När man är #¤%#-igt förbannad på en make

Under flera år så har jag, en gång i kvartalet, gått ut och ätit middag med ett gäng tjejkompisar kärringar. Denna middag är helig och maken varskos i mycket god tid innan.

Av olika anledningar så har just den här träffen blivit uppskjuten tre gånger. Så samtliga deltagare har varit mycket måna om att se till att våra äkta hälfter reserverat denna kväll åt sina barn.

En av tjejerna var här igår och vi kom då att tala om kvällens evenemang. Maken var med och ”ja just det ja, jomen jag vet.”

Maken ringer kl 18.05 från Nyköping. Cirkus 1,5 timmar hemifrån. Jag hade dessförinnan ringt hans mobil 14 gånger, utan att nå honom, så jag var lagom förbannad när han väl ringde.

”Oj, oj, oj, okey, okey, jag kommer.” På med luren.

Han känner mig. Och vet att han är rökt för resten av året om han inte kommer i tid.

Samtidigt säger talibanen att hon ska plocka blommor till pappa. Jag ba’: ”Mmm, gör det du.

Couldn’t care less ungefär.

Av en händelse så råkar jag titta ut genom fönstret på baksidan av huset. Och se där ja, där har vi ett stycke taliban, som sitter på motorhuven på makens älsklings sport-BMW, och sorterar blommor.

Vad jag gjorde?

Ehh.

Gick och hämtade mobilen för att ta ett kort till bloggen. Sen satte jag mig i soffan. Och andades lugnt och fint.

Efter en kvart ringer telefonen. Det är grannarna som är på andra sidan stan. Maken har ringt dem och varit desperat. ”Så han vill att vi skyndar oss på hem så att vi kan ta hand om talibanen, så att du kan gå ut och äta middag.”

Jojo, man kan nog lätt påstå att han är mer än desperat.

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..