Helt jädra sinneslös vecka! Väldans långt inlägg…

Jaha. Tänkte inte skriva om dagen, men jag får väl göra det då.

Har av tidigare kända skäl superbråttom att komma i väg i morse. Precis innan jag ska ut genom dörren så får talibanen ett ”jag-kommer-aldrig-mer-att-få-se-min-mamma-du-får-inte-lämna-mig-jag-gråter-krokodildårar”-anfall.
Jag blev lite mör, kanske mest för att hon väckte mig mycket försiktigt med en mjuk puss på kinden. En klar effekt av gårdagens traumatiska upplevelse med en inte-så-klämkäck-mamma-kl-05.30.

Jag rattar in på jobbet en kvart sen, för att finna datagurun sittandes i trappen. Efter en timmes meckande tror han att det är fel på en s k router (fråga mig inte vad det är men det låter som nåt nödvändigt) så han undrar om jag kan köra honom snabbt till hans ordinarie arbetsplats, en databutik. Givetvis gör jag det. Prylen hämtas och vi kör tillbaka. Parkerar i garaget och slänger igen garageporten. Går 4 meter och kommer på att nyckeln till garaget ligger i Jennifers bilbarnstol. Gräääjtans, hur f-n ska jag ta mig in där nu då. Släpper problemet för stunden.

Två timmar till går och trots fixet så fungerar det inte. Jag råkar stå i en bortrest kollegas rum när datakillen kommer och meddelar mig det. Han säger något i stil med att det verkar som om nätverket är överbelastat till max, och han kan inte alls begripa varför.

Medan vi pratar så får han syn på en datakabel inne i rummet. Här behöver jag förklara lite för den som inte vet: ofta på kontor så har man kabeluttag placerat i en ”ränna” på väggen. Det normala är att man har två stycken ovanpå varandra: en för tele, och en för data. Och så har också vi. Datakillen tar ett steg in i rummet och tittar lite närmare på uttagen. Båda två är upptagna, alltså två kablar sitter i. Jag förstår ingenting, för det ser ju ut som det ska.

Han tar tag i den övre kablen, som går ned bakom skrivbordet, drar och konstaterar att den andra änden av kabeln, som rimligtvis ska sitta i en dator, men som inte gör det, utan sitter i det undre hålet! Okey, har du hängt med så här långt så fattar du läget. En och samma kabel som sitter i båda uttagen.

Datakillen, som vid det här laget är en timme sen till sitt arbete, utbrister en suck som skulle kunna väcka en död: ”jaha du, här har vi problemet”. Vadå, säger jag och tänker att vad spelar det för roll, det är ju bara nån som har satt lite fel. Till saken hör att vi håller på att flytta runt lite, så det har varit lite rörigt.

”Du, den som har satt in den här har (vilket senare visade sig vara maken i tron om att han minsann kan koppla saker rätt), hmm, hur ska jag uttrycka det så att du förstår, mycket väl medveten om mina tillkortakommanden avseende datorer, man kan säga att på grund av det här så har det blivit en total kortslutning i nätverket.”

Poff poff fixat. Glad som en amöba surfar jag ut på nätet. Tjoho, I am back! Jag kan jobba. Jätteglad. Tills jag ska printa ut nåt. Det fungerar inte. I hastigheten glömmer både han och jag att alla skrivare är anslutna till nätverket. Har nätverket varit ur funktion så kommer den inte ihåg tidigare inställningar, eller hur man nu förklarar det. Okey, ingen skrivare idag heller. Men, jag väntar ju på trumman till vår kombinerade fax/skrivare så då löser det sig. För den skulle ju ha kommit igår.
Okey, dags att ringa kontorsleverantören. Som upplyser mig om att ”jovisst, Posten ringde på hos er kl 11.13 (!) igår, men ingen öppnade. ???!!!!

”Ehhh, du, jag var borta på lunch mellan 13.00-13.30 OCH DET SKREV JAG PÅ ORDERN ATT JAG SKULLE VARA!”
”Ja, det var ju tokigt, men du kan få det utkört från Posten, fast då mot en avgift på några 100-lappar”.
Skulle inte tro det, sa jag. ”Ja, då får du hämta det på posten”, sa den kundservicemaaajndade kontorleverantörskillen, som jag aldrig mer ska handla av.

Ungefär här ringer maken från mässan i Göteborg. Vi jobbar även som leverantörer av present- och inredningsartiklar. Han är i upplösningstillstånd för att vi ÄNTLIGEN har lyckats komma in på några av Cervera-butikerna. Dvs om vi kan leverera varorna till ett gäng butiker till i morgon. Säljare som han är min man, så upplyser han kunden om att det aboslut inte är några problem.
Bortsett från att han i all hast hade glömt att man måste boka sändningarna från Schenker före kl 12.00. Nu är hon bortåt 12.30. ”Ring Schenker och smöra”. Han pratar så fort att jag bara uppfattar ”ett paket till Borås, på typ några kg”.

Jag slänger mig på luren. Får tag i en inte så serviceminded bokningstantalona som till slut går med på ”ett paket, ca 5 kg med hämtning kl 14.00, och det är ett undantag!”

Ringer tillbaka till maken och informerar. Då informerar han mig om att det är till flera Cervera-butiker och således lär det inte bli ”ett paket på ca 5 kg”. Hmm, får ta den smällen sen, tänker jag.

Okey, för att skicka paket måste man kunna printa ut följesedlar. Och fraktsedlar med klisterunderlag.

