The flight from hell

Ända sedan jag fick mitt första barn för 27 år sedan har jag varit flygrädd. De första 20 åren var ett helvete men jag har på senare år kunnat flyga och slappna av i anus. Flyger jag långt måste jag dock ta en sömntablett, annars sitter jag och lyssnar efter ljud i 12 timmar. Min skräck har kokats ner i att i stort sett bara vara skiträdd vid start och landning.

Jag är i London med mina döttrar. Jag har i hela deras barndom varit noga med att inte överföra min flygrädsla på dom så när vi har varit på semester genom åren har maken alltid suttit närmast mig så att jag kan hålla hans hand svinhårt utan att tjejerna märkt något. Nu är min äldsta som sagt 27 och har i vuxen ålder vetat om att jag varit flygrädd. Talibanen not so much.

Givetvis börjar dagen redan när vi ska åka hemifrån. Närmare bestämt ett par timmar innan. Jag är sjukt ordningssam. När jag är ute och reser och kommer hem har jag rutiner jag aldrig frångår: packar upp resväskan på 0,3 sekunder, lägger smutstvätten i tvättkorgen och passet på särskilt hylla i makens arbetsrum. Så har det varit i över 20 år.

Igår öppnade jag skåpet och noterade att det på hyllan endast låg tre pass. Talibanens, makens  … och Nisses. Mitt var borta. Jag vände upp och ned på halva huset men icke, det var verkligen försvunnet. Maken började elda upp sig men jag jag var kolugn. Är tämligen säker på att han har haft det till att hämta ut paket i mitt namn, men det ville han inte kännas vid.

Således blev vår tripp till Arlanda aningen tidigarelagd eftersom vi var tvungna att rassla förbi pass-polisen.

IMG_0238
IMG_0242
Hade inte planerat att fixa ett nytt pass och såg därför ut därefter. Lyckades hitta ett läppstift i jackfickan och kunde styra upp det någorlunda.

När man får ett provisoriskt pass så kan man beställa ett vanligt, som kommer ett par veckor senare. Med samma foto.

IMG_0243
”Schnyggt … du ser ut som Magica de Hex!” sa maken och skrattade sig kobent.

Ett par timmar senare sitter vi på planet. Starten kommer och plötsligt vänder sig talibanen mot mig: ”Brukar inte du hålla pappa hårt i handen när vi flyger?” säger hon … och tar min hand. 

IMG_0245
Jag tänker still att det nog inte är så mycket som undgår barn. 
IMG_0247
Min bäbis. Hon börjar bli stor nu. Det går fort.

… och jag är så himla glad över att 27-åringen ville hänga på. Vi pratar förvisso med varandra varje dag och ses flera gånger i veckan, men jag får aldrig nog av att umgås med henne.

Två och en halv timme senare ska vi landa. Kaptenen börja gå ner och plötsligt kommer jordens jävla … ursäkta nu svär jag och kommer göra det flera gånger till … turbulens. Så hård att jag känner hur mina ögon börjar ploppa ur skallen i ren skräck. Han får rätsita på farkosten och det lugnar ned sig. Han går ner mer men plötsligt girar han upp igen. Lyfter planet tillbaka uppåt och fortsätter flyga som om inget har hänt. Efter 5-7 minuter går han ned igen.

Samma jävla sak händer. Snabbt upp och nu börjar jag bli jävligt blöt i byxorna. Sen krasar det till i högtalarsystemet. ”This is captain speaking. We are not landing and we will inform you later.” på inte jättebra engelska.

… och så går han upp ytterligare.

Nu jävlar tappar jag sans och vett helt. Skiter fullkomligt i att talibanen sitter intill. Hon är lugn. 27-åringen är lugn men folk runt omkring reagerar. Jag tänker bara: ”Okej, är det nån jävla terrorist som tagit över rodret? Om inte, kommer bensinen att räcka om vi ska vidare nån annanstans? Våra väskor? Just fan, dom är ju så klart med i planet!”

Jag kan inte längre kontrollera min andning och känner hur århundradets panikattack är på ingång. Har inte haft någon på länge och har definitivt inte haft någon av den kalibern på väldigt länge. Hjärtat slår så hårt att jag är förvånad över att det inte slår in i sätet framför. När jag får panikattacker tappar jag hörseln och det börjar alltid med sus i öronen. Det stegrade och det enda jag tänkte var ”släpp ut mig härifrån NU för i helvete!”

