Gänget

Ni som läst mig ett tag vet att jag hade förmånen att få följa med Synoptik/Optiker Utan Gränser till Guatemala i april. Det var en resa som kvalade in på min Top-Fem-Upplevelser alla kategorier. Mycket tack vare de människor som var med. Synoptik gör denna resa en gång om året och har så gjort i 5 år. God bless them, skulle man mest troligt säga i United States of Amurka.

De hjälper de fattigaste av de fattiga med glasögon. Begagnade glasögon som skänks från deras kunder. John, initiativtagaren och grundaren till Vision For All, som gör detta i samarbete med Synoptik, har gjort shitloads av dessa resor genom åren. Således har han haft med sig ett a n t a l olika konstellationer av människor.

Vi som skulle åka träffades i februari för genomgång. Jag var den ende utomstående och det var första gången Synoptik bestämt att de skulle gå utanför företaget och använda sig av en ambassadör i form av en bloggare i en del av sin marknadsföring. Herregud så tacksam jag är över att de valde just mig. När jag träffade ledningen första gången blev jag dessutom glatt överraskad över hur otroligt trevliga de var. Det är ju lätt att tro att företag gör sånt här bara för att vinna goodwill, men i deras fall görs det med alla hjärtan på rätt ställen. Jag gillade atmosfären i företaget direkt och kände att det skulle bli en bra relation!

Redan på första mötet med alla som skulle resa, kände vi att vi skulle trivas tillsammans. Mycket olika människor, varav flera som egentligen inte har så mycket gemensamt.

Möte nummer två skedde strax innan vi skulle åka den 1 april. Vi packade glasögon i bananlådor och de resväskor som Samsonite var så snälla och skänkte oss. Känslan från första mötet var densamma: vi trivdes.

Under hela den långa resan ned stod det ganska snabbt klart att det här var ett gäng som skulle komma att betyda mycket för var och en av oss. Vi var 9 personer plus John och Eva (Eva jobbar för Vision For All).

Under våra 17 dagar tillsammans så tjatade vi hårt på John om att vi minsann var det bästa gänget han ever har haft med. Han gick inte riktigt med på det. ”Well, at least you’re among the 3-4 best gang.” Sa han. Hela tiden. Men tillade att vi i alla fall var den absolut mest tajta gruppen han haft med. Vi skrattade varje gång och sa att han var skitdum.

Härom veckan fick vi på omvägar höra att vi faktiskt ÄR det bästa, bästa gänget han har haft med under a l l a sina resor. Vi var sammansvetsade och jobbade hårt. Eller ja, i alla fall vi som inte drabbades av århundradets diarré, hehe.

Redan i Guatemala bestämde vi att vi skulle ses som i går. Hela våren har gått och alla har sett fram emot träffen. Jenny (och maken Fredrik) upplät sitt hus i Täby för övernattning. Dessvärre fick 3 stycken, plus John, förhinder i sista minuten, men vi övriga 6 inställde oss tidigt hemma hos Jenny igår eftermiddag.

Jocke, den yngste av oss (även kallad ”Bäbisen”), som för övrigt är VÄLDIGT noga med att JÄMT tala om att hans mamma minsann är fem år yngre än jag, serverade skumpa till de som hunnit komma.

IMG_4114

Den här killen är 24 år och skitsnygg. Bland det snyggaste jag sett på flera år. Under sitt skitfula gubbskägg. Jag jobbar hårt på att få honom att raka av sig skiten, eller åtminstone bara ha yttepytte lite.

IMG_4109

Tyvärr går det inte så bra. Nu i dagarna flyttar han och hustrun upp till Stockholm permanent. Från Göteborg. Därmed kommer vi kunna träffas oftare och jag kunna tjata hårdare.

Ena halvan av världens bästa gäng! Jenny, Jocke, Larsa, Linus (Lina) och jag. En stund senare kom Lena.

IMG_4117

Eftersom Larsa, som bor i Östersund och hade rest ned för det här, nyligen blivit pensionär och slutat som optiker på Synoptik, och jag, som … ähum … nyligen fyllt femtio, fick vi var sin present!

IMG_4111

Larsa fick någon konstig konjak från Guatemala som han älskar. Jag fick ett jättefint blingarmand och blev sjukt glad!

IMG_4182

 

Larsa tycker för övrigt att jag är JÄTTEELAK mot maken här i bloggen. Herregud, om han bara visste … som våra vänner brukar säga…

Det går åt mycket bubbel när man har kul och värdinnan var inte sen på att öppna fler flaskor. Problemet var bara att hon fick ett rejält sprut på en av dom och normala människor brukar vända flaskan åt ett annat håll när det händer men inte Jenny, hon vände den mot sig själv och fick årets champagnedusch!

IMG_4124

Vi ringde upp John och sa att vi saknade honom.

IMG_4130

Sen ringde vi Charrlått i Småland.

IMG_4142

Hon har köpt hus i Spanien så i vår åker vi dit hela gänget!

