Jag och mina bilar

När jag var 25 år och höggravid bestämde jag mig för att ta körkort. Hade dessförinnan aldrig haft något önskan om att ha ett då jag tyckte att tunnelbana och buss funkade jättebra. I slutet av graviditeten kom jag på att jag nog måste ha ett körkort i alla fall med tanke på att min dåvarande man alltid var på resande fot och jag skulle bli så låst. Tre veckor innan jag födde fick jag det. Den f d maken hade tjänstebil men flög ofta så jag körde den bilen. 

ladda ned
Jag skiljer mig och skaffade mig en skruttig, begagnad Daihatsu. Typ en sån här. Skilsmässan var ingen lek; jag lämnade a l l t: villa, pengar och prylar. Tog med mig min halva av vår säng och mina kläder. Och en golvlampa. That was it. Allt i tron om att skilsmässan skulle gå ”smidigare” då och att det skulle bli lugnt om han fick behålla rubbet och vår villa i Bromma hej vad fel jag hade. Fick låna 60.000 av min chef … som senare blev min nuvarande man … och det första jag gjorde var att göra i ordning min då 6-åriga dotters rum. Vi skulle ha henne varannan vecka och jag ville att hon skulle ha ett fint rum när hon kom.

Jag flyttade hemifrån när jag var 16 år och har alltid kunnat försörja mig själv. Aldrig levt på någon annan. Alltid köpt mina egna prylar. Min exmake flyttade från sitt föräldrahem direkt ihop med mig.

Chocken när jag insåg h u r mycket man behöver i ett hem och att minsta lilla grej ”addar” upp till stora kostnader. Minns särskilt en dag när dottern kom hem från dagis och jag skulle göra pannkakor och insåg att jag inte hade nåt så simpelt som ett decilitermått.

Jag fick alltså börja om från början. På riktigt. 60.000 lånade pickadoller kommer man inte långt med för jeflar så dyrt allt är, även om man bara handlar på IKEA. Hur som, jag byggde upp min tillvaro och min bil fick jag av min nuvarande make.

Det här är en av anledningarna till att jag är rädd om mina prylar. Fattig uppväxt och en exmake som fick rubbet. (För att inte snacka om den chock som kom många år senare.) Maken kan ibland bli arg på mig och säga ”det är ju för fan bara materiella saker”. Ja, det är det, men viktiga för mig. Jag vet hur det är att inte ha ett enda skit. Punkt.

Det går ett par år. Bilen rasar ihop och en dag, när maken är Tyskland på jobbresa, så ringer han och säger: ”du måste flyga ner, jag har köpt en bil till dig!” Jag blev skitnödig, hade aldrig kört längre än runt om i Stockholm. Nu skulle jag alltså köra hem från Tyskland.

mondeo_4
En sån här bil men begagnad. Ford Mondeo. Jag var överlycklig. Även om den inte var ny så var det rena lyxbilen jämfört med den innan. Plötsligt kändes det inte alls som om man satt i en plåtburk med fyra hjul. Efter ett tag började den lukta illa. Det visade sig att den läckte in vatten i bagageluckan och det möglade. Rejält. Jag blev jätteledsen.

I samma veva bestämmer vi oss för att gifta oss. Vaknar dagen efter bröllopet och maken räcker mig ett kuvert. Jag är gammalmodig och insåg att det var en morgongåva. Hinner tänka att ”typiskt, han jobbar som vanligt dygnet runt och har inte haft tid att köpa utan nu får jag ett presentkort!”

Öppnar kuvertet och där ligger ett foto på en bil. En sprillans ny värsting-Volvo. Den skulle släppas på marknaden ett par månader senare och innehöll precis a l l t extra som gick att få.

YWk4p3iHT0k
Typ som ovan. Volvo S60 Turbo. Jag blev överlycklig. .. och det var när jag fick den som jag insåg att jag möjligen var min fars dotter. Har vuxit upp utan en närvarande pappa men när jag var liten och hälsade på honom så minns jag väl hur han behandlade sina bilar. Man fick inte ha skorna på sig i dom. Man fick sätta sig i baksätet, hålla fötterna utanför medan man tog av sig skorna … som han sedan stoppade i bakluckan. Jag vet, störd i huvudet. … och han är det fortfarande.

Men, när jag fick bilnycklarna och skulle köra iväg från Bilia så kunde jag för en sekund förstå varför han gjorde som han gjorde. Tills jag sansade mig!

Den här bilen behandlade jag som om den var mitt barn. Alltid tvättad. Alltid ren. Åren gick. Maken har sin egen bil men så köper vi en Volvo XC90. En jeep alltså.

volvo-xc90-2015-boot
Vi jobbade som galärslavar och ställde ut på fackmässor två gånger om året. Även på vanliga publikmässor. Jag är typen som hellre jobbar med kroppen än som sitter bakom ett tråkigt skrivbord. Alltså kom det sig att jag började köra jeepen. Även om DHL alltid körde vår mässutrustning till mässorna så var det alltid en massa annat skit som skulle med. Jag var också den som åkte runt till våra kunder/butiker i Stockholm och levererade varor.

