När katten är borta och gränslös kärlek

Well. Det här med att ha se till att det är ordning och reda i huset när jag är borta lär maken aldrig få en medalj för. Fick fan ett slaganfall när jag såg bordet i vardagsrummet. För att inte tala om kläderna och väskan på golvet.

Bortsett från de två fjärrkontrollerna så var RUBBET på bordet hennes. Hon passade på att gå all in medan husets Gestapo förlustade sig i Spanien.

”Du … eh … hur tänkte du här?”

”Jag ska städa, jag lovar!”

”Mm, det är nog bäst det!”

Sen gav jag maken det onda ögat och var på apdåligt humör.

Tills jag kom till jobbet. Hade inte sett Kenneth på 5 långa dagar och det välkomnandet jag fick av honom fick mig att glömma all övrig skit i mitt liv.

Resten av dagen var han som ett plåster på mig. Jag kunde inte ens gå på toa utan att han satt utanför och gnällde.

Jag frågade 23-åringen om jag kunde få ta med honom hem över natten, och det gick så bra så. Det är väry svårt att inte gilla den här raringen. (Som givetvis sitter i bur i bak när bilen rullar.)

Jag har plötsligt blivit en sån där töntig kärring som pratar med en hund. Har riktiga samtal. Fucking unbelievable. Men hej vad jag har blivit kär i honom.

Tills jag såg det här.

Mina enda hörlurar som inte trillar ur öronen. Som jag använder v a r j e dag.

Och trots att jag var ute med honom länge på den näst sista rundan för kvällen så gick han direkt upp för trappan och fick ur sig Bajshögen Of The Year. Så äckligt att jag inte ens kom mig för att fota det. Gallskrek på maken som fick torka upp. Jag har bajsfobi. I alla fall hundbajsfobi.

När det sedvanliga sms:et från 23-åringen kom, som alltid kommer när Kenneth är hos oss (hon är värsta hönsmamman), kunde jag inte låta bli.

Tyvärr så räcker det bara med att han tittar på mig, så är jag stenrökt. Och det blir ju inte direkt mindre kärlek när han ligger och slaggar intill en i soffan.

Kärringen som aldrig skulle bli kär i ett husdjur.