Christina Stielli gästbloggar – Memories

Jag och Mona har typ lika gamla barn. Hon har en i samma ålder som min äldsta och så har jag en till och hon har en liten skrutt till. Oavsett ålder har vi precis samma känsla och åsikt och värdering. Det handlar om att ge barnen så mycket självkänsla och kärlek som det bara går att hinna med innan ungen drar igen ryggsäcken vi packar med värderingar och allt viktigt. Och de drar igen den när de är runt 16 år. Så alltså … vi har fram till barnet är ca 16 år på att lägga ner värderingar och allt annat vi tycker är viktigt för dem att ha med in i vuxenlivet. Det är inte många år alls.

På mina föreläsningar om hur man kan överleva som tonårsförälder brukar jag stångas med deltagarna om att man kan lägga ner det där VIKTIGA i att lära ungarna städa sina rum. Jag menar att det är en övergångsperiod. Låt familjen slippa tjatet så länge tjatet inte leder till att ungen plötsligt börjar städa sitt rum. Sådan händer rätt sällan. Istället blir det tjat i övermått och mycket energi går åt till något rätt onödigt. De kommer inte att bli arbetslösa för att de inte städar sina rum. Inte bostadslösa heller. Min äldsta dotter hade ett inferno i sitt rum under ca 2 år. Idag driver hon eget och bor i Paris och när hon kommer hem till mig duckar jag för jag får inte lämna disk på diskbänken eller skor som står utanför skostället … Det – går – över. Det där med att de inte städar sina rum.

Tänk om jag hade fattat mer själv då när jag var ensam med två döttrar. Så många saker jag gjorde som var onödiga (som typ att tjata hål i huvudet på mig själv och dem över ostädade rum …). Så mycket energi som gick åt till fel saker!

En dag kom jag på att jag skulle variera middagarna jag lagade. Det skulle inte bli lasagne eller pannbiff eller fiskgratäng. Nej, det skulle bli crêpes! Så jag gick igång och vispade smet och gräddade och fyllde och gratinerade. Uppeldad av min egen fantastiska fantasi och entusiasm över att bryta TRENDEN! Barnen skulle få variation, alla skulle bli glada och vi skulle sitta vid köksbordet och småprata om fransk mat och mammas fantastiska matlagningskonst. Jag fixade till dess att jag var blå i ansiktet. Ropade på tjejerna och så kom de till ett fint dukat bord och jag var trött av matlagning och vardag så jag ramlade ner på en stol och bjöd på crêpes och log stort.

Mina döttrar vägrade. De VÄGRADE. De undrade var lasagnen var, om det fanns falukorv eller makaroner. Spaghetti med ketchup? VAD SOM HELST BARA INTE DESSA SLADDRIGA PANNKAKOR SOM VAR FYLLDA MED VADDÅ? Räkstuvning? ÄRUGALEN? ALDRIGIHELALIVET!

Det var en av de gånger min egen ambition slutade med en brand i mitt eget huvud. Jag skickade mina otacksamma barn upp på sina rum för ville de inte äta crêpes så fick de svälta! Jag tjatade något om att jag hade minsann och faktiskt skulle man vara tacksam och herregud som jag hade fixat och var det inte läge att åtminstone säga TACK?!

Sa jag att jag var trött? Sa jag att det brann i huvudet på mig och att den branden lätt hade kunnat undvikas om jag hade tänkt ett varv till. Sa jag att mina döttrar alltid har varit väldigt väldigt kloka?

Min äldsta dotter skrev ett nödrop och skickade ut under dörrspringan. Jag släckte branden i håret och veknade och de fick köttbullar i gräddsås med makaroner.

memories 002
memories 003

Vi föräldrar gör så gott vi kan. ALLTID. Ibland blir det galet, ibland brinner det både här och där. Ibland får man retirera och erkänna att det är godare med vanlig mat istället för franska pannkakor.

  1. Mira: Underbart!

    Ninnie: Haha! Jaaa! Det är verkligen märkligt 🙂

    Henrietta: Tack!

    SofiaF: Heja!

    Susanne: Ja herregud … jag har några askar med barnens lappar. De vet inte vad som väntar dem haha!

  2. Jullan skriver:

    Hahaha! Vilken underbar lapp, och vilken tur att du har sparat den! ☺️

    1. Japp! Ska spara den till deras bröllop 😉

  3. Vilket brev! Vilken klok tjej. Det är hon för att du har packat ryggsäcken väl.
    Visst att man grälar över ett ostädat rum eller alla saker som ligger slängda i trappan.
    Men hej,ligger inte min egen halsduk i trappan??
    Har jag alltid ett välstädat hem?
    Viktigt att prata med barnen/ungdomarna.
    När jag får en spontan go kram av någon av mina tre tonåringar då känner jag att YES!detta är goa ungdomar.

  4. Fint brev – och fin mamma. Det är ett hårt jobb och en riktig utmaning att ha barn och inte minst alldeles underbart!

    Jag tycker att man ska få gå till Stadshuset och hämta fetaste medaljen när barnen fyllt 18.

  5. Fru P skriver:

    Underbar lapp och klokt inlägg 🙂
    Måste fråga dig Christina om man kan se någon av dina föreläsningar om tonåringar någonstans? Känner ett akut behov av lite nya tankar då vi fastnat rejält i tjatognatfällan med våra två tonåringar här….och en tredje på god väg mot tonåren. Somliga dagar, när orken är slut vill man bara rymma och gömma sig.

    1. Tjat och gnat är vanligt haha! Tips: Välj era strider. En psykolog sa till mig en gång att vi rent mentalt bara orkar med fyra strider med våra barn. Totalt. Inte per dag alltså …

      Jag gjorde så med mina. Jag hade inte orkat annars.

      Gör upp en lista själv (med andra föräldern) först. Rita upp 1.2.3:

      1. Här ska allt stå som tonåringen får bestämma själv.
      2. Här ska allt stå som ni förhandlar om (dags att lära ungen att förhandla, det kmr han/hon att behöva i livet).
      3. Här ska du skriva ner de fyra saker du tar strid för = bryter ungen mot någon av dessa regler så kommer skiten att träffa fläkten osv osv.

      Tänk efter och skriv ner på punkt 3 först, innan ni sätter er med barnet. JAG skrev: Gör ditt bästa i skolan, Respektera andra, Ljug aldrig, Lagen gäller (här syftade jag på rökning, droger och sex) …

      När jag hade kommit fram till det var det dags att sitta ner. Förklara för barnet att dessa fyra saker kommer du att tjata hål i huvudet på ungen om och konsekvenserna blir omfattande om han/hon bryter mot reglerna.

      Lycka till!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..