Det här med skilsmässa

Nä, jag ska inte skilja mig.

IMG_1515
… men det ska däremot Säpofrun. Efter 33 år tillsammans. Jag måste därför hitta på ett nytt namn på henne … så här hundra år senare i bloggen. Överväger lite olika alternativ. ”Singel-Petra”, ”Dating-Petra”, ”Glad-Petra”, ”Limhamn-Petra”, ”Skåne-Petra”.

Ja, det får nog bli Skåne-Petra eftersom det inte är jättesäkert att Limhamn blir resten-av-livet-stället.

Jag tänker lite på det här med skilsmässa och vad som händer. När jag skilde mig för typ 20 år sen så försvann 98% av våra vänner. Hade mindre än en handfull kvar som valde att inte tycka synd om exmaken. De hade varit tillräckligt nära för att ta del av det jag fick uppleva.

Det blev nämligen mitt stora problem med alla andra: ”hur kan du lämna honom, han dyrkar ju dig och ni har ju ett perfekt liv?!” Herregud, om folk bara kunnat skita i att anta saker och tro att man hade ett perfekt liv.

Wilmer-Malin var faktiskt den enda som peppade mig till 100% och som hjälpte mig att dra. Eftersom hela skilsmässan innehöll diverse hot och annat så var jag tvungen att tänka på vår gemensamma dotter i första hand. Hon var då var 6 år. Jag tänkte att, om han fick behålla allt ”så blir det nog lugnt”. Ehh, det blev det inte. Jag skrev över min halva på huset och lämnade rubb och stubb men glöm att det blev lugnt. Vi körde varannan vecka med dottern och de gånger jag ringde till henne (man hade ju en hemmatelefon på den tiden) så var det inte alls ovanligt att han ropade på henne med ett ”... det är din hora till morsa i telefon!” Han var duktig på att ge henne den typen av barndomsminnen … och en hel del annat.

Även om man är den som väljer att gå så betyder inte det att det i n t e är en sorg. Alla tar för givet att man är känslokall. ”Det var ju du som ville skiljas så vad menar du?!” .. var inget ovanligt man fick höra.

Det är oerhört sorgligt att gå skilda vägar. Att ha misslyckats. Vi var tillsammans i 12 år så man hann rota sig ordentligt. Har man dessutom gemensamma barn så betyder det att man får ett livslångt förhållande. Eller ja, i normala skilsmässor och förhållande är det så. Not so much för vår del dock.

Men, tillbaka till det här med vänner. Nu pratar jag generellt och inte alls om min egen skilsmässa eftersom slutet på den historien inte på långa vägar är vad andra någonsin kan föreställa sig. Bara för att Skåne-Petra nu skiljer sig så betyder inte det att jag plötsligt avskyr hennes man. Icke alls. Han kommer alltid att vara välkommen i vårt hem, sen att jag, av naturliga skäl, är en väldigt nära vän med hans soon to be exfru, är ju inte så konstigt. Båda två är från början ungdomskamrater med min man. Jag har liksom fått ”ärva” den vänskapen och Petra är en av mina absolut närmaste vänner. Vi har känt varandra i långt över 20 år. (Jag och maken var kompisar i flera år innan vi gifte oss. Han och hans exsambo var vänner till mig och min exman. Japp, väry strange och en helt annan story.)

Just Skåne-Petras skilsmässa är ingen svår separation. De är väldigt överens om att de ska gå skilda vägar, så det är noll dramatik. Men, jag har andra vänner som skiljer sig och där jag noterar att gemensamma vänner tar parti för den ene parten och ratar den andre. Jag har vänner där den ene har varit otrogen men där man försöker lappa ihop det hela och då är det ju väldigt lätt att man som kompis tar parti. Jag är typen som, i det här fallet (och i ett annat fall) pratar med personen som varit otrogen och sagt: ”vet du, du är ett jävla arsel, ett JÄVLA RÖVHÅL, som har gjort det här, men jag älskar inte dig mindre som vän för det!”  Typ så.

Som vän måste man kunna förlåta såna här saker även om mitt hjärta naturligtvis står närmare den som är drabbad.

