Det här med reklam i bloggen och lite från hjärtat

Mycket intressanta kommentarer i föregående inläggJag respekterar allas åsikt och ni är ju några stycken som inte tycker om att jag gör reklam. Sen finns det ett gäng som skiter i vilket, bara det framgår att det ä r reklam. 

Och så finns det några som undrar varför jag inte är rolig längre.

Det här har varit en humorblogg i 8 år. Jag är inne på mitt 9:e bloggår. Jag har shitloads med läsare och det har ALLTID varit en extremt trevlig ton bland kommentarerna. Någon gång då och då så har det varit någon syrlig kommentar och då har det alltid varit från någon ny läsare som inte hunnit med att lära sig min humor (eller brist på humor) och min ironi. Vilket jag förstår.

Förra året hände något väldigt tråkigt i mitt liv. Något jag tyvärr inte kan dela med mig av då det rör någon annan men jag hoppas att jag en dag kommer kunna berätta. Detta slog omkull mig helt och jag var tvungen att söka läkarvård i form av lugnande och höga doser av antidepressiv medicin samt psykoterapi. Sedan nyår behöver jag bara antidepressiva för att över huvud taget ta mig ur sängen. Min läkare säger att jag kommer få börja trappa ned på dosen i höst för att, med lite tur, kunna lägga av helt efter nyår. Typ.

Det här gjorde att mitt liv tog slut. Trodde jag. Samtidigt ville jag hålla bloggen uppe. De första två veckorna efter händelsen gick det inte alls. Jag bröt ihop helt. Maken och Christina (Stielli) gick in och bloggade åt mig. Sen kom jag tillbaka och jag har kämpat hårt. En del har sagt att jag ska lägga ned bloggen, men ni har, utan att ni haft en susning om det, hjälpt mig enormt med att finnas här inne. Jag har, och är, extremt känslig för kritik och ibland brinner det i huvudet på mig. Tyvärr. Utåt sett så är det lätt att tro att jag är en överkänslig kärringjävel, men det som hände ligger till grund för att jag ibland har nerverna utanpå och inte tål ett skit.

Hur som. Tillbaka till vad jag skulle prata om. Eftersom jag mått så inihelvete dåligt har givetvis kvaliteten på inläggen blivit därefter. Jag är dock lyckligt lottad med många, m å n g a, läsare som hängt med nästan sedan start och som inte givit upp. En extra kram till er. Jag kämpar för att komma tillbaka och ibland går det bra, men ibland går det inte alls.

Maken och jag driver några små företag. Vi har haft sjuka ekonomiska problem som började med en kompanjon som dog för några år sedan och som då lämnade oss med flera miljoner i skulder, som vi inte visste om. Nu, efter flera år, börjar vi skönja ljuset i tunneln.

Jag tror på karma. Jag tror på att hjälpa om man kan. När man driver eget är det lätt att man drar sig till andra människor som också har företag. Just för att de har en förståelse som kanske inte de som inte driver företag har. Det är en enorm frihet att driva eget men jeflar vad det kostar. Dock är det friheten som gör att man står ut och att man har ett driv. I mitt fall har jag en make som jobbar dygnet runt, 7 dagar i veckan. Vi hamnade i en helvetesknipa ekonomiskt och han bestämde sig då för att vi aldrig mer ska hamna i samma situation och just därför måste vi jobba som svin för att komma upp på en nivå där man inte behöver oroa sig. En nivå där familjen kan ha semester tillsammans. I alla fall i en vecka.

Jag shoppar en del. Extra mycket när jag är deppig. Det är mitt sätt att trösta mig själv. Ytligt, jag vet. Det är lätt att tro att jag lägger tusentals kronor på det varje månad. Det gör jag inte. Jag har svart bälte i att köpa saker på rea plus att, när jag handlar från vänner så är det inköpspriser. En vara som ni betalar 500 kr för betalar jag kanske 100 kr för. DÅ kan man handla. DÅ ser det kanske ut som om jag skiter pengar och då är det ingen av er som fattar när jag ibland skriver ”om jag hade råd” eller ”har inte råd att köpa det” om andra grejer. Så klart.

