När man borde bli av med körkortet

Amen FYFAN vilken jääääävla f’låt soppa jag ställde till det med igår. Det börjar med att jag åker till flygplatsen och lämpar av någon. Hittar med nöd och näppe tillbaka till huset, 45 minuter därifrån. Jag har jorde….ursäkta; u n i v e r s u m s sämsta lokalsinne. Värdelöst. Ja, jag använder Google Maps och alla perkeles vägbeskrivningar som finns, men åker ändå ALLTID fel. Jag är felvaggad i skallen, jag vet.

Tar det lugnt resten av dagen. Det är sjukt varmt här just nu och jag måste jobba. Med ett nät som laggar precis hela tiden. Har för länge sen surfat upp min surfmängd … köpt mer men den är också slut, så det är bara att bita ihop.

Med andra ord så är jag lagom glad. Har lovat de yngre damerna en vända på gallerian så vi drar sent på eftermiddagen. Parkerar bilen i garaget under gallerian. Som alla andra gånger. Kommer tillbaka lite senare bara för att upptäcka att nån repat bilen.

En 30 cm lång grov rispa. Just for fun. Och det var ju jätteroligt. Not.

När jag var här för fyra år sedan så åt jag Paella på en restaurang i Benidorm, som var känd för just den maträtten. I flera dagar hade jag pratat om Paellan (hmm, stavas det med stor bokstav?), som flera i sällskapet aldrig har provat över huvud taget. Jag hade inte hundra koll på var stället låg utan slängde ut en fråga här i bloggen. Eftersom gallerian ligger i Benidorm så bestämde vi att vi skulle leta upp restaurangen.

Ni är nog en del som kanske inte har varit i Benidorm. En stad med en miljard hus och lika många människor. Överallt. Och bilar. Överallt. Parkering? Not så jättelätt. Vi irrar runt ett tag. Till slut bestämmer vi oss för att hela gänget ska kliva ur bilen vid restaurangen och så ska jag bara ”köra runt hörnet” för att se om det fanns parkeringsplats.

Känner direkt när jag kör iväg att det kanske inte var en jättebra idé. Lite längre fram får jag en snilleblixt och i stället för att svänga till vänster, för att i värsta fall, om det nu inte fanns någon parkering, återigen hamna utanför restaurangen och därmed kunna plocka upp de andra för vidare färd nån annanstans, så väljer jag att svänga till höger. Tänker att det bergis finns nån ledig plats åt det hållet.

Inte bland mina smartaste beslut det här året kan jag meddela.  Fråga mig inte hur men några kvarter senare befinner jag mig MITT på strandpromenaden. Jättemycket folk. Känner paniken komma. Lite längre fram noterar jag en fruktansvärd stor folksamling med människor som hoppar och skriker. Det går upp ett Liljeholmen för mig: Frankrike har just precis nu vunnit VM i fotboll. Grattis. Jag kommer ingenstans.

Om jag kände lite panik innan så var det inget mot vad jag kände nu. Folk uppfattar att jag måste fram. Tack GODE GUD för att de vunnit för alla var extremt glada. De sjöng och applåderade och formade folkmassan som en tunnel. Jag kör igenom. Ler och bugar och tackar sittandes.

Värsta folkmängden är förbi och jag kan andas ut en aning. Tar upp mobilen och filmar några sekunder framför mig eftersom jag aldrig kommer få maken att tro på vad jag just höll på med. Strandpromenaden tar nästan slut och jag svänger in på en smal gata. Herrejösses så trångt. Har ingen annanstans att ta vägen än att fortsätta framåt. När jag kommer halvvägs på gatan inser jag att det är en gågata. Fuck i helvete, tar det aldrig slut. Försöker få tag i de andra, äntligen svarar någon. Jag har högtalaren på och gastar nåt om att jag är vilse, på en jäääävla gågata. Hör på flera mils avstånd hur de garvar läppen av sig. De frågar var jag är. ”Ingen jävla aning, står utanför nån Santander Bank-lokal. Det finns ju fan inga namn på gatorna här!”  Jag säger att jag svängt av från strandpromenaden. De är långt borta och jag skriker att de ska skynda sig.

För, nu har jag panikat ordentligt. Längst fram på gågatan står en stor blomkruka och en pelare. Helt omöjligt att fortsätta alltså. Bilen är hög i bak och gågatan lite kurvig, varför jag inte vågar backa. Taskig sikt och med min tur så skulle jag sätta bilen rakt i väggen. Det är folk precis ÖVERALLT. Stannar bilen och bestämmer mig för att kliva ur och låtsas att den inte är min. Sjukt smart plan. Eller inte.

