian vad jag tyckte det var jobbigt. Jefligt märkligt eftersom jag som sagt är väldigt social i andra sammanhang.

Hur funkar ni? Är det ointressant vem som står bakom disken/kassan/serveringen eller går ni till era stamställen oavsett om det är ICA, en pub, restaurang … eller nåt annat, just för att ni har en relation?

 

 

  1. Mikaela skriver:

    Jag jobbar i chark, ett jobb jag fullkomligt älskar. Jättekul när en av stammisarna kommer och man inte behöver fråga vissa saker, de lyser upp när man lägger deras chark i en liten ask istället för i papper utan att de behöver säga något. Det är mycket värt att skapa sådana relationer, dels är det trevligt men också för försäljningen.
    Själv däremot vill jag helst handla där jag är anonym och slipper personlig kontakt, haha. Kanske får nog på jobbet 😊

  2. Malin skriver:

    Det beror helt på vad jag är på för humör. Jag bor i en liten stad och det finns butiker jag undviker att handla i – för att mängder av bekanta handlar just där. Jag har varken tid eller lust att bränna min tid på skitsnack.

    Jag pluggar just nu heltid – 100 procent och har en halvtidsanställning – 50 procent. Tiden går inte riktigt ihop.

    Sen finns det affärer jag gärna vill bli igenkänd i – där man får den hjälp man behöver. En exklusiv affär som jag kanske inte besöker lika ofta.

  3. Biggan skriver:

    Jag har en hjärnskada på grund av en stroke i unga år (20 var jag) En del av problematiken är att jag har svårt att komma ihåg människor jag mött. Jag har ett team i vården. Två av mina barn med speciella behov har team i vården. Otaliga är de besök man gjort på akuten ned nya ansikten att möta. Alla skolor barnen gått i under åren. Förskola, lågstadiet , högstadiet. Nu gymnasium. Lärarteam i mängder. Föräldrar till kompisar i mängder. Fatta hur mycket människor med ansikten jag möter ständigt som jag måste placera och försöka komma ihåg. Jag möter ständigt ansikten som säger. Hej va kul. Det var länge sen. Hur mår ni. Och jag står som ett fån. Vem fan är det jag pratar med. I vilket sammanhang har vi mötts. Så. När jag handlar går jag till samma ställen. Tankar, handlar, äter, skiter på samma jäfla hak. Ständigt. För att hitta människor som jag kommer ihåg och kan morsa på. Och faktiskt kunna känna igen. Gång efter annan. Med åren har man lärt sig var bästa servicen finns. Det är skit viktigt. Det också.

  4. Louise skriver:

    Alltid roligare att gå nånstans där man blir positivt bemött, så dit fortsätter man ju gärna gå. Däremot extremt sällan någon kommer ihåg mig.

  5. Agnes skriver:

    Nä fy sjutton när man måste socialisera sig för att få köpa bröd eller bindor. Stort o opersonligt är min melodi. Springa under radarn så att man inte behöver bry sig oavset humör.

      1. Biggan skriver:

        Hahaha. ❤️💐

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..