ANNONS

Nisse

/

Igår morse körde jag Nisse till hans veterinär Buba.

img10
Vi som är gamla känner igen honom från det första Robinson där han var med.
IMG_2507
Nu driver han en veterinärklinik här i Bromma och Nisse har varit hans patient sedan vi köpte honom.

Nisse klev in och var på strålande humör. Tills jag skulle gå. Då ville han följa med.

Sex timmar senare ringde dom och sa att allt hade gått bra och att det var dags att hämta honom. 

IMG_2511
Han hade lite svårt för att gå i trapporna men mådde jättebra annars. Jag lade upp en film på Instagram där han går från entrén till bilen och är helt vilsen i pannkakan eftersom tratten är i vägen hela tiden. Jag vet att han inte behöver ha tratt när han är ute, men vi skulle åka direkt hem, så den fick vara kvar. Däremot var den nån smart följare som tipsade om att man kan köpa en sån där flygplanskrage så det ska jag göra idag. Lite mjukare och bekvämare. 
IMG_2514
Vi åkte raka vägen till apoteket för medicin.
IMG_2519
Resten av eftermiddagen och kvällen låg han mellan mina ben.
IMG_2525
Man kan säga att han var rätt utslagen.
IMG_2533
Veterinären hade bett oss att handmata honom efter några timmar … för att hålla koll så att det inte fastnade i halsen eller att han kräktes. (Vårt golv är ett ”rått betonggolv” så det s k a vara fläckar/småhål där … om nån undrar.)

Lite senare på kvällen kom maken hem. Jag måste berätta: jag har inte tänkt jättenoga på vad själva kastreringen innebär rent fysiskt, bara kring den medicinska delen. Fick för mig att man gick in och snörpte åt nån sorts sädesledare, eller vad det kunde tänkas heta. Dagen före operationen säger maken nåt i stil med: ”ja, det viktiga är ju att han får behålla pungkulorna”. Jag funderar inte så mycket mer på det mer än att ”det är ju själva fan att han och många andra män tycks tänka på sig själva när de pratar kastrering av hanhundar!”

När jag hämtade Nisse upptäckte jag att jag uppenbarligen är rätt lågbegåvad när det kommer till hur en kastrering av hanhundar går till. Kulorna var puts väck. Kommer hem till talibanen, som genast upptäcker samma sak. ”Oj, jag undrar vad pappa kommer säga!”

Maken kommer hem. Ställer ner jobbväskan och går fram till Nisse. ”Ujuj, husses lilla kille, hur mår du?” Sen stelnar han till. Talibanen tittar snabbt på mig och kan knappt hålla sig för skratt.

”MEN VAD FAN, DOM HAR JU TAGIT KULORNA PÅ HONOM!”

Jag riktigt såg hur ont han fick i sina egna pungkulor och jag hade svåra problem att hålla mitt fejs i schack. Alltså, DEN blicken i hans ansikte, jag höll fasen på att kissa ner mig.

Idag mår han mycket bättre. Nisse alltså. Maken kommer aldrig förlåta mig för att jag drev igenom operationen. Men, jag gjorde det för Nisses skull och jag är övertygad om att han inte kommer lida en sekund av att inte ha några pungkulor!

17
107

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00