Nisse, the love of my life

img_5897
img_5904

Tänk att jag, som ALDRIG i livet skulle skaffa en hund … eftersom dom dör och då blir man skitledsen … plötsligt har en fyrbent herre i mitt liv.

 

Och det här med djur i sängen. Fifan så äckligt. HUR kan folk låta en hund slagga i sängen? Inte en chans i världen att jag skulle tillåta det. Inte ens i soffan. Vidrigt. Snuskigt. Bläk.

img_5622

Sen ba’; ”kom nu lilla gubben, nu går vi och lägger oss…”

Loser.

 

Och det är verkligen sant; kärleken man får från dom är obeskrivlig. Hur förbannad, ledsen och irriterad man än är, så försvinner det på 0.2 sekunder när den här killen hoppar upp i famnen och vill vara när en. Jag är toksåld. Han är med mig överallt och jag kan inte ens fatta hur jag kunnat levt så länge utan att ha haft en Nisse i mitt liv.

 

Jefla hund.

  1. Anne skriver:

    Jag/vi har haft 3 hundar, 3 Golden killar. I augusti fick jag ta bort the love of my life. Han var med mig överallt. På jobbet, i joggingspåret och varenda promenad. Han förstod mig utan ord. Jag lovar att jag grät dagligen i 2 månader. Nu pluggar jag och är klar i maj. Ska arbeta heltid så hund kan jag glömma. Men den dagen jag blir pensionär ska jag ha minst en. Jag saknar honom så innerligt. Att ha hund är en livsstil.

  2. Anna skriver:

    Hade hund under uppväxten och skulle älska att ha hund igen, men det får lov att vänta tills livet tillåter. Har i nuläget fullt upp med två människovalpar och ingen möjlighet att ha med hund på jobbet och vill helst inte lämna på hunddagis. Vill ha bra förutsättningar för att kunna ge en hund ett bra liv och just nu är det inte rätt här. Men de är ju så härliga…

  3. Helma skriver:

    Tänk, även där är jag helt annorlunda mot dig (jag har ju absolut inte samma smak som dig heller)! Maken har två hundar, och jag har två katter. Maken jagar och den äldre hunden har snart gjort sitt i jaktsammanhang, så i somras köpte han en valp. Den äldre hunden blir åtta år till våren och jag har varit med sen hon var valp. Har INTE gjort mig till hundmänniska, kan jag säga och jag kan inte för mitt liv begripa att man vill ha hund. För mig kräver de för mycket och det är som att ha småbarn hela tiden. Valpen vi har är i en förskräcklig ålder just nu då hon tuggar sönder allt, är klumpig, skitar ner (är inte helt rumsren heller, men det är inte bara hennes fel…) och allmänt jobbig. Dessutom terroriseras hon den äldre hunden så hon ruttnar ur fullständigt ibland. Jag VET att det ändras och blir bättre, men just nu är jag jättenöjd med att vara på ovanvåningen med katterna (vi har delat upp oss för det funkar inte med valpen och katterna) och låter maken sköta hundarna på nedervåningen. Kommer ALDRIG bli hundmänniska!

    1. Mona skriver:

      Haha, I hear you. Maken tjatade i många år om katt eftersom han är uppvuxen med det, men katt har aldrig lockat mig. Konstigt nog eftersom de är mer lätthanterliga.

      Och det fina med den här bloggen är just er läsare. Alla ni som är så olika mig men ändå har vi något gemensamt. Sjukt tråkigt om alla vore som jag. =)

  4. Gudrun skriver:

    Skrattar för mig själv… minns hur jag tänkte innan du skaffade Nisse. Man kan inte uttala sig om varken hund eller barn innan man haft nån själv. Är så glad över att du nu kommit till insikt med det vi som hade hund redan visste ☺. Näst efter barn är detta det närmaste lycka man kan komma.

    1. Mona skriver:

      Amen to that!

  5. Förstår precis vad du känner för Nisse! Har en liten herre som heter Mythos och han finns alltid i min närhet.
    Nu är han mitt stora stöd i livet. Livet som tog en annan vändning när min make avled i mars detta år. Ensamheten och uppbrottet från huset vi bott i så länge. Alla ensamma kvällar har Mythos varit min tröst! Nu är det han och jag! Vet att han kommer att lämna mig en dag också. Men jag är tacksam att han finns för mig nu! I vår blir han 15 år och är fortfarande pigg och kry.
    Så alla dagar i framtiden med min hund är jag så tacksam för att få uppleva!
    Skickar med lite ”Nosgos” till Nisse från Mythos!

    1. Mona skriver:

      Fy vad tråkigt att höra om din man, verkligen. Förstår nu varför jag inte har sett dig här inne på länge. Kram på dig.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..