Det här med skilsmässa

Nä, jag ska inte skilja mig.

IMG_1515
… men det ska däremot Säpofrun. Efter 33 år tillsammans. Jag måste därför hitta på ett nytt namn på henne … så här hundra år senare i bloggen. Överväger lite olika alternativ. ”Singel-Petra”, ”Dating-Petra”, ”Glad-Petra”, ”Limhamn-Petra”, ”Skåne-Petra”.

Ja, det får nog bli Skåne-Petra eftersom det inte är jättesäkert att Limhamn blir resten-av-livet-stället.

Jag tänker lite på det här med skilsmässa och vad som händer. När jag skilde mig för typ 20 år sen så försvann 98% av våra vänner. Hade mindre än en handfull kvar som valde att inte tycka synd om exmaken. De hade varit tillräckligt nära för att ta del av det jag fick uppleva.

Det blev nämligen mitt stora problem med alla andra: ”hur kan du lämna honom, han dyrkar ju dig och ni har ju ett perfekt liv?!” Herregud, om folk bara kunnat skita i att anta saker och tro att man hade ett perfekt liv.

Wilmer-Malin var faktiskt den enda som peppade mig till 100% och som hjälpte mig att dra. Eftersom hela skilsmässan innehöll diverse hot och annat så var jag tvungen att tänka på vår gemensamma dotter i första hand. Hon var då var 6 år. Jag tänkte att, om han fick behålla allt ”så blir det nog lugnt”. Ehh, det blev det inte. Jag skrev över min halva på huset och lämnade rubb och stubb men glöm att det blev lugnt. Vi körde varannan vecka med dottern och de gånger jag ringde till henne (man hade ju en hemmatelefon på den tiden) så var det inte alls ovanligt att han ropade på henne med ett ”... det är din hora till morsa i telefon!” Han var duktig på att ge henne den typen av barndomsminnen … och en hel del annat.

Även om man är den som väljer att gå så betyder inte det att det i n t e är en sorg. Alla tar för givet att man är känslokall. ”Det var ju du som ville skiljas så vad menar du?!” .. var inget ovanligt man fick höra.

Det är oerhört sorgligt att gå skilda vägar. Att ha misslyckats. Vi var tillsammans i 12 år så man hann rota sig ordentligt. Har man dessutom gemensamma barn så betyder det att man får ett livslångt förhållande. Eller ja, i normala skilsmässor och förhållande är det så. Not so much för vår del dock.

Men, tillbaka till det här med vänner. Nu pratar jag generellt och inte alls om min egen skilsmässa eftersom slutet på den historien inte på långa vägar är vad andra någonsin kan föreställa sig. Bara för att Skåne-Petra nu skiljer sig så betyder inte det att jag plötsligt avskyr hennes man. Icke alls. Han kommer alltid att vara välkommen i vårt hem, sen att jag, av naturliga skäl, är en väldigt nära vän med hans soon to be exfru, är ju inte så konstigt. Båda två är från början ungdomskamrater med min man. Jag har liksom fått ”ärva” den vänskapen och Petra är en av mina absolut närmaste vänner. Vi har känt varandra i långt över 20 år. (Jag och maken var kompisar i flera år innan vi gifte oss. Han och hans exsambo var vänner till mig och min exman. Japp, väry strange och en helt annan story.)

Just Skåne-Petras skilsmässa är ingen svår separation. De är väldigt överens om att de ska gå skilda vägar, så det är noll dramatik. Men, jag har andra vänner som skiljer sig och där jag noterar att gemensamma vänner tar parti för den ene parten och ratar den andre. Jag har vänner där den ene har varit otrogen men där man försöker lappa ihop det hela och då är det ju väldigt lätt att man som kompis tar parti. Jag är typen som, i det här fallet (och i ett annat fall) pratar med personen som varit otrogen och sagt: ”vet du, du är ett jävla arsel, ett JÄVLA RÖVHÅL, som har gjort det här, men jag älskar inte dig mindre som vän för det!”  Typ så.

Som vän måste man kunna förlåta såna här saker även om mitt hjärta naturligtvis står närmare den som är drabbad.

Givetvis är det ju så att det blir naturligt att man umgås med den part man har mest gemensamt med men jag vänder mig emot att man illvilligt ratar den som väljer att gå. Lika jefligt är det när en av de parter som skiljer sig, kräver av sina vänner att välja sida. I min värld går det fetbort. Som vän ska man inte behöva tvingas ett sånt val.

Det finns en del personer i mitt liv som med åren ville ”komma tillbaka” till mig som vän men nä, fuck that. Jag blev behandlad som en paria och det gjorde grönjävligt ont men hej och hå vad jag lärde mig. Med åren lugnade min exmake ned sig och vi kunde umgås. För vår dotters skull var jag oerhört tacksam över det. När hans nästa fru dog ställde vi upp väldigt mycket för honom.. Idag ser det dock helt annorlunda ut.

Vad har ni för erfarenheter?

