The flight from hell

Ända sedan jag fick mitt första barn för 27 år sedan har jag varit flygrädd. De första 20 åren var ett helvete men jag har på senare år kunnat flyga och slappna av i anus. Flyger jag långt måste jag dock ta en sömntablett, annars sitter jag och lyssnar efter ljud i 12 timmar. Min skräck har kokats ner i att i stort sett bara vara skiträdd vid start och landning.

Jag är i London med mina döttrar. Jag har i hela deras barndom varit noga med att inte överföra min flygrädsla på dom så när vi har varit på semester genom åren har maken alltid suttit närmast mig så att jag kan hålla hans hand svinhårt utan att tjejerna märkt något. Nu är min äldsta som sagt 27 och har i vuxen ålder vetat om att jag varit flygrädd. Talibanen not so much.

Givetvis börjar dagen redan när vi ska åka hemifrån. Närmare bestämt ett par timmar innan. Jag är sjukt ordningssam. När jag är ute och reser och kommer hem har jag rutiner jag aldrig frångår: packar upp resväskan på 0,3 sekunder, lägger smutstvätten i tvättkorgen och passet på särskilt hylla i makens arbetsrum. Så har det varit i över 20 år.

Igår öppnade jag skåpet och noterade att det på hyllan endast låg tre pass. Talibanens, makens  … och Nisses. Mitt var borta. Jag vände upp och ned på halva huset men icke, det var verkligen försvunnet. Maken började elda upp sig men jag jag var kolugn. Är tämligen säker på att han har haft det till att hämta ut paket i mitt namn, men det ville han inte kännas vid.

Således blev vår tripp till Arlanda aningen tidigarelagd eftersom vi var tvungna att rassla förbi pass-polisen.

IMG_0238
IMG_0242
Hade inte planerat att fixa ett nytt pass och såg därför ut därefter. Lyckades hitta ett läppstift i jackfickan och kunde styra upp det någorlunda.

När man får ett provisoriskt pass så kan man beställa ett vanligt, som kommer ett par veckor senare. Med samma foto.

IMG_0243
”Schnyggt … du ser ut som Magica de Hex!” sa maken och skrattade sig kobent.

Ett par timmar senare sitter vi på planet. Starten kommer och plötsligt vänder sig talibanen mot mig: ”Brukar inte du hålla pappa hårt i handen när vi flyger?” säger hon … och tar min hand. 

IMG_0245
Jag tänker still att det nog inte är så mycket som undgår barn. 
IMG_0247
Min bäbis. Hon börjar bli stor nu. Det går fort.

… och jag är så himla glad över att 27-åringen ville hänga på. Vi pratar förvisso med varandra varje dag och ses flera gånger i veckan, men jag får aldrig nog av att umgås med henne.

Två och en halv timme senare ska vi landa. Kaptenen börja gå ner och plötsligt kommer jordens jävla … ursäkta nu svär jag och kommer göra det flera gånger till … turbulens. Så hård att jag känner hur mina ögon börjar ploppa ur skallen i ren skräck. Han får rätsita på farkosten och det lugnar ned sig. Han går ner mer men plötsligt girar han upp igen. Lyfter planet tillbaka uppåt och fortsätter flyga som om inget har hänt. Efter 5-7 minuter går han ned igen.

Samma jävla sak händer. Snabbt upp och nu börjar jag bli jävligt blöt i byxorna. Sen krasar det till i högtalarsystemet. ”This is captain speaking. We are not landing and we will inform you later.” på inte jättebra engelska.

… och så går han upp ytterligare.

Nu jävlar tappar jag sans och vett helt. Skiter fullkomligt i att talibanen sitter intill. Hon är lugn. 27-åringen är lugn men folk runt omkring reagerar. Jag tänker bara: ”Okej, är det nån jävla terrorist som tagit över rodret? Om inte, kommer bensinen att räcka om vi ska vidare nån annanstans? Våra väskor? Just fan, dom är ju så klart med i planet!”

Jag kan inte längre kontrollera min andning och känner hur århundradets panikattack är på ingång. Har inte haft någon på länge och har definitivt inte haft någon av den kalibern på väldigt länge. Hjärtat slår så hårt att jag är förvånad över att det inte slår in i sätet framför. När jag får panikattacker tappar jag hörseln och det börjar alltid med sus i öronen. Det stegrade och det enda jag tänkte var ”släpp ut mig härifrån NU för i helvete!”

