När man är en apa i en bur

Förra året hade jag tur att få en riktig lokal här i Bromma Blocks. Det vill säga, jag hade toa, kök och lager. Den tidigare innehavaren hade gått i konkurs och jag var snabb som sa*an med att maila centrumledningen och smöra till mig lokalen.

I år hade jag inte lika stor tur, även om själva platsen jag står på är bra. Jag har en vägg och lite golv. (Har glömt att fota butiken nu när den är färdig.)

Vill jag gå på toa så måste jag ringa väktarna som får passa butiken. Eftersom jag aldrig vill vara till besvär så kommer jag inte göra det.

Det betyder att jag denna gång måste ta det lite lugnt med vad jag stoppar i mig. Så att inte det h ä rblir en repris. Den skräcken liksom.

Det betyder också att jag måste inhandla allt jag ska äta innan vi öppnar. Dock händer det ibland att jag inte hinner och lyckan är då att ha en blogg där bloggläsarna känner till ens dryckesvanor:

Jag, som inte brukar glömma bort namn, gjorde det nu. Berodde nog mest på att hon var så sjukt snygg och jag hade svårt att koncentrera mig. Apa. 

Förresten, här har jag ett fysiskt bevis på att jag har manliga läsare. Säg hej till Bo men inte Bosse.

Han kom förbi med sin fru Susane med ett n, som också läser mig. Sjukt trevliga. Men de är egentligen mer intresserade av Kenneth-inläggen än av mina vardagshistorier, hehe.

Ni är så många som kommer förbi och  det är inte alltid som jag vågar fråga om jag får fota. Måste bättra mig på det.  Å andra sidan, alla ni smygtittare som går förbi men inte vågar komma fram: nu får ni fan skärpa er. Det är ju era besök som gör att jag står ut!

Idag måndag. I veckan ska jag träffa Viking Line och se om vi kan styra upp en bloggresa i vår.

Kan man inte bara blunda en stund och så blir det sommar igen.