Tillbaka till karma. Jag gör reklam för mina vänners företag här i bloggen. För att jag kan och vill. För att jag tycker man s k a hjälpa. Maken har i alla år tyckt att ”det är väl bra, men hur vore det om du gjorde reklam för VÅRA produkter?” 

Jag har varit skitdålig med det. Först för något år sedan började jag göra det mer frekvent och sedan några månader tillbaka har jag bestämt mig för att fortsätta med det eftersom det är helt sjukt vilken effekt det har. Varje gång jag lägger upp ett erbjudande på www.designforhome.se så exploderar det i ordermailen. Vi har t ex sålt TanCan för flera hundra tusen. Tack vare er.

Men också tack vare mig. För jag har med åren varit stenhård med att det jag gör reklam för måste jag kunna stå för och det har gett resultat: ni litar på mig. Givetvis passar inte allt alla, men ni vet att, om jag skriver att bajssprejen är bra, så ÄR den bra. Punkt.

Sen tycker jag om att göra klipp för er. Som det här med cashmere-ponchosarna. Om jag nu kan fixa superkvalitet till superbra priser, varför inte dela med mig då? Okej, jag kanske inte tjänar så mycket på varje såld poncho, men poängen är ju att kunna göra något för er eftersom ni ger mig så mycket.

Många företag kontaktar mig. Jag får flera mail i veckan. Säger nej till 90% av allt. Det jag säger ja till har jag ett villkor för: jag måste prova själv först. Funkar det inte så säger tack, men nej tack. Vissa saker tycker jag är bättre än andra. Som Refunder t ex. Sjukt bra affärsidé och jag tänker göra mer reklam för dom. Likaså ansiktsmasken, som jag använder även när jag inte gör reklam för den i bloggen. I dagarna ska jag prova en rakhyvelsgrej och är den idén bra så tänker jag göra reklam för den också.

Värdet av att jag skriver om ett företags produkt är högt. Många företag har inte fattat det här riktigt utan tror att det krävs en kändis för att skriva om en produkt. Att det ger mer. Kan upplysa om att det inte alls stämmer i många fall och anledningen är enkel: kändisar har många läsare som läser för att det är just en så kallad kändisblogg. Jag kallar dom ”Hänt-i-veckan-”läsare. Som att läsa en tidning alltså. Inga konstigheter och fullt normalt. Men, jag är en vanlig människa. Som vem som helst. I mitt fall har jag även turen att vara ”bred”, det vill säga: jag har läsare i ALLA åldrar och från alla samhällsskick. Och det är därför reklaminlägg, eller sambarbetsinlägg som det heter,  hos mig har så stor effekt. Detta har en del företag kommit på och det är också därför de återkommer.

Jag lider uppenbarligen av munlepra eftersom jag babblar om en massa skit jag inte skulle prata om. Jag skulle prata om reklaminlägg.

Jag lägger ned sjukt mycket tid på den här bloggen. You have no idea. Nu har det varit lite hackat och malet under sommaren men in normala fall brukar jag ha tre inlägg om dagen. Det kräver en del. Jag vill tjäna pengar. Alltså gör jag en del reklaminlägg. MEN, jag försöker vara tydlig med det. Dessa är numera dessutom kategoriserade som ”I samarbete med...” .

Några av er grymtar. Vill inte ha dessa reklaminlägg men hörrni, jag måste. Annars kan jag lika gärna lägga ned bloggen och ägna mig 100% åt företagen i stället.

Och några andra av er frågar efter ”den gamla Mona”. Jag trodde i min enfald att ju bättre jag skulle må efter det som hänt, ju lättare skulle det bli att bli den gamla roliga Mona. Så är det inte.

Vad vill jag ha sagt?

