Igår gick jag upp tidigt för att packa ordrar. Beställningarna av bajssprejer tar nämligen aldrig slut. Klockan 8.00 satte jag mig i bilen och körde bort till Bilia. Har en sprucken vindruta som jag inte haft tid att fixa. Lämnar bilen och knatar över till Statoil och äter frukost. Hade först trott att jag kunde fika och sen gå och hämta bilen men de upplyste mig om att bilen skulle behöva vara där större delen av dagen. Alltså skulle jag få ta mig hem till fots.
I vår hood har vi en spårvagn, allmänt kallad ”12:an”. Först tänker jag att jag ska gå dom 3 kilometrarna hem men efter 150 meter inser jag att idén med att vara barfota i mina skor, som jag inte använt på ett par år, kanske inte var dagens smartaste beslut. Blåsor deluxe. Tar tåget hem.
Sätter mig i vår andra bil och bränner ut till norra delen av Stockholm för att hämta mer bajssprej.
Hämtar flera hundra varje vecka men de tar slut hela tiden. På vägen hem åker jag förbi en bilfirma för att provköra en bil.
Jag har så gott som bestämt mig. Har till och med stoppat flera okända här i hooden (när de typ parkerat utanför dyr-ICA) och frågat om de är nöjda med sina Mini Cooprar och samtliga har varit lyriska.
Testade en Countryman och jag gillade den.
Efter det åkte jag hem och svarade på en miljard mail. Jag ligger efter som sjutton. Mitt i allt kom jag på att det är dags att träffa Medium-Christina.
Har inte haft en reading med henne på flera månader och det är mycket som händer nu varför jag behöver träffa henne. Hon är dessutom svinbra på vägledning.
En stund senare ringde Bilia och meddelade att bilen var klar. Sätter mig på tvärbanan och får ett hjärnsläpp en stund senare.
Råkar nämligen kliva av 2 stationer för tidigt och dessutom har jag samma skor på mig som på morgonen. Idiot.
Jag är JÄTTEsur när jag går där på gångvägen.
Har som vanligt på mig mina boxerkärringtrosor från Ullared och för varje steg jag går så känner jag hur de förvandlas till stringtrosor eftersom de åker in i röven. Flopp ..flopp …flopp. Skinkorna dallrar fritt i mina baggiga byxor. Blir ännu surare.
Tänker att det förmodligen också är en cykelbana så jag går så långt till vänster som möjligt och mycket riktigt, efter en stund kommer det lite cyklar som drar förbi. En och en. En stund mellan varje. Det är gott om utrymme. Jag är sur. Ont i fötterna. Blåsor.
Då kommer en kärring cyklandes och plötsligt hör jag ett extremt argt;”det finns en väldigt bra trottoar på andra sidan!”
Kan säga att det brann till i pallet på mig då och jag brukar sällan vara otrevlig men jeflar så arg jag blev: ”Sätt på dig en hjälm innan du öppnar käften!” säger jag och fortsätter gå. Hon cyklar vidare utan att säga något och jag muttrar för mig själv och undrar vad det är för fel på folk. (Och nä, hon hade ingen så kallad Hövding runt halsen heller.)
I slutet av gatan ser jag en skylt och vänder mig om för att kolla. Jag kanske ändå hade råkat gå på en cykelbana.
Not so much.
Hämtar ut bilen och åker upp till vårt lager. Vi håller på att tömma det sista nu och 4,5 timmar senare är det betydligt tommare. Vi är nu nästan klara efter månader av rensning och ivägskickande till nya lagret.
Åker till dyr-ICA och hämtar ut en telefon. Vi bestämde tidigt i somras att talibanen skulle få en ny mobil för att hon hade jobbat upp jättebra betyg, för att hon fyllde år och i konfirmationspresent. All-in-one so to speak.
Hem och dö i fåtöljen. Orkade inte lyfta ett finger. En kvart senare dök Wilmer-Malin med sambo upp. Med mat. Älskar mina vänner.
… och ikväll ska jag äta kräftor med flera av de hemlösa på VidDinSida. Det ska bli jättekul. Varma och härliga människor. Trots sina livsöden.