ANNONS

Det här med skilsmässa

/

Nä, jag ska inte skilja mig.

IMG_1515
… men det ska däremot Säpofrun. Efter 33 år tillsammans. Jag måste därför hitta på ett nytt namn på henne … så här hundra år senare i bloggen. Överväger lite olika alternativ. ”Singel-Petra”, ”Dating-Petra”, ”Glad-Petra”, ”Limhamn-Petra”, ”Skåne-Petra”.

Ja, det får nog bli Skåne-Petra eftersom det inte är jättesäkert att Limhamn blir resten-av-livet-stället.

Jag tänker lite på det här med skilsmässa och vad som händer. När jag skilde mig för typ 20 år sen så försvann 98% av våra vänner. Hade mindre än en handfull kvar som valde att inte tycka synd om exmaken. De hade varit tillräckligt nära för att ta del av det jag fick uppleva.

Det blev nämligen mitt stora problem med alla andra: ”hur kan du lämna honom, han dyrkar ju dig och ni har ju ett perfekt liv?!” Herregud, om folk bara kunnat skita i att anta saker och tro att man hade ett perfekt liv.

Wilmer-Malin var faktiskt den enda som peppade mig till 100% och som hjälpte mig att dra. Eftersom hela skilsmässan innehöll diverse hot och annat så var jag tvungen att tänka på vår gemensamma dotter i första hand. Hon var då var 6 år. Jag tänkte att, om han fick behålla allt ”så blir det nog lugnt”. Ehh, det blev det inte. Jag skrev över min halva på huset och lämnade rubb och stubb men glöm att det blev lugnt. Vi körde varannan vecka med dottern och de gånger jag ringde till henne (man hade ju en hemmatelefon på den tiden) så var det inte alls ovanligt att han ropade på henne med ett ”... det är din hora till morsa i telefon!” Han var duktig på att ge henne den typen av barndomsminnen … och en hel del annat.

Även om man är den som väljer att gå så betyder inte det att det i n t e är en sorg. Alla tar för givet att man är känslokall. ”Det var ju du som ville skiljas så vad menar du?!” .. var inget ovanligt man fick höra.

Det är oerhört sorgligt att gå skilda vägar. Att ha misslyckats. Vi var tillsammans i 12 år så man hann rota sig ordentligt. Har man dessutom gemensamma barn så betyder det att man får ett livslångt förhållande. Eller ja, i normala skilsmässor och förhållande är det så. Not so much för vår del dock.

Men, tillbaka till det här med vänner. Nu pratar jag generellt och inte alls om min egen skilsmässa eftersom slutet på den historien inte på långa vägar är vad andra någonsin kan föreställa sig. Bara för att Skåne-Petra nu skiljer sig så betyder inte det att jag plötsligt avskyr hennes man. Icke alls. Han kommer alltid att vara välkommen i vårt hem, sen att jag, av naturliga skäl, är en väldigt nära vän med hans soon to be exfru, är ju inte så konstigt. Båda två är från början ungdomskamrater med min man. Jag har liksom fått ”ärva” den vänskapen och Petra är en av mina absolut närmaste vänner. Vi har känt varandra i långt över 20 år. (Jag och maken var kompisar i flera år innan vi gifte oss. Han och hans exsambo var vänner till mig och min exman. Japp, väry strange och en helt annan story.)

Just Skåne-Petras skilsmässa är ingen svår separation. De är väldigt överens om att de ska gå skilda vägar, så det är noll dramatik. Men, jag har andra vänner som skiljer sig och där jag noterar att gemensamma vänner tar parti för den ene parten och ratar den andre. Jag har vänner där den ene har varit otrogen men där man försöker lappa ihop det hela och då är det ju väldigt lätt att man som kompis tar parti. Jag är typen som, i det här fallet (och i ett annat fall) pratar med personen som varit otrogen och sagt: ”vet du, du är ett jävla arsel, ett JÄVLA RÖVHÅL, som har gjort det här, men jag älskar inte dig mindre som vän för det!”  Typ så.

Som vän måste man kunna förlåta såna här saker även om mitt hjärta naturligtvis står närmare den som är drabbad.

Givetvis är det ju så att det blir naturligt att man umgås med den part man har mest gemensamt med men jag vänder mig emot att man illvilligt ratar den som väljer att gå. Lika jefligt är det när en av de parter som skiljer sig, kräver av sina vänner att välja sida. I min värld går det fetbort. Som vän ska man inte behöva tvingas ett sånt val.

Det finns en del personer i mitt liv som med åren ville ”komma tillbaka” till mig som vän men nä, fuck that. Jag blev behandlad som en paria och det gjorde grönjävligt ont men hej och hå vad jag lärde mig. Med åren lugnade min exmake ned sig och vi kunde umgås. För vår dotters skull var jag oerhört tacksam över det. När hans nästa fru dog ställde vi upp väldigt mycket för honom.. Idag ser det dock helt annorlunda ut.

Vad har ni för erfarenheter?

19
64

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00