  1. Angel skriver:

    Har varit skiljd i ett par år nu. Vi gick isär för att vi inte längre kunde vara den person som den andre behövde i ett förhållande och för att vi inte ville börja hata varandra. Det tog ett tag att sörja klart men idag är han min bästa vän.
    Han fanns där för mig när ingen annan gjorde det trots att han själv hade svårt att förstå vad jag var tvungen att göra för att överleva.
    Idag förstår han fullt ut och är en av mina största supporters.
    Han har sett mig gå ifrån ett ångestfylld och deprimerat vrak till människa till en stark, lugn och säker person.
    Jag hade inte kunnat göra det om inte han älskat mig tillräkligt mycket för att släppa taget.
    Jag har sett en hel del grisiga skilsmässor och ytterst få sansade sådana. Mina föräldrar föregick med gott exempel då dom gick isär när jag var 13. Visst fanns det konflikter men de var alltid respektfulla mot varandra och hjälpte varandra med det som behövdes. Jag och mitt ex kämpade för att göra likadant och det var värt det.
    Jag har inte mycket kontakt med dom vänner vi hade gemensamt men å andra sidan har jag inte mycket kontakt med många alls ifrån mitt förflutna.
    Jag har några få jag pratar regelbundet med. Mer behöver jag inte.
    De vänner som inte stöttar en igenom svårigheter är inte äkta vänner.
    Jag har sett människor sprida rykten och snacka skit om den ena parten i en skilsmässa och sådan människor ser jag till att inte umgås med. Jag försöker själv att aldrig välja sidor. En gång valde jag men det beror på att den ena av dom hotade den andre med en yxa. Där var det ganska så jäkla enkelt att välja sida 😉

  2. Maja skriver:

    Jag skiljde mig för 20 år sen och jag och mitt ex hade kvar alla våra vänner efter skilsmässan meeen när han träffade en ny kvinna så fick mitt ex sluta umgås i de kretsar jag umgicks. Han gjorde som den nya kvinnan ville. Jag däremot träffade min nuvarande man i vårt gamla umgänge, en person som varit vän med mina vänner. Lucky me😀

  3. Ullis skriver:

    Hade en rätt bra relation till exmaken tills jag träffade en ny. Då använde han barnen och snackadr skit om min nya. Tutade i barnen massa dumma saker som sen blev sanning. Så pass att barnen ställde utlimatum att skulle jag vara tillsammans med min nya så skulle de inte bo med mig. Jag grät floder men stod pall och sa att jag ville att de skulle bo hos mig men att de var tonåringar och fick välja var de ville bo. De flyttade till sin pappa men upptäckte ganska snabbt att det var inte så kul där. Så sen kom barnen tillbaka till mig och min nuvarande sambo. Jag hade aldrig kunnat välja mellan dem. Hade blivit olycklig hur jag än gjort.

    I dag har det gått 6 år och exmaken har väl insett att min sambo kommer vara kvar. Han accepterar honom men inte mer.

    Vännerna försvann dock många vid skilsmässan. Har ett par enstaka kvar men usch va svårt det är att hitta nya vänner i vår ålder och tyvärr har jag och sambon inget annat par som vi umgås med vilket vi verkligen önskar vi hade.

  4. Jag har inte genomgått skilsmässa men var väldigt nära för några år sedan. Min man gjorde bort sig rejält, faniljerådgivning på det och efteråt blev det bra.
    Mina föräldrar skiljde sig nör jag var 17 år, bittra människor och idag har de noll kontakt. Jag tyckte redan då jag var 12 att de borde gå isär, säger en del tycker jag…

  5. Gitte skriver:

    Har aldrig varit gift, men separerade från mina barns pappa sommaren 2014, något som jag utan överdrift kan säga att jag då hade gått och funderat på i minst ett år innan dess. En ny man i mitt liv blev den lilla ”knuff” som jag nog behövde för att ta det sista steget och det blev på sätt och vis olyckligt eftersom många (såklart) utgick ifrån att jag hade varit otrogen, vilket inte alls var fallet. Detta gjorde att mitt ex blev den som alla tyckte synd om, han blev nån sorts superpappa som skulle ha barnen varannan vecka (under våra totalt 8 år som föräldrar var det jag som drog det största lasset med barn, hem, hund och heltidsarbete eftersom han måste jobba mycket). Nu var han helt plötsligt Pappa med stort P och alla tyckte att han var sååååå duktig som tog ett sånt ansvar.. Tja, hade han haft tid att göra det innan, så kanske, kanske jag inte velat komma bort, jag vet inte. Hur som, en del kompisar försvann ur mitt liv, några har kommit tillbaka. Andra var tydliga med att det var helt obegripligt för dem att man kunde lämna den man har barn med och bli kär i någon annan ”bara sådär”. Vad ska man säga… Jag gjorde det som var rätt för mig, inte för någon annan. Vännerna är fria att välja vad de vill.
    Kan tillägga att jag har en god relation med exet, vi har gemensamma vänner och umgås ibland allihop:-)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..