Dåren Victoria – min första gästbloggare

Jag har ju ett par ”Victorior” som brukar kommentera här. En av dom sticker alltid ut. Ni som var med på Magdalenas och min Feelgood-helg förra året hade kanske förmånen/det tvivelaktiga nöjet att träffa henne.

SOM jag önskar att jag hade kunnat tillbringa mer tid med henne den helgen..för hon är helt jefla galen.

Vi pratar ju om män rätt ofta här inne, så jag är inte förvånad över att hennes gästinlägg handlar om just..män. Och jag älskar kvinnor som kan raljera roligt om dessa raringar.

Here you go!

Le Straffskala – Konsten att överleva med en man

Det är jag som är Victoria som hänger här på bloggen. Bloggägarinnan har gett mig många epitet, men det får stå för henne hur hon presenterar mig. Dåre, javisst…men som bekant är ju gränsen mellan geni och dåre hårfin. Jag är en alldeles lagom bedagad medelålders kvinna i mina bästa år, lever med hund, katt och maken. I den prioriteringsordningen. Eftersom jag, precis som Mona, lever med en man som har sämre inlärningskurva och skitmycket sämre korttidsminne än en tempurmadrass. Hundens inlärningskurva är oslagbart mycket bättre

När jag inte shoppar, eller är förbannad på mannen i mitt liv arbetar jag med datorer/sociala medier/webshoppar etc. ihop med min kompanjon i Uppsala. Såklart gör jag massor av andra saker med, men det hör inte hit just nu. Fokus för dagen ligger på shoppingens healande verkan, och hur man kan applicera den typen av lyckorus för att få ett långt, hållbart och lyckligt äktenskap.

I alla fall. Straffskalan infördes för ett antal år sedan av den oerhört simpla anledningen att han ALDRIG lyssnade, han körde med det väldigt manliga selektiva hörandet. Jag kände mig som en jävla gnatkärring. Jag tjatade om allt från strumpor på golvet till att katter måste matas för att faktiskt överleva. Och sen hörde jag mig själv tjata om det igen. Och igen och igen och igen och igen. Så jävla tröttsamt. Jag misstänkte allt från dålig hörsel till begynnande Alzheimers, ända tills jag insåg att han var ASBRA på att minnas saker som intresserade honom. Som olika dimensioner på skruv, eller hur diverse olika fartyg var bestyckade under Andra Världskriget. Fråga honom vad jag sa till honom i förrgår, jag lovar, han har inte en susning. 

Han minns inte vår bröllopsdag, men kan rapa datum, tidpunkt, longitud och latitud för olika skitointressanta slag under ovan nämnda krig. Om jag skulle försvinna hemifrån och han var tvungen att ge ett signalement till polisen är det banne mig osäkert om han ens skulle minnas min hårfärg. Att han skulle komma ihåg vad jag var iklädd vid försvinnandet finns det inte en snöbolls chans i helvetet att han skulle kunna svara på. Han skulle få utnyttja varenda livlina; ringa en vän, 50/50 och publikens val och ÄNDÅ inte komma på vad jag hade för jacka på mig imorse. Men med ett närmast fotografiskt minne skulle han kunna tala om längd, bredd, och vikt hos slagskeppet USS Missouri. Och som bonus lägga till klass, typ, och hur många kanoner av varje sort det fanns på skeppet, OCH vilken ammunition som användes.

Nu råkar ju just det ovanstående vara exempel på saker min snubbe tycker är viktigt, men jag gissar att det är hyfsat hög igenkänningsfaktor oavsett “specialintresse”. Sport brukar ju vara ett vanligt sådant, om än inte i vår familj, men om er karl kan tala om vad Zlatan har på sig, hur hans målstatistik ser ut, vad alla andra jäkla sportfånar har för färg på tröjan och vilket nummer de har. Om de spelade i engelska eller italienska ligan, hur många röda kort de fått, eller vilket år någon vann guld i skidskytte/curling/kast med liten golfboll. Är det då för jävla mycket begärt att de minns vad vi säger eller hur vi faktiskt ser ut? Eller att de kommer ihåg att köpa med sig mjölk hem trots att de har fått påminnelser genom både telefon, sms och email? Ja ja, jag vet att det finns undantag. Med min oerhörda livserfarenhet och akademiskt utförda empiriska undersökningar utgår jag ifrån att de är få. Väldigt få.

Jag kände att jag var något på spåren, och att det kanske fanns en väg ut för att slippa knapra blodtryckssänkande resten av livet på grund av alla gånger dialogen (monologen) gör mig fullkomligt fullkomligt rabiat. En alfahona (krutdurk), som försöker uppfostra en alfahane (med kort stubin) är jävligt oinspirerande. Så, bollen sattes i rullning utan att jag ens var riktigt medveten om det. 

Jag vill minnas att den första idiotgrejen var att han glömde upplysa om att han skulle på mässa med jobbet i tre dagar. En ganska imponerande grej att glömma med tanke på att han faktiskt lyckades packa sin väska och ringa mig från jobbet för att tala om att han kanske bara skulle vara borta i två dagar istället för tre. Själv trodde jag att han skulle vara borta noll dagar, eftersom jag inte hade en aning om att det överhuvudtaget var tjänsteresa på gång. Hjärnan började koka, blodtrycket sköt i höjden, inga betablockerare i världen kunde stoppa det annalkande vredesutbrottet. Men mitt under samtalet blev jag kolugn, gick till mitt happy place och tänkte “jamen jag håller käft och köper den där snordyra jackan jag har spanat på i ett halvår istället”. Jag köpte jackan, och blev sådär rusigt euforisk som man blir av att shoppa något man inte hade tänkt att unna sig egentligen. Den klassiskt kvinnliga mörkningen tagen till en helt ny nivå. Och det funkade ju!

