När man aldrig lär sig

Utanför dyr-ICA finns en parkering. Samma parkering under de 16-17 år jag har bott här. Nu har jag ju flyttat men har fortsatt att handla där. Flera gånger i veckan. Man kan således våga påstå att jag känner parkeringen utan och innan.

En sak jag lärde mig snabbt var att aldrig parkera längst ned på den när det är vinter. Detta då det är en svag lutning där och när det är snö blir det snorhalt. Helt omöjligt att ta sig därifrån.

Vad gjorde jag härom dagen?

IMG_2326
Parkerar, stapplar in på ICA. Handlar. Kommer ut. Startar. Gasar … och bilen slirar. Jag glider 1,5 meter bakåt åt sidan. Får panik. Det går förbi en snubbe och han försöker putta på men det är omöjligt. Jag tittar på klockann 4,5 timmar kvar innan maken slutar på jobbet och eftersom jag är norra Europas lataste så fanns det inte på kartan att jag skulle gå dom två kilometrarna hem.

Jag gasar på lite till. Omöjligt. Funderar lite. Kunde ju förstås gå hem till Anna i mitt gamla hus men bilen skulle inte komma loss fortare för det.

Till slut finns det ingen återvändo. Jag knallar in på ICA och frågar Tomas, som äger butiken, om han och sonen möjligen skulle kunna hjälpa mig. De kommer ut med ett par hinkar sand, häller ut och hokus pokus fillijokus så kunde jag köra där ifrån.

I love my ICA.

LOADING..