Det går lätt 10 minuter och jag är smått hysterisk men sitter med böjt huvud så att håret täcker för ansiktet. Vill inte att talibanen ska se h u r illa det är. Då hör man kaptenen. ”Sorry, it was to many planes on the ground … we’re going down now.”

IMG_0254
En kvart senare slår vi i backen och jag har ALDRIG varit så jäkla glad över att ta mig ur ett plan.
IMG_0260
Är tvungen att ta mig till en toalett för när jag blir nervös så blir jag … ähum … bajsnödig. Det är lite så min rädsla gör sig medveten. Kan säga att det tog alla gånger bortåt en timme innan jag kände mig helt lugn. Fyfan säger jag. Sen ska man ju hem också. Det blir roddbåt.

Nu känns det som om jag slungats tillbaka 27 år i tiden och får börja om igen. 

IMG_0262
Blev förresten av med oskulden när det kommer till att åka übertaxi. Döttrarna tycker att jag är från stenåldern men jag lufsade efter när talibanen bokade en. Vi gick och gick, lååååångt bort i ett mörkt garage på flygplatsen där vi blev upplockade.

Vi är här för att shoppa och umgås. Jag måste blogga från datorn på hotellrummet då det verkar som om alla bilder ligger på tvären när man blogger från telefonen. Ni får därför vänta lite extra innan nästa inlägg.

Tjillevippen!

  1. Känner med dig! För mig är det 27 år i december sedan min riktiga flygrädsla fick sin start.
    Känner på mig att din flygresa hem blir mycket lugnare..
    Njut av resan med familjen..

  2. Å fy f vilken landning, blev helt svettig i armhålorna bara av att läsa….. ha en underbar shoppinghelg. Funderar på om jag med bihang ska dejta Nisse o J…:-). Det ör ju ändå julmarknad på Hundstallet, men om der regnar får jag inte ut min doggy…:-). Stor kram

  3. Usch vet din känsla precis. Gillar inte heller att flyga. Har också varit med om en sån landning och då var det på grund av vädret och planet krängde av kastvindar och piloten fick gå upp igen när vi nästan var nere.
    Försöker intala mig själv varje gång att det är säkare att flyga än att sätta mig i bilen o åka till jobbet men är ju inte mindre rädd för det.

  4. Blev tårögd när jag läser hur talibanen tar din hand❤️❤️❤️❤️❤️ Hoppas att ni får några fina dagar tillsammans.. och att resan hem blir lugn

  5. Förstår att det kan upplevas obehagligt, men både turbulens och go-around, dvs att man avbryter en landning är vardagsmat för oss piloter och inget att bli orolig för. Turbulens kan man jämföra med vågor på havet fast i luften och flygen tål enorma krafter. Det farligaste med turbulens är att inte vara fastspänd, då kan man skada sig. Att behöva avbryta en inflygning är heller inget ovanligt, kan vara vind, sikt, flyg på banan etc som gör att man måste gå upp igen. Helt odramatiskt. Man har också alltid tillräckligt med soppa med sig för att kunna flyga till en alternativflygplats+en extra reserv utöver det oavsett väder på destinationen. Träffar så otroligt många flygrädda passagerare som är rädda helt i onödan och det är så tråkigt, hoppas du får en lugnare hemresa. Vi piloter har också familjer vi vill hem till och skulle aldrig hålla på med det vi gör om det var farligt.

    1. Tack för info och jag tänker ALLTID på det där med piloter och familjer, men du, håller du inte med om att han kunde ha kläckt ur sig att det var pga att det var många plan på marken som han inte kunde gå ner? Turbulensen var ju bara lök på laxen … typ!

      1. Absolut, information är jätteviktigt och kan avdramatisera en situation som upplevs obehaglig för passagerarna. Däremot kan det ibland hända att informationen dröjer eller blir lite kort i en sån fas av flygningen eftersom vi har fokus på annat. En del pratar ju lite dålig engelska också, ”we’re going down now” är kanske inte bästa ordvalet i en sån situation 😉

  6. Åh fy tusan! Är också flygrädd. Man kan ju fundera på varför inte kaptenen (eller annat crew) kunde informera om att det var det som var anledningen till att ni inte kunde landa. Var säkert fler än du som blev oroliga och rädda.