Jag slapp vara asförbannad och kände mig hyfsat harmonisk, han slapp ha en surkärring hemma och vi båda undvek åtminstone ett gräl med högt i tak. Sedan rullade det på. Glömmer han köpa ovan nämnda mjölk, ja då är det i paritet med att köpa ett nagellack eller tre. Klarar han inte att plocka ur tvättmaskinen när den legat i tre dagar, ja då blir det minst två nya snygga toppar eller ett par jeans. Att glömma informera om tjänsteresor, allraminst ett par svindyra skor eller en ny handväska. Missad bemärkelsedag, en lagom dyr teknikpryl (eller som nu senast, två BH:ar från Hogengård). Och det allra mest jävla irriterande, att gå på firmafest och säga att man skall ta det lugnt och komma hem tidigt för att vi hade mucho importante planer dagen efter, men istället komma hem ganska sent och vansinnigt rund under fötterna. Så runda fötter att jag fick hämta honom när han hade trasslat in sig i grannens häck. När jag väl hade baxat in honom la han sig raklång på hallgolvet och sa “älskar du mig så gör du en macka till mig”. Jodå, jag älskar honom, men inte fan fick han en macka – han fick ligga kvar – jag tog glatt min dator under armen, klev över honom och beställde en ny dator. Som HAN fick den stora äran att hämta två dagar senare. Men ingalunda på dåligt humör, han upplystes om att det var straffet, och han själv konstaterade att det nog inte skulle hända igen. Det blev lite dyrt att göra bort sig tyckte han, och var ju inte värt det riktigt.

Och det funkar. Klart vi fortfarande bråkar. Som fan dessutom, men betydligt mer sällan. Dock ljuger jag om jag säger att tanken på att han skulle göra något förbannat dumt är både kittlande och svindlande – var går gränsen för att få…låt säga…en ny bil? 

Summa summarum. Har de fetvadd i öronen och taskigt korttidsminne, så verkar detta vara ett fungerande koncept. För båda parter. Det handlar bara om att hitta ett sätt som de där Y-kromosomerna förstår. Vad det INTE handlar om är att jag inte tjänar mina egna pengar och MÅSTE hålla det hemligt. Men det är ju själva mörkningen som gör det hela kul, och är dels ett sätt att få de där slapptaskarna att vakna till men också ett sätt att behålla sin mentala hälsa. Till syvende och sist är jag helt övertygad om att det är billigare än parterapi, och betydligt roligare.

Han är nöjd. För numera kommer han hem till lagad mat och en hyfsat glad kärring. Till skillnad från olagad mat och en sur kärring. Även om han inte har en aning om varför. Vem vet, med lite tid och tålamod kanske han till och med börjar plocka upp sina strumpor från golvet? Han har ju i alla fall börjat hitta till tvättmaskinen själv.

Jag själv? Perfekt såklart. I alla avseenden. Ödmjuk och med en oerhörd självinskt. 

Och tro mig, han kan shoppa han med, det finns mängder på lager. Som när han mörkade båtprylar som han beställde i USA och skickade över mig till New York för att hämta dem. Det skulle bli ungefär en väska full sades det. Det blev det inte. Vad det blev, och hur förbannad jag blev när jag upptäckte vad jag skulle släpa hem är en annan historia. Men det var före jag införde straffsystemet. Tyvärr.

// Victoria

  1. Tack 🙂 Jag lovar att överväga det…noga.

  2. Haha! Härligt inlägg Victoria! En egen blogg bör betänkas 🙂

  3. Kill skriver:

    Igennkänningsfaktorn går åt andra hållet… Min förstjusande inneboende anser att mitt huvud inte klarar av att leva i samma universum som alla andra lever i. Mitt värsta straff var väl då jag glömt informera om att jag och mina två hästar skulle på kurs hela helgen. Då jag packat och pussade hundarna hejdå frågar han vart jag är påväg… – På kurs med kräken som jag pratat om… -Nej det har du nog inte, när ska du lära dig att informera andra om vad du tänkt göra? – Men alltså alla vet ju det… du har bara inte hört på… – Nå vi vet ju vem som inte hör på i detta hus, ha en trevlig helg, imorgon köper jag en motorcykel… ( här har jag redan kommit på att jag måste ta med min egen dyna, så jag är så koncentrerad på att minnas dynan)- Ja självklart!, Jag kommer på söndag, hej hej!
    På söndag kommer jag hem och ser att mc killarna är i garaget… – Wow! lite schysst brud du är som köper en ny motorcykel åt karl din för att du glömt honom hemma igen! Kan ju erkänna att jag fortfarande glömmer bort att informera, men ringer alltid då jag är påväg, så han inte får någon orsak att köpa något så dyrt igen 🙂

  4. Amen jag dör! Skrattar högt och min make undrar vad jag läser! Frågar om han vill höra och får ett jakande svar! Börjar läsa och kommer halvvägs! Då sätter han på Tv’n… Jag tyckte i alla fall att det var asroligt! Tack!

  5. B-M skriver:

    Hahaha, skrattar så tårarna rinner 🙂 Underbart!!
    Kan inte vänta tills jag får höra storyn om New York nu!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..