En del av er har haft förmånen (or not) att träffa talibanen. Av fri vilja.
Det finns dom som inte har nåt val.
Som taxichauffören Arne, som körde oss till Arlanda. Som blev helt sönderpratad av henne. Vi har aldrig träffat Arne, men efter 25 minuters oavbruten utfrågning, diverse konstateranden och samtal om allt möjligt, så kändes det som om vi var gamla bekanta. Ofrivilligt.
Som personalen på hotellet, som inte fattade ett skit av vad hon sa, men lät henne hålla låda i baren varenda kväll. Bara för att hon var så söt.
Som alla andra flygresenärer på ett antal flighter till och ifrån Thailand.
Men inte som taxichauffören som körde oss hem.
Då satte jag ned foten.
När hon frågade vad chauffören hette, så visste jag att klockan var slagen. För när hon väl har fått ur en människa dess namn, då är det kört. Då pratar hon non stop. Och jag menar NON STOP. Så jag sa;
”…och Tommy tycker INTE om att man pratar i hans taxi!”
”Varför inte då mamma?”
”För att han han har kunder i den här taxin som pratar hela dagarna, så han orkar inte att man pratar på eftermiddagen. Då måste man vara tyst.”
”Jaha.”
Hemska mamma.
Men hon var tyst.
Hon har aldrig, någonsin, varit tyst 20 minuter i sträck.
Och övriga familjemedlemmars hårt såriga öron fick äntligen lite ro.