Det kommer fortsätta att vara samarbetsinlägg här. Ibland fler, ibland färre. Nyligen var det en läsare som sa att det var alldeles för många. Jag räknade då. 3 reklaminlägg av 24 inlägg på raken totalt. Inte mycket i min värld. Nu för tiden läser jag i stort sett inga bloggar alls men ibland är det kul att göra stickprov. Läsa hur en bloggare lovordas över att han/hon inte är köpt, att han/hon är sååå ärlig … sen läser man om produkter som rekommenderas i ”allmänhet” i inlägget och så ”råkar” man sätta musmarkören över länken utan att trycka och se där ja; då står det: clk.tradedoubler.com längst ned i vänstra hörnet: DET är ett sponsrat reklaminlägg men en vanlig läsare vet inte det. Hatar hyckleriet. I synnerhet när bloggare skriver om hur viktigt det är med ärlighet. Men, som jag skrev till någon läsare: man ska sköta sig själv och ge fan i andras business. Karma is tha shit.

Förr kunde jag på riktigt börja grina när jag insåg att jag tappat en läsare, men har lärt mig att så är livet. Förr kunde jag på riktigt börja grina när någon skrev något dumt, men jag har lärt mig att man kan inte vara omtyckt av alla. Förr kunde jag på riktigt börja grina över att jag inte var älskad av allt och alla eftersom jag anser mig vara en bra människa med stort hjärta men what the heck: livet funkar inte så och jag har självklart brister och beter mig som en skit mellan varven. Som vi alla gör. Dock vill jag aldrig någon illa.

Jag är OTROLIGT tacksam över att ni finns och jag är OTROLIGT tacksam över mina möten med er, den vänskap bloggen har givit med en del av er och det fantastiska utbyte jag har av er läsare.

Men. Ni kommer och går och det får jag tugga i mig.

  1. Maria skriver:

    WOOORD!!! och kramar!

  2. Jag har inte följt dig så länge så jag vet inte hur du skrev förut. För mig är du den där roliga bloggen som sticker ut bland alla andra. Du bjuder på dig själv och du vågar visa dej på bild utan att vara sminkad och tillfixad till max. Något som jag har tagit till mig och själv försöker göra. Jag har också gått igenom en depression och äter medicin så lite kan jag sätta mig in i hur det känns för dig. Jag har för övrigt också skaffat en hund som snart är ett år och att komma ut med honom i ur och skur är riktigt läkande. Speciellt i skogen eller åka upp till fjällen och vandra.
    Jag hoppas verkligen att du hittar ett sätt att finna ro och trygghet. Jag kommer att följa dig på din resa. KRAM Johanna

  3. sofie skriver:

    Hej Mona! Vet inte alls om jag placerar mig i din läskrets som ensamtstånde och 27 år. Men jag har följt din blogg i några år och ser hur du kämpar. Jag hoppas allt går väl för er i framtiden! Din blogg kommer jag alltid följa, du kan skriva så att du fångar läsare. 🙂

  4. Monika skriver:

    Heja Mona! Det är bara din blogg jag läser nuförtiden. Ibland flera gånger om dagen och i bland tittar jag in någon gång i veckan. Har köpt massa av dina tips och har gillat de flesta. Man VET att det du tipsar om är bra. Hoppas du orkar blogga vidare, det skulle bli fattigt i mitt liv utan dig. Kommenterar sällan men läser gärna. Stor kram

  5. Anna skriver:

    Jag har inte läst allas kommentarer nu, men vill bara skicka en hälsning från mig. Jag har mått dåligt en längre tid och är nu sjukskriven sen ett tag tillbaka. Och den enda bloggen jag orkar följa, och läsa varje dag, är din.

    Du är ärlig, härlig, underfundig, förnuftig, rakt på sak, du får mig att le igenkännande och du får mig att skratta högt många gånger. Jag önskar att jag nån gång kan följa med på nån av dina bloggresor – om det blir fler. Till dess så fortsätter jag smita in på bloggen och kika ifall du skrivit nåt nytt. All cred till dig att du orkar skriva trots att det varit tufft. Tack! ❤

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..