5 minuter senare ser jag mina människor. Låååångt borta. Och även fast det är ett avstånd som heter duga så ser jag på kropsspråket att de tokskrattar. Jag ser hur de går i kors med benen för att inte göra på sig. Hur de stapplar fram i gråtskrattattacker. 27-åringen är värst. ”Mammaaaaaa, hur FAN lyckas du jämt med sånt här?!”

Jag svarar att de måste hjälpa mig att backa. Eller ja, hålla koll på folket bakom. Mina döttrar vägrar att sätta sig i bilen. Nu har hela gatan avstannat och alla skrattar. Talibanens kompis offrar sig. Jag ska adoptera henne efter det här. Lätt.

Hon sätter sig i baksätet och kollar bakåt. Jag backar. Sakta. Vägen svänger och det är trångt som attan. Matilda föreslår att jag ska vända bilen vid ett ställe där det verkar finnas en lucka in. Jag hinner inte tänka så noga utan gör som hon säger. Alldeles för sent upptäcker jag att jag lyckats backa in på en uteservering.

Bökar mig framåt, rakt över gatan, där står det bord uppställda. Volvo är inte jättekända för sin svängradie så jag bökar lite till. Det är stolpar precis överallt. Så klart.

Till slut går en gubbe fram och flyttar några av borden så att jag får bättre spelrum. Lyckas backa hela vägen tillbaka och strax innan strandpromenaden upptäcker jag en väg åt andra hållet. Nu hoppar resten av förrädarna gänget in i bilen. De skrattar fortfarande.

Jag hinner 2 meter in på gatan när jag ser att det är ytterligare en gågata. Nu skriker alla rakt ut och tårarna sprutar på dom. Lite längre fram står en polis. Jag kör sakta förbi och tänker att han nog inte tänker på att jag kör där. Om jag kör skitsakta så är jag nog osynlig. Jag är typ 50 cm ifrån hans uniform när han stoppar mig. Jag drar ned rutan och ber en miljard gånger om ursäkt. Säger att jag råkat åka lite fel och ”can you please help me?” Han tittar in på de andra i bilen, tittar på mig, suckar men ler. Pekar åt ett håll och säger att jag måste åka dit, och så säger han nåt mer som jag inte förstår. Först när jag kommer dit fattar jag. Framför oss är det ett hundratal människor. Det är nån sorts religiös kortege. 

Nu får jag dåndimpen på allvar. Ni ser ju hur smalt det är. Följeslagarna går sakta, sakta och ibland stannar man. Plötsligt kläcker talibanen ur sig att hon tidigare sett nån skylt med att man inte fick köra bilen på vissa ställen för det skulle vara ”nån sorts parad”. NO SHIT!

En halvtimme senare lyckas vi ta oss därifrån och jag sätter foten på gasen och åker som en dåre hela vägen hem till Altea. Vi bor uppe i bergen och har ett litet centrum. Sladdar in på bakhjulen intill en restaurang.

2,5 timmar efter planerad middag äter vi italiensk pasta. Den där jävla paellan kan fara och flyga.

  1. Eb skriver:

    HAHAHA! Du är inte klok nånstans ju. 😂 Du borde umgås med min mamma, hon lyckas också alltid med sånt där.

    1. Hittade den här kommentaren bland mina skräpkommentarer, fattar ingenting för det är ju inget konstigt skrivet!

  2. Fia skriver:

    🤣🤣🤣😂😂😂

  3. Utöver humorn i det hela (jag har kört runt barnbarn och förvillat mig hit och dit; jag suckar inför ett ännu avtag ”I am useless”, barnbarnet konstaterar ”that´s because you are so old” — 50+ på den tiden).

    Men angående paella — varför åka till Benidorm? Kolla Alteas utbud, de flesta restaurangerna med ens någon självrespekt serverar fina sådana. De vet och de kan. Om någon säger ”Spaniens bästa osv.” så hur många hak har denna person på riktigt prövat på? Var ligger skillnaden enligt denna paella expert-person?

  4. Ammi skriver:

    Du är fan inte riktigt klok 😂. Stort tack för dagens gapskratt!

  5. Ullis skriver:

    Hahaha. Får sånna minnen från när jag 16 år och var med familjen på husbilssemester. Plötsligt kom vi in i ett litet franskt kuststad när vi skulle leta en campingplats. Bara enkelriktade vägar och plötsligt var vi mitt i centrum. En hel uteservering fick flytta undan sina stolar och bord för att vi skulle komma runt ett hörn med husbilen. Höll på dö av pinsamhet som tonåring och mina föräldrar ovänner om vems fel det var…haha!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..