Det går lätt 10 minuter och jag är smått hysterisk men sitter med böjt huvud så att håret täcker för ansiktet. Vill inte att talibanen ska se h u r illa det är. Då hör man kaptenen. ”Sorry, it was to many planes on the ground … we’re going down now.”

IMG_0254
En kvart senare slår vi i backen och jag har ALDRIG varit så jäkla glad över att ta mig ur ett plan.
IMG_0260
Är tvungen att ta mig till en toalett för när jag blir nervös så blir jag … ähum … bajsnödig. Det är lite så min rädsla gör sig medveten. Kan säga att det tog alla gånger bortåt en timme innan jag kände mig helt lugn. Fyfan säger jag. Sen ska man ju hem också. Det blir roddbåt.

Nu känns det som om jag slungats tillbaka 27 år i tiden och får börja om igen. 

IMG_0262
Blev förresten av med oskulden när det kommer till att åka übertaxi. Döttrarna tycker att jag är från stenåldern men jag lufsade efter när talibanen bokade en. Vi gick och gick, lååååångt bort i ett mörkt garage på flygplatsen där vi blev upplockade.

Vi är här för att shoppa och umgås. Jag måste blogga från datorn på hotellrummet då det verkar som om alla bilder ligger på tvären när man blogger från telefonen. Ni får därför vänta lite extra innan nästa inlägg.

Tjillevippen!

  1. Eva skriver:

    Samma sak hände oss när vi kom hem från Lanzarote i fredags. Go around kallas det. Vi fick väldigt bra info av kapten efteråt och erbjöds komma fram med våra frågor om detta när vi landat.

  2. Viveka skriver:

    Var med om liknande landning på Gran Canaria i full storm. Hade bjudit med hela familjen och jag trodde att vår sista stund var kommen.

  3. Det har hänt mig flera gånger när jag flugit TILL London… Har man flygskärmem inställd på rutt så ser det ut som ett j..la garnnystan över London. Det är ju en riktig knytpunkt i flygtrafiken så det blir lätt ”kö”.. Kan nästan garantera dej att det blir stor skillnad när du reser hem! Kram

  4. Anni skriver:

    mona dina sista 4 siffror i personnummret går o tyda..

  5. Flygrädd är jag inte, men däremot får jag en lättare klaustrofobikänsla när jag går ombord. Gäller inte bara på flyget, utan i alla trånga utrymmen. Jag har flugit en hel del i mitt liv och endast en enda gång varit riktigt rädd, så rädd att jag var helt säker på att nu är det slut. Hände för nästan 40 år sedan när sonen (då fem år) och jag skulle flyga hem från Kreta. Mannen flög hem en vecka tidigare. Redan från start var det turbulens och den blev bara värre och värre. Tror vi åkte upp och ner massor av tusentals meter. Jag, liksom de flesta föräldrar, ville inte visa sonen att jag var skiträdd. Han fick ta fram spypåsen, smågrät hela tiden ”mamma, jag är såååå rädd”… och jag tröstade, försökte övertyga honom om att det är ingen fara, absolut ingen fara! Tog fram en almanacka och penna jag hade i ryggsäcken, skrev små meddelanden till mannen, instruktioner, hur mycket vi älskade honom, allt sånt. La detta i en plastpåse, så den skulle hittas efter vi störtat där i havet! Detta var alltså långt innan mobiltelefonerna. Utan att överdriva for vi upp och ner där i luften i ca 2 timmar. Ingen info från personalen annat än jag såg ju att kabinpersonalen också var skiträdda. Som du förstår gick det bra, jag sitter ju här och skriver, men känslan, dödsångesten den går inte att beskriva.
    Efteråt tog jag fram mina anteckningar, såg hur skakigt jag hade skrivit, så okontrollerat, så vimsigt, men ändå till viss del förståeligt för den som ev. skulle hitta dem.
    De senaste åren har jag rest ensam och det är absolut inga problem. Den där dödsångesten finns inte. Jag menar, att händer det så händer det… och numera behöver jag inte skriva med papper och penna till familjen. De vet redan vad som gäller – om det gäller!
    Hoppas du och döttrarna får en härlig långhelg där i London, trots utsikten! Men på rummet tillbringar ni nog inte så lång tid.

Lämna ett svar till Småländskan Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..