När man närt en diktator vid sin barm

I morgon ska jag ha tre föreläsningar i talibanens skola. För låg-, mellan- och högstadiet. Ska berätta om Synoptiks Optiker utan gränser. Tänkte att jag skulle få eleverna att höja blicken lite ovanför mobiltelefonerna och iPadsen.

 

Känner man mig så undrar man nog om jag kommer hälla i mig en flaska whisky innan, eller om jag kommer bli snabbhypnostiserad för jag kan inte tänkte mig något värre än att stå och prata inför folk. När jag har mina bloggträffar så är det ögonblicket det absolut värsta. Att hälsa alla välkomna och säga något smart på 2 minuter. Fifan, jag ser kolugn ut men håller på att dö på insidan och efteråt minns jag inte en enda bokstav av vad jag sagt. Jag får en blackout på riktigt.

 

Talibanen är en fena på Powerpoint och erbjöd sig tidigt att hjälpa mig att sätta ihop bilder. Tiden har gått och hon har varje vecka, de senaste månaderna, varit på mig: ”Mamma, du måste bestämma dig för vilka bilder som ska vara med i bildspelet!” 

 

”Ja, jag ska!” har varit mitt stående svar.

 

Härom dagen fick hon nog. ”Mamma, NU SÄTTER DU DIG OCH FIXAR BILDERNA!”

 

Vi satte oss, jag valde ut alla bilder. Lade dom i ordning i bildspelet. Gu’ så duktig jag var. Sen kom det:

 

”Alltså, det är ju inte klart bara för att du bestämt bilderna, du måste prata så att du vet hur lång tid föredraget tar.”

 

Suck. Jag kan inte prata på beställning. Jag hatar manus. Teflonhjärna de luxe.

 

”Men, kan jag inte bara prata varje gång du klickar fram en bild?” (Hon ska sköta bildspelet.)

 

”Eh, nä, du måste öva innan så att Silva (ansvariga läraren) vet exakt hur lång tid det kommer ta. Hon hälsade att det är bra om du kan hålla det runt en timme.” 

 

”TIMME?! What the fuck, så fort som jag pratar så kommer jag vara färdig på 20 minuter. Max.”

 

”Nä mamma, du måste prata i en timme.”

 

”Herregud, vad ska jag prata om?!”

 

”Kom igen nu, nu övar vi.” 

 

Alltså, kan vi öva i morgon, jag måste vara på rätt humör … ?!”

 

Hon gick mycket motvilligt med på det. ”Tänk på att ju längre du väntar, ju kortare tid har du på dig att öva in allt!” 

 

Men herregudungeslutatjata!

 

Dagen efter, när vi säger hejdå på morgonen: ”Glöm inte att vi ska gå igenom föredraget ikväll!”

 

På eftermiddagen kommer ett sms: ”Mamma, inte glömma att vi måste gå igenom allt ikväll!”

 

Kvällen kommer. Hon åker och tränar efter skolan. ”Ikväll går vi igenom det igen!”

 

Men sweetjeflalord, v e m är mamma och vem är ungen här, va va va?!

 

Igår kväll går vi igenom bild efter bild och hon tvingar mig att prata som om jag stod i aulan. 22 minuter senare var jag klar. Trots att jag försökte prata i slow motion.

 

”Mm, du får tänka ut mer saker som du kan säga. Du kan t ex säga så här … och så här..” och så talade hon om hur jag skulle säga vissa saker …

 

Alltså, på riktigt. Jag tycker synd om hennes framtida anställda. Och jag hoppas aldrig att hon får för sig att bli en tränings-PT, maj gadd, hon kommer ta kål på dom!

 

Jag ska alltså prata i en timme. Tre gånger. Dessutom kommer skolans lärare lyssna.

 

Måste köpa blöjor. That’s for sure.

  1. C. skriver:

    Från en som faktiskt hört dig tala inför främmande publik – det där fixar du!
    Du är ju skitrolig!
    Den gången lättade du ju dock upp stämningen med att berätta att du var så nervös att du höll på att bajsa på dig redan från start!

  2. Annelie skriver:

    Köp dimor så slipper du använda blöja. Nackdelen är att det kan dröja länge till du gör nr 2 igen.
    Hehe, skämt åsido, är helt övertygad om att det kommer gå superbra!

  3. Ammi skriver:

    22 minuter blir alldeles utmärkt. Långt behöver inte vara bättre. Och så uppmuntrar du till frågor under resans gång så blir det riktigt bra 🙂 Lycka till!

  4. Sonia skriver:

    Har håll på med utbildning o föreläsningar i mitt jobb. Lite viktiga tips. Svep med blicken över alla. Tittar du bara på några så tappar de andra intresset. Fråga om de har några frågor med jämna mellanrum. Men låt de inte ta över. Ta en liten mikropaus mellan bilderna så blir det bra.
    Första gången jag skulle ha en 5 dagars utbildning kunde jag nog varit klar på 1 dag. Tur jag hade en mentor med mig.

    1. Mona skriver:

      Tack. Just nu känns det lugnt men jag vet att jag kommer dö i samma ögonblick jag äntrar scenen…

  5. Anne skriver:

    Var stolt över denna tös! Tänk så många som har ointresserade och dator-/ telefonskadade ungar hemma.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..