Om att vara fet – bara för dig som är intresserad

Efter min senaste sista graviditet så tappade jag greppet helt. Åt som en babian och bara ökade i vikt. Mycket pga en hårt pressad arbetssituation. Men efter många, många år av matmissbruk så insåg jag att en Gastric Bypass-operation var min enda utväg till ett bättre och hälsosammare liv.

Och herregud så mycket åsikter folk hade om det. Att jag minsann ”fuskade” mig till en viktnedgång, att ”det är väl för fan bara att lägga om kosten”, ”hur svårt kan det vara?” och den bästa av dem alla: ”vadå, ska SAMHÄLLET behöva betala för att du inte klarar av att gå ned i vikt?” Såna kommentarer från människor som inte har kännedom om obecitas-problem är inte ens värda att gå i svaromål för.

ALLA i min närhet var emot det här. Och den störste motståndaren var givetvis maken.

Hur som helst. Jag är en envis jävel. Jag bara visste att det här skulle bli min lösning.  En svinkall dag i februari så var det dags. Fram till dess hade jag ätit som om jag aldrig mer skulle få äta. För det hade minsann belackarna talat om: ”du som älskar god mat, det kommer vara helt kört sen”. Att jag inte åt ihjäl mig under vår resa till Marocko i januari är ett mysterium, för herrejävlar som jag åt.

Omställningen har varit enorm. Det är liksom inte bara in och operera och sen är allt frid och fröjd. Nä, man får tänka om och tänka rätt. Nu är det ju så att jag inte har någon våg men när jag vägde mig senast, för ett par månader sen, så hade jag gått ned 27 kg. Det är mycket. Som jag har skrivit tidigare så säger ALLA likadant: ”Alltså visst, du var överviktig, men man kan inte tro att du har gått ned SÅ många kilo.” INGEN har trott mig när jag talat om vad jag vägde strax innan operation. Jag var tjock, men ”inte så tjock väl?”

Så när jag nu berättar att jag måste ned 15 kg till, så låter det sinnessvagt. Viktnedgången efter en sån här operation väntas i snitt ta 1,5 år. Alltså har det gått lite väl fort för mig. Min gissning blir därför att de sista 15 kommer ta tid. Det är liksom bara 5-6 månader sen operationen.

Har jag inte haft några som helst problem då? Bortsett från mina äta-fel-mat-bajsa-nästan-på-mig-historier. Jo, ett stort problem. Jag har tappat mer än hälften av mitt hår. Jag, som i alla alla år, haft jättefint långt tjockt hår, har tyvärr inte det längre. Att man tappar hår är mer en regel än ett undantag. Det håller i sig under nåt halvår, för att sen upphöra. I mitt fall började håravfallet först 2-3 mån efter operationen, så jag har lite mer hår att tappa innan det tar stopp. Håret ser därför förjävligt ut. Torrt och risigt.

Men. ”Vinsterna” av operationen är långt mer värda så jag får helt enkelt tugga i mig det. Sen kanske jag möjligen har ett annat problem också. Eller två helt ologiska:

Ibland tror jag att jag är smalare än vad jag är. Känner mig som en 36-38:a när jag i själva verket är 40-42. (Och till och med 44 ibland eftersom jag har två jobbigt stora boppar som ställer till det när jag ska köpa kläder.) Tills jag går förbi en spegel. Jag har gjort mig av med 99% av min garderob och det är värt alla orgasmer i världen, för att uttrycka mig milt. Ni som har varit, eller är överviktiga vet exakt vad jag talar om.

Det andra problemet, som blir ologiskt i kombination med ovan, är att jag till viss del, fortfarande klär mig i ”tjockiskläder”. Tonåringen har varit på mig som fan om det: ”mamma, du måste sluta att klä dig i såna där tjockiskläder, du ser bara större ut än vad du är.”

Och det är här som en livslång vana kommer in. Jag har, sedan jag födde tonåringen för 19 år sen, alltid klätt mig i för stora kläder. Don´t ask me why. Alltid i svart och alltid i stora storlekar.

Så när jag nu skulle köpa nya träningskläder så flög fan i mig. Jag köpte en träningsjacka i storlek medium. Fatta: MEDIUM! Jag som varit Queen of Large eller XL, (och xxxl de senaster åren) i så många, många år!
Sen köpte jag ett par träningsbyxor i storlek 40. Och jomenvisst sitter dom aningens tajt, men what the fuck, jag ska lägga av med det där med för stora kläder! Om jag törs. För på ett mycket obeskrivligt sätt så känner man sig lite naken när formerna syns. Lite så att folk kommer för nära inpå. Hmm, svårt att förklara.

Sen har jag ett annat problem. Varje gång jag ser en fet människa så har jag bara lust att gå fram och säga: ”för i helvete människa, gör en GBP-operation, du kommer få ett nytt liv!”

Men det vågar jag inte.

LOADING..