  7. Jaha, de var då fan.. här sitter jag på tåget mot Köpenhamn för att flyga till London i eftermiddag.

    På min studentresa för 11 år sedan lovade jag mig själv att aldrig flyga igen (jag gjorde det förra sommaren för dotterns skull) och nu fyller bästisen 30 så jag har inget val typ..

    Här snackar vi dödsångest deluxe.. varit svindålig i halsen i två dar och i morse när dottern lämnades på skolan grät hon!! Vilket hon ALDRIG gör.. så här sitter jag med ett halvt hjärta då det sved att lämna henne och att kanske ljuga ”lilla gumman mamma kommer hem om tre dar” 🥵

    Tänkte slappna av nu, läsa lite roliga feelgood bloggar och möts av den här skiten… o här sitter jag och uppdaterar för jag tänker att kanske, om jag har tur så drev du bara med oss 😂

    I dag är första gången någonsin jag inte uppskattar din ärliga blogg men alla andra dagar på året älskar jag den 😍

    1. Haha, förlåt, skrattar åt dina sista rader! Jamen helt ärligt, jag vill inte åka hem. Har inte varit så rädd på många år. Blev så jävla arg på kaptenen efteråt för han kunde ha kläckt ur sig varför, första gången han gjorde en uppstigning. I stället blev folk skiträdda. 27-åringen v a r tydligen rädd men talibanen var inne i sin musik i hörlurarna. Stämningen på planet blev aningen akut orolig kan jag säga. Men du, rent statistiskt så kommer du ha en nice flygning så det kommer vara lugnt för din del!

  8. Huuuuu, ja….
    Avbrutna landningar är inte kul.
    Flygvärdinnan på planet när vi skulle landa i Kphmn lugnade oss med orden ”att hon varit flygvärdinna i 35 år & varit med om 5 avbrutna landningar”, så med andra ord så är det inte så vanligt…hmmm….
    Jag är inte flygvärdinna, flyger inte jätteofta, har ändå varit med om 3 avbrutna landningar på lika många år. Det tycker jag är ofta – i min värld.
    (Jag brukar kolla in flygvärdinnor/värdar, är de lugna, lugnar det mig…för stunden).

  9. När jag var 4 år (1979), så skulle min mamma tillsammans med en kompis åka med mig och storasyster till Mallis. Tydligen var det så turbulent på hela resan, så att folk svimmade av skräck på planet. Som tur är, så har jag och syrran förträngt hela resan, men mamma har inte (förutom hemresan från Mallis), flygit efter det. Först nu. Hon har velat flyga, men fått panik bara hon har hämtat/lämnat folk på Arlanda. Men i påskas så vågade hon äntligen. Hon och min styvpappa flög till England. Sen i september så flög dom igen till Spanien. Och nu planerar dom nästa resa. Hemskt vad skräcken kan sitta i. Hon hade flygit tidigare, men den fruktansvärda resan gjorde att det nästan tog 40 år innan hon vågade igen. Så mycket som hon har missat. Men nu när dom är pensionärer, så hoppas jag verkligen att dom tar igen det.

  10. En äkta ”Londonlandning”, varje gång jag åker dit så går vi ner för landning å så upp igen… cirkulera 5 varv runt London å så snabbt ner. Jag blir helt slut i kroppen varje gång. Fint av talibanen att ta din hand❤️ Vi håller alltid varandra i händerna vid start och landning, känns skönt.

    1. Flyger till London tre gånger per år, minst, sedan 10 år. Aldrig varit med om avbruten landning. Varken på Heathrow eller Gatwick.

      1. Jag som trodde att det alltid var så. Vilken otur jag måste ha, det har varit så på både Heathrow och Gatwick för mig. Får se hur det blir när jag åker dit i februari 😊

  11. Nä, fy så hemskt med panikattack! Lider med dig. <3 Tycker verkligen de kunde ha informerat direkt om anledningen till att ni inte landade.

    Jag tycker också att turbulens är obehagligt. Gillar inte bergochdalbanor heller … Skönt att resten av din familj var lugn, likaså flygvärdinnorna.

    Njut av vistelsen! Jag håller tummarna för att hemresan blir lugn och bra.