Givetvis är det ju så att det blir naturligt att man umgås med den part man har mest gemensamt med men jag vänder mig emot att man illvilligt ratar den som väljer att gå. Lika jefligt är det när en av de parter som skiljer sig, kräver av sina vänner att välja sida. I min värld går det fetbort. Som vän ska man inte behöva tvingas ett sånt val.

Det finns en del personer i mitt liv som med åren ville ”komma tillbaka” till mig som vän men nä, fuck that. Jag blev behandlad som en paria och det gjorde grönjävligt ont men hej och hå vad jag lärde mig. Med åren lugnade min exmake ned sig och vi kunde umgås. För vår dotters skull var jag oerhört tacksam över det. När hans nästa fru dog ställde vi upp väldigt mycket för honom.. Idag ser det dock helt annorlunda ut.

Vad har ni för erfarenheter?

  1. Har visswerligen inte varit gift, men var sambo i 7,5 år och av olika skäl valde jag att ta mitt pick och pack och dra. Jag blev utlöst från huset, skrev över bilen, tog min hund, mina möbler och flyttade.

    Folk blev förvånade, anade ingenting och sa ”Men ni har ju hus och hundar”. Men det är enligt mig ingen anledning att stanna i ett förhållande som inte är sunt och där man inte mår bra.

    Jag förlorade också flertalet av vänner och bekanta, det var några få som insåg hur det låg till. Jag valde att hålla huvudet högt ändå, för jag visste ju hur saker och ting låg till – även om det verkade annorlunda utåt.

    Men jag förstår inte varför man måste snacka skit och sprida rykten om sitt ex? Är man så jefla bitter? Vill man på något sätt hävda sig och flytta över skulden på den andra för att försöka intala sig (och andra) att man har ryggen fri, att man är bättre på något sätt?

    Jag ångrar inte en dag att jag gick, jag bara ångrar att jag var för snäll, att jag förlorade ekonomiskt och att jag stannade alldeles för länge

    1. Jag tänker lite så här: en gång valde man sin partner och det finns alltid något gott hos alla. Sen finns det ju undantag till varför man absolut inte kan ha någon kontakt längre…

  2. Tycker rent generellt att folk skiljer sig alldeles för lite. Så många bittra par som sitter och hackar på varandra jämt men är för fega för att dela på sig.
    Främst av ekonomiska skäl verkar det som.

    1. Exakt! Finns folk som tror att andra skiljer sig för lätt…näe då vet man inte hur länge dem gått och haft det dåligt och bitit ihop. Vet massa par som håller ihop bara för barn/ekonomin men egentligen vill lämna men vågar inte.

  3. Vaa? Hon ser ju inte alls ut som en Petra! Ser ju bara ut att heta säpofrun nu.
    Vi har också vänner som separerat men vi har inte tagit någons parti och umgås fortfarande med båda. Sen kan man ju tala om vad man tycker för det kan man till riktiga vänner.

  4. Håller så mycket med dig. ❤️ Jag har sett smutsiga skiljsmässor där man har förlorat vänner som bara gått eller tagit parti. Men jag har också sett skiljsmässor där parterna gör sitt allra allra bästa för att hela familjen ska kunna gå vidare med så lite sår som möjligt. Kämpande par där man faktiskt kan vara som en riktig god vän och stötta båda i ett av livets stora svåra. Där har det blivit bättre för alla. Så småningom. Att skiljas är om man är en vettig människa ett sorgearbete. Men det går över och solen lyser tillslut igen. Hälsa din kompis att allt blir inte bara bättre. Det kan bli riktigt, riktigt bra och de vänner som betyder något. De kramas med båda och hjälper dem vidare i livet. De som inte gör det. Dem kan och bör man leva utan. Livet är så sabla kort. Så man ska bara spara det som är värt att spara. På alla sätt. ❤️

  5. För några år sedan så valde jag att skilja mig. Det är inget lätt beslut. Även om jag mentalt hade bestämt mig så var det ändå en sorg. Att se mannen i fråga bli så enormt ledsen. Det var hemskt!

    Sen när man berättar för familjen som mamma och pappa så sprack de upp i ett leende och berättade för mig hur värdelös han varit och att vi aldrig borde gift oss… Det gjorde också ont. Även att jag valt att skilja mig, betydde ju inte det att jag inte älskat honom tidigare. En gången var han det stödet som jag inte hade från någon annan!