En dag när jag kom ut till min lilla Volvo så ser jag en stor fläck i baksätet. Beige klädsel. Tyg och skinn. Jag stormar in till maken och frågar vad i helvete han har gjort. Det visade sig att han spillt ut en stor kaffe ”men kanske inte torkade upp så bra”. Jag började grina. På riktigt. Några veckor senare händer samma sak. Det är när han ställer in sin tunga jobbväska i baksätet som han alltså råkar tappa kaffemuggen. Båda gångerna.

Från den dagen tappade jag lusten till min fina bil. Som nu var typ 10 år gammal. Jag körde jobbjeepen dagarna i ända. Älskade den av två anledningar: man får plats med en hel lägenhet i den och då jag är skiträdd för att krocka så är det som att köra en pansarvagn. Man känner sig säker. Lilla Volvon hade jag nu dumpat helt i hjärtat. Den fick maken ”ärva” men efter ett par år säljer vi den och maken köper en svart Volvo V60.

v60-classic-menu-item-1521551484002
Vi köpte min morgongåva och jeepen direkt från fabrik och har nu lärt oss att den förlorar i värde direkt när man kör ut från Bilia. Alltså är det smartare att köpa begagnat men med få mil. Det här blir makens bil och jag fortsätter att köra jeepen.

Vi bestämmer oss för att outsourca vårt smideslager. Det vill säga: vi flyttar lagret till ett stort företag i södra Sverige och låter dom packa alla våra butiksordrar. Ungefär samtidigt bestämmer vi oss för att sluta att ställa ut på mässor. Jag har för länge, länge sedan tröttnat på att göra det och även om vi säljer bra som attan på mässorna så är det för mycket slit. Jag vill inte heller längre jobba ihop med maken så vi gör en radikal förändring i och med outsourcingen. Jag koncentrerar mig 100% på bloggen och maken på våra återförsäljare (butiker) plus annat.

Alltså behöver vi inte längre en stor bil. Hus-Anna, som köper vårt hus, messar en dag och frågar om dom möjligen kan få köpa den … också. Jättebra lösning. Eftersom vi umgås ofta så kan vi få låna den vid behov. Alla nöjda och glada.

Kvar stod dock jag kvar utan bil. Hade bestämt mig sedan länge för att skaffa mig en liten bil. Frågan var bara vilken sort. Frågar er och får många förslag. Här i hooden är det många kärringar som har Mini Cooper. Jag tycker dom är jättefina men eftersom jag är så sablans krockrädd har jag alltid tänkt att ”liten bil, stor skada … man tokdör”. Pratar med flera bilkunniga som säger att Coopern ä r en jättebra bil, den har höga poäng vid testkrockar.

Kollar runt bland bilannonser. Glöm att vi köper en ny. Inte värd det. Dock var mitt krav att den skulle köpas hos en etablerad bilhandlare. En dag hittar vi en. I Göteborg. Den hade dessutom bara gått knappt hundra mil och aldrig ägts av en privatperson, utan varit en demobil på Bilia Group. Där har man tydligen en regel om att den måste stå en viss tid i bilhallen innan den släpps till försäljning. Maken lyckas med konststycket att pruta ner den nästan 70.000 kr men villkoret var ”snabba puckar” eftersom den nu skulle ”släppas”. Det handlade om timmar. Maken hade pratat med säljaren på morgonen och den skulle ut på försäljning på eftermiddagen. Den här typen av bilar säljs på en gång då de är eftertraktade.

IMG_6275
Jag kastar mig på ett plan och drar ner och köper den. Som leasingbil. Jag har aldrig köpt på det sättet förut men ”förståsigpåare” bland kompisar sa att jag skulle göra det.  
IMG_5707
Åh, jag var så glad när jag körde hem från Göteborg. Min nya bil. Aldrig i helvete att maken skulle få köra den. Ever. Men. Jag ville göra den lite annorlunda. Berättade för säljaren att jag funderade på att foliera den. Alltså sätta på en slags film på hela bilen. Han tyckte att det var en skitbra idé eftersom det också ger lite skydd mot småskador.

Frågade er läsare om tips på bra företag och ett par av er föreslog samma företag: Bildekorstockholm.se/Oparusic Reklambyrå (Tack!). Jag hade från början tanken på att bilen skulle bli rosa men blev toknedröstad av mina vänner. Min andra favoritfärg är orange … så det fick bli det.

IMG_7845
Det är många som gör så här med sina bilar men jag ville ha den mattfärgad. Inte glansig. Mycket mer ovanligt och snyggare. Hur nöjd som helst. Det gick dessvärre inte att foliera backspeglarna snyggt så jag har i 3 månader nu varit på väg till en verkstad så att de kan lacka dom mattsvarta. (Finns ej att köpa helsvarta … tyvärr.)