  12. Jag var med om liknande för några år sen i Nice. Jag är också flygrädd och flög ensam i tjänsten och var så jädra stolt att jag lyckats flyga utan full panik. Kabinpersonalen satt fastspända när vi plötsligt, mycket tvärt, steg uppåt igen. Vi steg rätt länge innan nån, också på knagglig engelska meddelade att ”we could not land”. Nähä liksom, vad betyder det?

    Efter en rätt lång stund meddelas igen att vinden låg från fel hål och eftersom landningsbanan är rätt kort, behövde vinden ligga rätt. Vi landade i Turin i stället, vände och flög in från rätt håll.

    Vid det laget satt jag och grät i famnen på en okänd danska. Så kan det gå…

  13. Jag ar inte ett dugg flygradd, men engang holl jag verkligen pa att do av radsla. Det har intraffade ganska precis en manad efter att Air France planet stortat i Atlanten nar vi var precis mitt over Atlanten och kaptenen meddelar turbulens och att vi ska sitta fastspanda. Jag var lugn tills jag sag att flygvardinnorna istallet for att se till att allt var OK sprang och satte sig i sina stolar, da blev jag helt panikslagen. Jag och exet satt och holl handerna ashart och sa ”Nu dor vi!”, det var de typ langsta minuterna i livet… tror att det tog kanske 15 min, men i det laget kan det ju likagarna ha varit 5. Har aldrig varit sa glad over att landa i hela mitt liv, turligt nog gick vart flyg fran Amsterdam bara 50 minuter senare sa vi fick springa mellan terminalen och hann knappt pa planet innan vi akte, sa man hann inte tanka mer, hade flyget varit senare hade jag nog simmat hem.

  14. Fy fan så vidrigt, lider med dig . Jag flög Bromma-Visby i går och hem i dag… I storm!
    Pyttesmå plan som åker som snorloskor mot landningsbanan 🙁
    Ska dock tillägga att piloterna gjorde ett grymt jobb!

  15. Flygrädd är jag inte, men däremot får jag en lättare klaustrofobikänsla när jag går ombord. Gäller inte bara på flyget, utan i alla trånga utrymmen. Jag har flugit en hel del i mitt liv och endast en enda gång varit riktigt rädd, så rädd att jag var helt säker på att nu är det slut. Hände för nästan 40 år sedan när sonen (då fem år) och jag skulle flyga hem från Kreta. Mannen flög hem en vecka tidigare. Redan från start var det turbulens och den blev bara värre och värre. Tror vi åkte upp och ner massor av tusentals meter. Jag, liksom de flesta föräldrar, ville inte visa sonen att jag var skiträdd. Han fick ta fram spypåsen, smågrät hela tiden ”mamma, jag är såååå rädd”… och jag tröstade, försökte övertyga honom om att det är ingen fara, absolut ingen fara! Tog fram en almanacka och penna jag hade i ryggsäcken, skrev små meddelanden till mannen, instruktioner, hur mycket vi älskade honom, allt sånt. La detta i en plastpåse, så den skulle hittas efter vi störtat där i havet! Detta var alltså långt innan mobiltelefonerna. Utan att överdriva for vi upp och ner där i luften i ca 2 timmar. Ingen info från personalen annat än jag såg ju att kabinpersonalen också var skiträdda. Som du förstår gick det bra, jag sitter ju här och skriver, men känslan, dödsångesten den går inte att beskriva.
    Efteråt tog jag fram mina anteckningar, såg hur skakigt jag hade skrivit, så okontrollerat, så vimsigt, men ändå till viss del förståeligt för den som ev. skulle hitta dem.
    De senaste åren har jag rest ensam och det är absolut inga problem. Den där dödsångesten finns inte. Jag menar, att händer det så händer det… och numera behöver jag inte skriva med papper och penna till familjen. De vet redan vad som gäller – om det gäller!
    Hoppas du och döttrarna får en härlig långhelg där i London, trots utsikten! Men på rummet tillbringar ni nog inte så lång tid.

  16. Det har hänt mig flera gånger när jag flugit TILL London… Har man flygskärmem inställd på rutt så ser det ut som ett j..la garnnystan över London. Det är ju en riktig knytpunkt i flygtrafiken så det blir lätt ”kö”.. Kan nästan garantera dej att det blir stor skillnad när du reser hem! Kram

  17. Samma sak hände oss när vi kom hem från Lanzarote i fredags. Go around kallas det. Vi fick väldigt bra info av kapten efteråt och erbjöds komma fram med våra frågor om detta när vi landat.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..