    Att kommer överens om att skilja sig är ett tecken på styrka. Ibland växer man helt enkelt ifrån varandra.

  6. Jag var otrogen i våras vilket va det som fick mig att inse att min man och jag inte haft det bra på mkt länge, annars hade jag inte fallit för den andra. Vi skiljer oss nu efter 18 år och två barn, inte helt överens men vi umgås och har en hyfsad relation för barnens skull.
    Tyvärr har vi kompisar som slutat prata med mig och det gör fan mer ont i hjärtat än skilsmässan. Jag har inte gjort dem illa men de vill att jag ber dem om ursäkt typ. Jag har aldrig bett dem välja sida och mitt ex och jag umgås på gemensamma fester så förstår inte varför de blir såhär.

    Ja, jag valde att lämna min man. Men jag lider också, det är jättetråkigt att skiljas efter ett halvt liv ihop men jag måste må bra, jag måste känna att jag lever ett liv jag vill ha för att orka leva resten av livet. Jag gråter också.
    Men så får man visst inte tänka, jag har valt och borde va nöjd tydligen…..

    Jag försöker vara stark och gå vidare i livet men fan vad man känner sig ensam ibland…..

    1. Fast vet du Charlotte, hur ”klichéeigt” det än låter: det k o m m e r bli bra. Det finns ALLTID en mening med allt och när det kommer till gemensamma vänner: well, det är deras förlust.

      1. Jo, det är klart att det kommer ordna sig, det kommer bara ta tid och det är väl det som är det jobbiga. Allt har en mening även om det tar tid innan man inser vilken mening det var.
        Trots att vänner svikit, exmannen är allt annat är glad på mig och den andra mannen, mitt livs stora kärlek i livet, valde att abrupt avsluta vår relation så är jag stark och mår bättre än på väldigt länge. För min skull var det nödvändigt, för att överleva behövde jag lämna. För att JAG är viktig.

        Och vännerna, ja som du säger, deras förlust!

        1. Åh vad jag känner igen det du skriver ”För min skull var det nödvändigt, för att överleva behövde jag lämna. För att JAG är viktig.”. Exakt så kände jag med!

    2. Få vännerna att förstå att ni hade lämnat varandra oavsett din otrohet. Den var bara en väg ut. Och att du förstår att det inte är roligt för någon men att du fortfarande är deras vän fast du valde att lämna din man. Och att dem inte behöver välja sida utan att de kan vara vänner med båda.

  7. Vi har nära vänner som precis går igenom en skilsmässa, och vi (maken & jag) har sagt åt dem att vi inte är intresserade av att veta ”varför” (om det inte är så att någon av dem behöver nå’n att prata med så klart, för då finns vi ju där för dem!), och att de är _dom_ som skiljer sig, inte vår vänskap; så de får dela upp hem & bohag, men vi finns där för dem båda.

    Fast för några år sedan när ett annat par skiljde sig så sa vi samma sak, men då krävde den ena partnern att vi skulle säga upp bekantskapen med den andra halvan, vilket resulterade i att vi idag inte har någon kontakt längre med den som ställde det kravet… (Ingen otrohet eller annat i bilden, de växte isär bara…)

    När det gäller mig själv så är mina äldsta vänner/systrar några som jag ärvde i min separation för 30 år sedan – de insåg vilken skit han varit mot mig & ”adopterade” mig… 🙂

  8. Har aldrig varit gift, men separerade från mina barns pappa sommaren 2014, något som jag utan överdrift kan säga att jag då hade gått och funderat på i minst ett år innan dess. En ny man i mitt liv blev den lilla ”knuff” som jag nog behövde för att ta det sista steget och det blev på sätt och vis olyckligt eftersom många (såklart) utgick ifrån att jag hade varit otrogen, vilket inte alls var fallet. Detta gjorde att mitt ex blev den som alla tyckte synd om, han blev nån sorts superpappa som skulle ha barnen varannan vecka (under våra totalt 8 år som föräldrar var det jag som drog det största lasset med barn, hem, hund och heltidsarbete eftersom han måste jobba mycket). Nu var han helt plötsligt Pappa med stort P och alla tyckte att han var sååååå duktig som tog ett sånt ansvar.. Tja, hade han haft tid att göra det innan, så kanske, kanske jag inte velat komma bort, jag vet inte. Hur som, en del kompisar försvann ur mitt liv, några har kommit tillbaka. Andra var tydliga med att det var helt obegripligt för dem att man kunde lämna den man har barn med och bli kär i någon annan ”bara sådär”. Vad ska man säga… Jag gjorde det som var rätt för mig, inte för någon annan. Vännerna är fria att välja vad de vill.
    Kan tillägga att jag har en god relation med exet, vi har gemensamma vänner och umgås ibland allihop:-)