Jag har ingen skrivare. Men jag har en fax/skrivare. Och på posten ligger trumman. Och bilen står i garaget. Och jag har ingen nyckel. Och maken hotar med typ skilsmässa om jag inte fixar uppdraget ”f-n, fattar du att vi kommer in på Cervera, dom kommer att köpa hur mycket som helst”.

Jag känner trycket. Jag känner däremot inte våra företagsgrannar så bra. Jag känner till typ ett företag. Samma företag, vars på en av deras bilar i garaget jag härom veckan skrev en allt annat än trevlig lapp, efter det att bilen totalblockerade min. Dock utan avsändare… så det är nog riskfritt att gå upp och smöra till sig en nyckel…

”ja, f-n, det är ju bara problem med det där garaget, nån jävel satte en jävla rutten lapp på rutan härom dagen och jag trodde för ett ögonblick att det var du”. (Har kallpratat en del med henne genom åren i hissen och hon tyckte sig känna igen min jargong, liksom).

”Ehh, ojdå, nä du, det vet jag inget om”. Sa jag och fick låna nyckeln. Kör ned till posten och resan tar ca 30 sekunder (NÄE, jag kunde inte gå eftersom det var 6 st stora kartonger!). Kutar in och slänger fram mina noteringar om paketnummer. Killen tar fram alla paket och ber om leg.

”Äähum, jag har inget”, säger jag. Och får åka tillbaka till kontoret.

Eftersom vägen tillbaka är enkelriktad och den vanliga vägen, som tar 45 sekunder, är under ombyggnad så får jag åka runt halva Kungsholmen vilket tar närmare en kvart. Upp och hämta pluskan, tillbaka, gå fram och tillbaka till bilen sex gånger. Nu noterar kroppen att det är 23 grader ute.

Parkerar bilen. Orkar inte bära alla paket, utan tar två stycken, varav den ena är trasig och jag ser loggan på ”trumföretaget”. Upp på kontoret, sliter upp kartongen. Ingen jävla trumma, det var bara svart färg, som jag också hade beställt. Öppnar andra paketet, ingen trumma. Okey, ned till bilen, kånka stort tungt paket upp igen. Ingen trumma. Kollar följesedeln, jo den ska vara med. Ned till bilen igen. Jaaaaa, jag fick gå tre gånger till bara för att konstater att trumhelvetet inte fanns med. Ringa till kontorsleverantören. ”Ojdå, då måste lagret ha gjort fel”. NÄE, MENAR DU DET!

”Alltså, det är panik, jag måste ha trumman nuuuu! Då får ni köra hit en på en gång.”

”Ehh, vi är lokaliserade i Skåne, det är bara säljföretaget som ligger i Stockholm.”

”Jag betalade med mitt kreditkort så då får ni kreditera det OMGÅENDE”

”Jag är ledsen, men det tar ett par tre dagar innan pengarna kommer in på kontot”.

Ahhh, jag orkar inte. Tiden rusar i väg. Jag får till slut inse att jag inte klarar att leverera. Ringer Schenker och får skämmas. Ringer till maken, som är jätteupptagen, och berättar. I efterhand visar det sig att han inte uppfattar.

Eftersom jag ändå måste ha en trumma så ringer jag runt till olika leverantörer, slut överallt utom i Ulvsunda/Bromma. Rattar dit och hoppas till Gud att mitt andra VISA-kort fortfarande fungerar. På vägen dit ringer maken. Jag berättar om dagens vedermödor och då först fattar han att leveransen inte har gått! Han blir helt desperat.
Det slutar med att jag hämtar trumman, sladdar hem, fixar igång min dator, medan den startar upp så kutar jag i väg till dagis och hämtar talibanen, som får ett tokspel eftersom ”storasyster skulle hämta mig och hon skulle ringa dig om det”. Till vilken telefon då!
Släpar hem henne. In på hemmakontoret, printar ut frakt och följesedlar, lämnar en skrikandes 3-åring i tonåringens omsorg, hamnar mitt i alla köer in till stan. Kör i bussfil, gångfil och alla andra filjävlar. Kommer upp på kontoret, där vår budkille står och väntar. På med alla lappar och han drar i väg till Schenkers kontor Spånga. Drar hem på två hjul samtidigt som jag ringer telefonoperatören och frågar vad i hel—-e dom håller på med.

”ja, vi har ganska mycket att göra just nu och vi kan inte säga när problemet är löst.”

”men du, handlar det om en vecka, eller vadå? Jag har redan varit utan telefon HELA den här veckan!”

”nä, som sagt, vi kan inte lova något”

Jag lade på luren mitt i hans mening. Parkerade, gick in och gjorde middag och nu är jag helt slut i huvudet.

  1. Jösses, vilken dag! Men jag kunde inte låta bli att skratta en hel del. Du återberättar så kul!
    Hoppas att du får det lite lugnare snart…

    Kram Lotta

  2. Wow, du har det lite jobbigt nu va..?
    Skulle man göra en film av ditt liv skulle folk inte tro det var sant. Å andra sidan skulle det bli kanonsuccé 🙂
    Kram på dig!

  3. Anna skriver:

    Oj,oj, oj vilken dag! tacka vet jag lunket i Trångahalla/Jönköping. Hoppas nästa dag inte var lika hätisk.

    Kramen Anna

  4. Malin skriver:

    Mona, Mona – vem är väl som du? Tack för motionen av skrattmusklerna.

  5. anki skriver:

    Vilken dag!!! Men kul att du låter oss andra ta del av den. Jag kunde tyvärr inte låta bli att skratta lite. Hoppas alla grejer kom fram som de skulle i alla fall.

    Kram

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..