På kurs med sur-Kurt

Varje tisdag går Kenneth på valpkurs. Igår följde jag med för första gången eftersom 23-åringens kille hade förhinder.

Det råder inget som helst tvivel om att just Jack Russell är en ADHD-hund. Herregud så svårt han har för att bara vara helt stilla.

Han vill bara leka med dom andra fyra hundarna som är med och har inte alls lust att hålla på med “inkallning” och annan skit.

Det var kallt som attan och 23-åringen hade tagit med sig Kenneths nya täcke, eller vad det nu kallas för. Det är bara det att han h a t a r att ha det på sig, trots att han darrar som ett asplöv av köld. Den här hunden har alltid sin svans rakt upp i vädret. “Kaxig som fan” enligt andra hundkännare. I samma sekund som man har tvingat på honom täcket så åker svansen ned i backen och han blir så jeeeefla förbannad och sur. Kolla blicken.

Sen lägger han sig ned och vägrar att gå.

Han är Stockholms största godisgris, men inte ens när jag håller fram handen med hundgodis så bryr han sig.

Han bara vänder bort huvudet. Det faktum att han slutar att frysa kopplar han inte alls med att han har täcket på sig. Instruktören gav oss tipset att sätta på honom det oftare inomhus, så att han vänjer sig. Gärna i samband med att han får något gott.

För att kompensera traumat så åkte vi hem till Jack-Jane, som har en Jack Russel vid namn Ragnar. De bor precis bredvid platsen där valpkursen är.

Så fort man släpper ut Kenneth ur bilen utanför Janes tomt så blir han helt galen av lycka. Det är helt omöjligt att bära honom utan han kastar sig bara rakt ut och springer som en dåre till ytterdörren. Svansen går som en propeller och när han hör Ragnar på andra sidan dörren så blir han skogstokig.

Han och Ragnar drog i väg i huset och sen såg vi inte så mycket av dom. De älskar att träffas och leker utan en sekunds avbrott.

Jane frågade om vi ville ha varma mackor, och det ville vi. När jag skulle hjälpa henne att fixa dom så säger hon plötsligt: “Nu tar jag över!” Det visade sig att vi gör varma mackor på olika sätt. Jag brer smörgåsarna med smör, sedan på med ost, skinka och senap, smackar ihop dom och sen in i smörgåsjärnet.

Jane blev helt förskräckt: “Men, du brer väl smör på den sidan som ligger mot järnet?!” 

“Ehh, så klart inte!” sa jag.

“Men det blir ju MYCKET godare!”

Jag var väry tveksam, men det visade sig att kärringen hade rätt, det v a r godare eftersom det blev krispigare.

Så där ja, man tycks aldrig vara för gammal för att lära sig nya saker.

Sen drog vi hem. Det tog 0,2 sekunder innan Kenneth sov som en gris.

Jag frågade ju er på Instagram om Stinsens Köpcentrum var bra. Vi har ju alltid en pop up-butik i Bromma Blocks-gallerian runt jul. I år kommer vi även vara i Liljeholmens Centrum. På övre plan. Har aldrig varit där förut men när maken och jag tittade på lokal där tillsammans med han som var ansvarig för tillfälliga butiker, så fick vi ett himla bra intryck. Jag gillade atmosfären.

Men, min känsla när jag gick runt i Stinsen var att det var alldeles för många lediga lokaler för att jag skulle få en “wow”-känsla. Det var många av er som föreslog att vi i stället skulle ha en pop up i Sollentuna Centrum. Jag har aldrig varit där och tänkte att det är ju skitsvårt att veta om en galleria är bra eller inte. Men så kom jag på att jag känner VD:n för det förvalningsbolag som äger nästan alla fastigheter i Sollentuna. Ringde honom på vägen hem igår och han tyckte att det var en bra idé.

Nu gäller det bara att de har en lämplig lokal ledig.

Tre pop up:er. Jag kommer vara död när det här är över.