ANNONS

Jag tror visst maken tassar på tårna..

/

Har idag haft århundradets jobbigaste dag. Jag tappar sällan fattningen, men idag så kände jag att jag nog snubblar snart. Och slår mig hårt.

Min man och jag jobbar ju ihop. Vi sitter dessutom i rummen intill varandra. Till råka på allt så är det en GLAS-vägg som skiljer oss. Min man är rätt jobbig. När han vill nåt, så ropar han. Inte så att han skulle komma på tanken att resa på sin lilla nätta röv och komma in till mig. Nej, han ropar. ”Har du fixat det, kan du ordna det här, kan du komma hit ett tag” och så vidare.

Jag är alltid tidigt på jobbet. Han lämnar talibanen på dagis. Jag får några timmar i lugn och ro. Sen kör det alltså igång.

Idag kom han lite senare än vanligt. Jag hann säga hej. Sen in i min stresskula. Han försökte med sin vanliga jargong, men jag höjde bara handen genom fönsterväggen och sa: GAAAHH, har inte tid.

Han fortsatte några gånger till. Och jag gjorde samma sak.

På eftermiddagen så var jag så sönderstressad, så när han ställde en fråga om mässan, som jag i stunden inte hade svar på, så fattade han. För första gången på 10 år så FATTADE han. För jag sa att;

”inget av det som kommer ur din mun fastnar i min hjärna just nu. Vi kan talas vid ikväll, efter att jag har nattat talibanen. Om du fortsätter att prata med mig så kommer jag nämligen att säcka ihop. HAJJAR DU?”

Då gjorde han nåt som han aldrig har gjort förut. Tog mig på axeln och sa, med låg stämma; ”nu tar du det lugnt och andas, det ordnar sig”. Han fortsatte att prata lugnt, medan jag försökte stävja mitt hysteriska anfall. Som var på väg från alla porer i hela kroppen.

För en stund sen gjorde han sak nummer två. Och det har ALDRIG hänt förr;

Han skickade ett mail och ifrågasatte ett bolagsbeslut som jag fattat. Ett beslut som kostar pengar. Vi försöker hålla hårt i alla utgifter, men nu hade jag alltså fattat ett kostbart beslut. Utan att vidtala honom.

Jag svarade, och laddade från tårna.

Sen kom hans svar, som avslutades med följande ord:

”Tycker att vi har gjort ett enastående, fantastiskt jobb på så få människor.”

Ska bara säga att det är nog det närmaste han har kommit till beröm de senaste åren. Fast han kan fortfarande inte låta bli att skriva ”vi”, fast det är mig det handlar om.

Tror att han inser, att om han inte tassar väldans mjukt nu, så kommer han stå med två montrar och ett fullständigt kaos nästa vecka. Med en fru på psyket.

Well, jag blev i alla fall glad.

1
0

Genom att klicka på "Skicka" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00