Den här bilen kommer som sagt maken inte i närheten av. Men, han var dessvärre tvungen att låna den vid ett tillfälle för ett tag sen och gissa om jag gick igenom den med lupp! Härom dagen var han tvungen att låna den igen och när jag gick ut till bilen nästa dag såg jag en torkad våtservett i skräppåsen. Höll på att kissa ner mig av skratt. Min man skulle nämligen ALDRIG komma på tanken att torka rent i en bil så d å visste jag att min skrämseltaktik verkligen har funkat på honom! ”En smula och du är fan dödens!”

Well, fjantigt att jag är så här kan man tycka, men jag har sedan jag var väldigt liten lärt mig att aldrig ta något för givet och att vara rädd om det jag har.

IMG_1470
… så då kanske ni kan fattar hur jefla jobbigt jag tycker det är med det här vädret?! Blir ju f-n grinfärdig när jag ser hur den ser ut. Min pärla. Den måste dessutom handtvättas pga folien och det betyder att man måste boka en tvättid varje gång. Det gör jag hos ett företag i garaget på Bromma Blocks … så gissa vem som kommer blir jätteren på självaste julafton?!

Jag är för övrigt svårt nöjd med köregenskaperna. I början kändes det som om jag körde gocart. Van vid den höga volvojeepen. Den här bilen är grym att köra eftersom den ”fäster” sjukt bra. Går ni i köpartankar så kan jag varmt rekommendera den!

Har ni nån sån här grej som ni är dåraktiga med eller är jag ensam om att bete mig så här?

  1. Glömmer aldrig känslan då jag satte på mig en extra tröja jag tagit med på jobbet och känner en annan människas lukt!! Nån hade ”lånat” den- för den frös och svettat i den. Fy fan!

    Jag betalar mina arbetsskor själv och de är inte heller på utlån. Det är som om nån skulle ta mina trosor!

    Efter 40 år i vård och omsorg har jag nu ett eget låsbart skåp, för vet ni- en arbetskompis fick t om sin tandborste ”utlånad” och då personen blev konfronterad svarade denne- ”det är ju inte som att jag har AIDS precis”

    Då jag jobbade på McD på Fridhemsplan på 70:talet bröt nån sig in i mitt skåp och stal allt; hygiengrejor kläder osv och t om tandborsten.

    Jag fattar öht inte hur folk är funtade och jag litar på 2 personer i mitt liv; min bästa kompis och min man. Moralen etiken är helt jävla borta på så många plan för så många männskor.

    God jul Mona! jobbar 12 timmar idag 9 imorrn å 6 tim annandan.

  2. Tig körkort först när jag var 26. Insåg när vi köpt hus att det blev enklare med bil… Fick en gammal Saab 9-3 av mina kompisar. Sjukt ful men den var MIN! Döpte den till Sune.
    Stog man i kö fick man slå av fläkten, annars kokade motorn.
    På vintern frös dörrlåset och dörren gick inte att stänga. Hade en rep som jag band fast dörren med inne i kupén 😂 och hade täckbyxor på mig gör det blev så kallt…
    Efter nåt år fick jag en BMW 740 av min sambo. Tror han skämdes över Sune Saab.
    Nu är jag inne på min andra V70.

  3. Mrs T skriver:

    OJ OJ OJ!!!

    Kul när du skriver något så här personligt Mona! Nästan så att jag blir riktigt nyfiken på dig och nästan sugen på att följa med på din Gran Canaria resa. Tror att du är en kul person som har varit med om en hel del och det är inte slut ännu. Uppdatera gärna status om din planerade resa när det känns rätt.

    Allt gott inför Julen och hoppas att den blir fröjdefull!

  4. Linda skriver:

    Vissa av bilderna går inte att se… vilken färg var volvo s60 som du fick i morgongåva? 🙂

  5. Jag var så otroligt noggrann (petig) med mina saker att det nästan var sjukligt. Ville inte låna ut eller slänga eller sälja eller ge bort, men sen träffade jag min man… Något slarvigare får man leta efter, kanske är era män härinne lite i hans stil… :o) Han är inte noggrann med NÅGOT! Men jag har lärt mig att leva med det. Jag lånar bara ut saker som jag kan tåla att få tillbaka i ”sämre” skick, går något sönder så försöker vi laga det och går inte det så, jaa, det är inte hela världen… Och med en hund, en riktig bôsig (västgötska) typ som slafsar omkring och gärna bäddar (river i soffan om han mot förmodan skulle komma upp i den) så är det nästan omöjligt att saker lämnas i sitt ursprungliga skick (dvs. utan hår och så vidare).
    Hundhår eller inte så önskar jag er en riktigt God Jul från en regnigt Paris!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..