ANNONS
Influencer Argentur är en del av© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00

Monas Universum ansvarar för det innehåll som publiceras på denna blogg. För frågor om innehållet kontakta mona@monasuniversum.se. Bloggen ligger på plattformen Tailsweep som använder cookies. För dessa cookies och de personuppgifter som kan komma att behandlas i samband med cookies ansvarar Bonnier Magazines & Brands AB. Mer information finner du här

Stolt mamma med anabola ljusstakar

Hemma hos mig

Livet med maken

Talibanen

Talibanen tävlingsdansar och det var regionstävling igår. Vi skulle åka tidigt men precis när vi var på väg ut genom dörren kom jag på att jag glömt mobilen. Vänder och går in. Hittar den inte. Letar igenom hela huset och får panik. Har ju GPS i den och visste att jag skulle vara stenrökt utan. Givetvis hade jag stängt av signalerna. 20 minuter senare råkade jag gå ned i källaren och se där ja, där låg den.

Turbo ut i bilen och järnet iväg.

IMG_0725

Jag var aningen  nervös för att inte hitta trots GPS i både bil och mobil. Har ju svart bälte i att åka åt helvitti ändå. Blev lite svettig när jag såg den här skylten:

IMG_0726

Jag var ganska duktig i skolan utom i ett par ämnen. Bland annat geografi. Pga av att vi hade världens vidrigaste lärare i det, som dessutom var gift med rektorn. En ragata. Så jag skolkade mig igenom hennes lektioner.

Därför har jag t ex alltid trott att Tierp låg typ i Kiruna. Eller ja, åt det hållet i alla fall. Vi hade förvisso bara åkt i någon timme, men under den tiden var jag någon helt annanstans mentalt så för mig hade jag lika gärna kunna ha suttit i 4 timmar. Jag har inte så många fötter på jorden just nu.

Hur som. Tanten i telefonens GPS bad mig svänga, så jag svängde och poff så var vi framme!

IMG_0728

Tyckte att jag kände igen mig och såg man på, vi hade varit där på tävling tidigare. Rasslade bort till parkeringen, bråttom som fasen då vi var lite sena. Dog när jag såg kön till parkeringsautomaten.

IMG_0738

Nu är det ju som så att det inte är alla dagar i veckan som jag är korkad. Surfade in på någon app som hette Easy Park, laddade ned och hokus pokus så hade jag reggat mig och blivit kund.

Vi sprang in i tävlingshallen och lyckades hitta ett par platser. Dock kändes det som om jag satt uppe på Kilimanjaro och tittade ned.

IMG_0742

Talibanen rusade bort till tävlingsbordet och en stund senare var det hennes tur.

Inom den här sporten så är konkurrensen mördande. Det är extremt många som tävlar, flera hundra (just i hennes klass var de nästan hundra stycken) och har man inte en talang utöver det vanliga, så får man kämpa sa*an. Det har talibanen gjort det senaste året. Hon är så kallad “bronsare”, det vill säga: hon dansar i bronsklass och då får man inte ha något som helst glitter på sig. Inte ens läppglans som glittrar, då blir man diskad. När man varit så duktig att man fått två prickar, enkelt förklarat att man måste ha haft skitbra placeringar, så kommer man upp på silvernivå (och då blir mamman överlycklig för då äntrar man blinghimlen deluxe). Och så vidare till Champion som är slutdestinationen.

Talibanen har varit sjuk i veckan. Legat i feber och varit snorförkyld. Jag var ytterst tveksam till att vi skulle åka igår, men hon sa att hon kände sig bra och att hon ville. Det var dessutom den sista tävlingen för terminen.

Här är hon i en väldigt kort sekvens i första heatet, i rosa och svart kjol;

Döm om min totala chock, för att inte tala om hennes, när hon gick vidare.

IMG_0745

Samma sak händer två gånger till och plötsligt var hon i semifinal. Där åkte hon ut men hon blev 10:a totalt och fick sin första prick. Den lyckan…

Järnet därifrån till Bromma Blocks där hon firade med att kuta in på Panduro och köpa looms. En speciell gummisnodd som alla småtjejer håller på med nu för tiden. Man gör armband och annat onödigt skit. Hon var i sjunde himlen. Jag träffade Tina från Elsaleonie.se där och hon frågade om vi hade börjat julpyntat än. Jag hade tänkt hoppa över det. Eller ja, minimera det men talibanen har ju öron som hör allt från Kiruna ned till Nigeria blev skitstressad.

“Mamma, vi måste hem och sätta upp alla ljusstakar och göra i ordning huset”. Jag stirrade på Tina och sa “tacksåjävlamycketkompis!” och hon skrattade knäskålarna ur led. Väl medveten om att hon inte heller har någon större lust men hennes tjejer var hemma plus att de är yngre och har noll koll.

Och mycket riktigt. Jag hann inte ens få av mig stövlarna hemma.

“Mamma, kan du ta fram alla saker nu?”

Ned till källaren och rota lite. Fram med adventsstakarna för fönstren. Då kom ångesten på riktigt. I alla år har jag alltid haft sådana här jättefina ringar i 7 av mina fönster.

original

Like a lot. Men så förra året fick jag för mig att jag skulle förnya huset lite. Rasslade in på en hemsida och hittade sjukt snygga ljusstakar. Klickar hem ett gäng, dyra som f*n men oj så snygga. Och oj så lycklig man kan bli av att shoppa, tänkte jag. Man är ju inte ytlig för intet.

När jag kliver in på jobbet en eftermiddag så har DHL varit där och levererat dom. På en pall. Lastpall. Jag blev lite varm i pannan när jag såg storleken men tänkte att fönstren hemma var nog lite större än jag ville minnas.

Ähum. Eller inte.

För plötsligt förvandlades huset till en kyrka. En i makens arbetsrum. Två i matsalen och sen till vardagsrummet. (Dessa fönster vätter mot gatan.)

IMG_0788

IMG_0789

Jaaaa, jag har rååååååsa gardiner i vardagsrummet. Shot me, men jag älskar dom! (Och svarta i matsalen.)

I alla fall.

Nu sitter jag här med dom där jefla ljusstakarna och maken var galen redan förra året.

“Hur faaan kan du lägga ut flera tusen på några jävla ljusstakar …. du kunde åtminstone ha köpt kopiorna?! Nu får du fan ha dom här resten av livet!”

Oh sweet Lord, slå mig i huvudet nästa gång jag får en fiffig piffa-till-huset-idé!

Stolt mamma med anabola ljusstakar

17
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.