  9. Jag har inte genomgått skilsmässa men var väldigt nära för några år sedan. Min man gjorde bort sig rejält, faniljerådgivning på det och efteråt blev det bra.
    Mina föräldrar skiljde sig nör jag var 17 år, bittra människor och idag har de noll kontakt. Jag tyckte redan då jag var 12 att de borde gå isär, säger en del tycker jag…

  10. Hade en rätt bra relation till exmaken tills jag träffade en ny. Då använde han barnen och snackadr skit om min nya. Tutade i barnen massa dumma saker som sen blev sanning. Så pass att barnen ställde utlimatum att skulle jag vara tillsammans med min nya så skulle de inte bo med mig. Jag grät floder men stod pall och sa att jag ville att de skulle bo hos mig men att de var tonåringar och fick välja var de ville bo. De flyttade till sin pappa men upptäckte ganska snabbt att det var inte så kul där. Så sen kom barnen tillbaka till mig och min nuvarande sambo. Jag hade aldrig kunnat välja mellan dem. Hade blivit olycklig hur jag än gjort.

    I dag har det gått 6 år och exmaken har väl insett att min sambo kommer vara kvar. Han accepterar honom men inte mer.

    Vännerna försvann dock många vid skilsmässan. Har ett par enstaka kvar men usch va svårt det är att hitta nya vänner i vår ålder och tyvärr har jag och sambon inget annat par som vi umgås med vilket vi verkligen önskar vi hade.

  11. Jag skiljde mig för 20 år sen och jag och mitt ex hade kvar alla våra vänner efter skilsmässan meeen när han träffade en ny kvinna så fick mitt ex sluta umgås i de kretsar jag umgicks. Han gjorde som den nya kvinnan ville. Jag däremot träffade min nuvarande man i vårt gamla umgänge, en person som varit vän med mina vänner. Lucky me😀

  12. Har varit skiljd i ett par år nu. Vi gick isär för att vi inte längre kunde vara den person som den andre behövde i ett förhållande och för att vi inte ville börja hata varandra. Det tog ett tag att sörja klart men idag är han min bästa vän.
    Han fanns där för mig när ingen annan gjorde det trots att han själv hade svårt att förstå vad jag var tvungen att göra för att överleva.
    Idag förstår han fullt ut och är en av mina största supporters.
    Han har sett mig gå ifrån ett ångestfylld och deprimerat vrak till människa till en stark, lugn och säker person.
    Jag hade inte kunnat göra det om inte han älskat mig tillräkligt mycket för att släppa taget.
    Jag har sett en hel del grisiga skilsmässor och ytterst få sansade sådana. Mina föräldrar föregick med gott exempel då dom gick isär när jag var 13. Visst fanns det konflikter men de var alltid respektfulla mot varandra och hjälpte varandra med det som behövdes. Jag och mitt ex kämpade för att göra likadant och det var värt det.
    Jag har inte mycket kontakt med dom vänner vi hade gemensamt men å andra sidan har jag inte mycket kontakt med många alls ifrån mitt förflutna.
    Jag har några få jag pratar regelbundet med. Mer behöver jag inte.
    De vänner som inte stöttar en igenom svårigheter är inte äkta vänner.
    Jag har sett människor sprida rykten och snacka skit om den ena parten i en skilsmässa och sådan människor ser jag till att inte umgås med. Jag försöker själv att aldrig välja sidor. En gång valde jag men det beror på att den ena av dom hotade den andre med en yxa. Där var det ganska så jäkla enkelt att välja sida 😉

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..