När maken ska vara snäll när hustrun är konvalescent

”Mona, du borde åka iväg nånstans och vila upp dig.”

”Inga problem, jag kan kvista över till Magdalena i Thailand!”

”Asså, nu menade jag ju kanske inte s å långt bort”…

”Nu är det ju så att om jag ska vila upp mig på riktigt så innebär det även att jag inte behöver svara i telefon när du ringer 18 gånger om dagen eftersom du, om någon, stressar sönder mig, och då krävs det ett land med rejäl tidsskillnad …”

Tystnad.

Well, kan ju inte säga något annat än att tanken var god i alla fall. Initialt.

  1. Margona skriver:

    De ä väl de här som kallas kärlek😍
    När jag är borta från hemmet nån enstaka gån när maken är hemma så blir han otröstlig🙄 Stackarn har ju inte förstått tjusningen med att vara hemma ”själv”…

  2. Ullis skriver:

    Do it Mona!!♡

  3. Anne skriver:

    Fyyyy… Maken är rar och tänker på dig. Och du är stygg tillbaks. 😢

    1. AH skriver:

      Inte alls. Erbjudar man något kanske det är bra att tänka på andra kanske tänker i andra banor än vad man själv gör. 😊

    1. Anne my dear, du måste förstå vår relation. Trodde du hade koll på mig och min/vår humor! Han är the love of my life men vi har sån jargong emellan oss.😜

      1. AH skriver:

        Blev fel uttryck.Jag har lite svårt att uttrycka mig i skrift ibland. Förstog ditt inlägg. Men jag uttryckte mig inte klart nog, F’låt.🤦‍♀️

        1. Äh, du behöver inte be om ursäkt! Jag tolkade dessutom ditt svar helt åt andra hållet, till med ”fördel”.😂 Vet inte hur länge du har läst mig men om du är ny så måste jag förklara lite: maken och jag har varit tillsammans i hundra år och vi har jobbat ihop sedan dag ett, eftersom han var min chef. Jag högaktar honom inom många områden när det gäller business. Själv är jag rätt korkad och inte särskilt intresserad av siffror och annat tråkigt. Jag är en humanist som är bra på människor, att känna in. Jävligt duktig på att se igenom människor. I vårt jobb har vi haft stor nytta av det. Vi har kompletterat varandra. Men, i alla år har jag känt att maken varit den nödvändigaste parten av oss i jobbsammanhang. Tills för ett par år sen. När jag tittade på vårt arbetsförhållande ”utifrån”. Jag inser att han inte skulle klarat sig en sekund utan mig. Min käre make är ett rövhål som chef, ingen hemlighet, men han har andra kvaliteter som jämnar ut det. Dock är han jobbig som SATAN att ha med att göra. Nu jobbar vi inte längre tillsammans på samma sätt men under 23 år, eller vad det är så har han, trots att vi jobbar VARJE dag tillsammans, ringt mig 100 gånger om dagen. I början trodde våra vänner (och även läsare, när jag beklagade mig) att jag överdrev. Tills jag både för dom, och här i bloggen, lade upp screenshoots på våra samtalslistor. Nu har han lugnat ned sig betydligt, men han kunde ringa mig 10-12-14 gånger om dagen. Det gjorde mig fullständigt galen. …. därav mitt svar till honom igår! The love of my life men svinjobbig jävel. Plus att jag är en osedvandligt gnällig fru.

          1. Maria skriver:

            Min sämre hälft är exakt likadan.. Ringer konstant! Jag fattar absolut inte varför för han har typ inget att säga. Har gått så långt så jag satt hans samtal på ”ljud av” Sen till det absolut värsta: svarar jag inte så ringer han 3 gånger till direkt. Gaaah!

      1. Anne skriver:

        Jag veeet, men lite dum var du iaf. 😉

Lämna ett svar till Margona Avbryt svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..