ANNONS
Influencer Argentur är en del av© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00

Monas Universum ansvarar för det innehåll som publiceras på denna blogg. För frågor om innehållet kontakta mona@monasuniversum.se. Bloggen ligger på plattformen Tailsweep som använder cookies. För dessa cookies och de personuppgifter som kan komma att behandlas i samband med cookies ansvarar Bonnier Magazines & Brands AB. Mer information finner du här

I morgon ska jag blogga om mitt lilla skönhetsingrepp men först ska vi prata lite

Allmänna funderingar, konstateranden och händelser

Mina läsare

Jag läser igenom kommentarerna och ser att en del av er har starka åsikter kring det här med ingrepp. Helt okej för min del, så länge vi inte är elaka mot varandra. Vilket vi ytterst sällan, om någonsin, är här inne. Och det är jag tacksam för.

Sen var det någon som trodde att jag kanske raggar mer besökare med att prata om utseende och sånt…det gör jag inte. Jag är jag och jag är otroligt tacksam över alla er som läser mig och har en djup respekt för er.

Det här är först och främst en humorblogg. Jag har hållit på i drygt 5 år och levererar fler inlägg per dag än de flesta andra som bloggar. Självklart svajar det mellan varven. Ibland oftare än annars. Just nu är jag inne i en väldigt svajig period beroende på olika orsaker.

Jag har den senaste tiden tjatat om mitt ålderskomplex och det finns en förklaring. Det 8-10 senaste åren så har vi jobbat som svin, mest maken. Vi har jobbat bort alla år och det har alldeles nyligen slagit mig att dom är gone for ever. Jag har låtit nästan 10 år passerat utan att stanna upp och leva och det har gett mig fullständig panik. Det är helt ofattbart att jag låtit det gå så långt och det är jävligt rörigt i skallen just nu. Därför tjatar jag så förbannat om det. Ska försöka lägga av men jag måste komma ur chocken först.

Och nu skönhetsingrepp. Jag tycker att man får göra precis som man vill så länge man inte skadar någon, eller sig själv. Vissa kan hantera det och håller sig inom rimliga gränser, medan andra inte har vett nog att lägga av.

Många tycker att det är viktigare att åldras naturligt, och det står dem fritt. Jag själv tycker t ex att rynkor runt ögon är det finaste som finns. På allvar. För att gå till mig själv så har jag tyvärr inte fått några såna, men det kommer väl. Hoppas jag.

Däremot så har jag i flera år fått höra att jag ser så sur/arg ut. Det är jävligt påfrestande kan jag säga. Jag har försökt träna på att “trycka till” musklerna i munnen när jag är ute bland folk (alltså inte med händerna utan med munnen), men så fort jag slappnar av och glömmer att jag måste “hålla upp” dom, så åker mungiporna ned igen. Ett ytligt problem kan man kanske tycka, men det är som sagt oerhört påfrestande att ständigt och jämt få höra: “är du sur?” eller “du såg så arg ut” när man är glad.

Givetvis är inte det här något som ni, som i n t e har problemet, kan relatera till, och det begär jag inte heller. Jag tycker också att skönhetsidealen och kraven kring det har eskalerat åt helvete.

Jag har varit tjock. Att vara tjock är i n t e samma sak som att vara ful. Inte för mig i alla fall. Det finns många tjocka kvinnor som är hur snygga som helst. Sarah Dawn Finer t ex. Sjukt snygg. Jag har en tjock granne, snygg som fan. Det är utstrålningen  och hur man bär upp det som avgör…för mig. Och allt är naturligtvis subjektivt.

Men, en sak ska vi vara väldigt på det klara med: tjocka människor behandlas annorlunda än smala. Jag vet det. Jag har upplevt det. Det är en jävla skillnad nu när jag är så kallat normalviktig. Och det är ju bara sorgligt att det ska behöva vara så.

Hemma hos mig pratar vi inte vikt framför talibanen. Skulle aldrig falla mig in. För mig är det viktigt att hon får en bra självkänsla, bra värderingar, ett självförtroende som kan ta henne så långt hon vill. Att hon blir ödmjuk och en god människa. Jag talar alltid om för henne att det är människan i sig som är viktig, inte hur hon ser ut. Eftersom de redan nu pratas vikt i skolan, tyvärr, så pratar vi om det här varje vecka. Jag kommer tjata hål i huvudet på henne tills hon beskriver en annan människa med hårfärg eller en egenskap, framför att säga “du vet, den där tjocka tjejen/killen”. Jag vill inte att det ytttre ska ha någon betydelse.

Och under tiden så går alltså hennes mamma och fyller fejset med Restylane. Talk about dubbelmoral.

Men jag lägger mig platt fall där. Så klart att det är dumt att falla in i skönhetsideals-träsket, men nu handlar det inte om att jag har gjort ett ansikslyft, vilket jag mycket väl kanske skulle kunna göra när jag blir äldre, utan jag har sprutat in Restylan lite överallt i ansiktet. Ett naturligt, helt ofarligt ämne, som jag kommer kissa ut vad det lider. Och jag vill se om det hjälper mot mina arga citationstecken runt munnen. Nu tar det några veckor innan det ger resultat, så vi får väl se.

Och OM det nu funkar, så sorry, då kommer det bli mitt livselixir.

För jag är så förbannat trött på att höra att jag ser så sur ut. Jag blir lika ledsen varje gång.

I morgon ska jag blogga om mitt lilla skönhetsingrepp men först ska vi prata lite

62
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

Mina highlights