IMG_4134

En av tjejerna som inte var med igår, Mari, hade vi särskilt roligt åt i Guatemala: varje gång vi skulle fota oss så råkade hon blunda på korten. På vartenda ett. Därför tog vi ett särskilt kort dedikerat till henne …

IMG_4140

Jenny och hennes übertrevliga man fixade allt tilltugg och kvällens mat. Bland annat baconinlindade dadlar. HERREGUD, det var nog  det godaste jag någonsin ätit i småplocksväg.

IMG_4112

Jenny hade tidigare berättat att hon är Svensk Mästare i att göra Bearnaise-sås och nu fick vi äntligen se om det var sant.

IMG_4150
IMG_4153

Och det var det. Himmelskt gott!

Har för övrigt sällan sett en sådan välfylld kyl!

IMG_4148

Hmm, är det så här det ser ut hos normala familjer? Måste nog skärpa mig lite.

Blev kissnödig och konstaterade att vår insats för de fattiga i Guatemala gjorde sig påmind ända in på toa:

IMG_4146

Däremot höll jag på att ramla av toaringen när jag såg det här:

IMG_4147

Alltså. Det är skillnad på ljus och ljus och det där ska ut. Hatar ljus som blir sotiga. Näpp, här får man göra en insats och skicka bönan lite Village Candle-ljus!

Vi satte oss till bords för att njuta av en extremt god middag.

IMG_4154

Så klart inte min tallrik eftersom majs är fullkomligt livsfarligt. I min värld.

IMG_4155

Nästan 2 kilo helstekt oxfilé senare var vi tvungna att gå ut och röra på fläsket.

IMG_4159

Jag var så proppmätt överallt i kroppen att jag inte ens fick på mig sandalerna.

IMG_4160

Lite hard core Kubb-spel passade därför ganska bra. 

IMG_4163

Somliga gick in i det hela på allvar.

Medan andra inte kunde låta bli att häpnas över de anabola rabarberbladen!

IMG_4167

Som såg ut så här från en våning upp i dagsljus!

IMG_4181

Efter det tittade vi på en massa film från Guatemala.

IMG_4171
IMG_4174

Vi alla fick svår längtan tillbaka. Jenny så mycket att hon inte kunde hålla tårarna borta.

IMG_4173

Klockan 01.00 pallade kärringen inte att vara vaken längre.

IMG_4175

Man sover extra gott när man vet att man är i bra sällskap. De andra kom i säng 03.30..

IMG_4176

Synoptik har som policy att aldrig låta en anställd åka två gånger på en sån här resa, vilket i sig är en bra policy. Det gör att fler i företaget får möjlighet att åka. (Varje anställd får ansöka om att få följa med.) Problemet är bara att vi ÄR det bästa gänget som någonsin kommer göra en tripp på det här viset. En extrem sammanhållning, peppade varandra när någon längtade hem, eller när man blev för berörd av de fattigas liv, skrattade åt varandras humor och tillkortakommanden, jobbade som idioter utan gnissel. Inga olater, inga konstigheter, inget mutter. What so ever

Därför vill vi göra det igen. På något vis. I privat regi med hjälp av sponsorer. En jätteapparat att ordna.

Vision For All, som John grundade, gör flera resor om året och optiker från alla Sveriges företag kan ansöka om att få åka med. Det kan även privatpersoner som jag göra. Det kostar då ca 18.000 per person som man själva får betala. Oavsett om man är optiker eller privatperson. Vision For All är en idéell förening och gör alltså EN resa om året tillsammans med Synoptik. Resten anordnar de alltså själva med idéella resurser. John jobbar för övrigt i en av Synoptiks butiker.

Att Synoptik över huvud taget gör denna enorma insats är det bara att lyfta på hatten för. Visst, alla kan ju fatta att de gör skillnad men inte förrän man varit på plats och SETT skillnaden, förstår man vidden av denna insats de gör. Jag såg det. Jag upplevde det.

Därför var det mer än en ära för mig att få ha varit deras ambassadör och ansikte utåt med denna resa.

… och som en bonus fick jag vänner för livet.

Det kanske finns en Gud ändå.

Nu ska jag övertala maken att slipa altanstaket. Övertala en man som är världsmästare på Excelfiler och som inte kan stava till hammare.

Wish me luck, hehe!

  1. Åsa skriver:

    Och du. En blogg träff vore kul! 😀

  2. Åsa skriver:

    Insamling till er grupp så ni kan åka dit. Sätt upp mig på en hundring. Inte mycket i din värld men mycket i min. 😉
    Sen har jag ett par glasögon till er. ♡

    1. Du, det är mycket i min värld också. Tro’t eller ej! ❤

  3. Tove skriver:

    Känner på mig att du kommer att få till det så ni åker dit igen… På något sätt. Och vi hjälper förstås till med det vi kan. Det var en fantastisk reseskildring därifrån. Jag tror jag grät varje dag när jag läste dina inlägg. Kram

  4. Hur gick det för tjejen som blev så sjuk? Antar att hon fick hjälp och blev frisk här hemma.

    1. Det var Jenny. Hon åkte direkt till Danderyds sjukhus och blev sen frisk. Men fifan så dålig hon var…

  5. Sarah skriver:

    Grymt imponerad you go Mona

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..