Om jag är happy? Have one guess. Min dröm att få bo i Skåne kommer jag aldrig att släppa.

Problemet är bara två saker: åren går jävligt fort nu så här efter 50 … och det är ingen annan i familjen som vill hänka på.

Sjukt irriterande.

Skåne är min absoluta favoritdel av Sverige och jag försöker åka varje sommar. Förra sommaren sket det sig och nu när vi skulle planera inför denna sommar så visade det sig helt omöjligt att få tag i boende. Eller jo, det finns, om man vill betala shitloads. ”Problemet” är att det är jag, döttrarna och två hundar. Just det här med att ha med sig hundar ställer till det ibland varför utbudet minskas rejält.

Skrev nåt om det här för en tid sen. Att jag ville åka till Skåne men att det inte fanns nånstans att bo så vi skippade planerna. I normala fall bor jag hos Skåne-Petra (f d Säpo-frun) i Limhamn, men som sagt, nu skulle tjejerna och hundarna med, så det fanns ingen plats.

Då får jag ett meddelande från en long time-reader här inne, Malin. Hon bor i Kristianstad och erbjöd oss att hyra hennes hus då hon skulle iväg på semester de dagar vi ville vara i Skåne.

Hon avslutar sitt erbjudande med ett … ”det är inget influencerhem” bla bla. Jag tänker att det kanske är nån stuga utan vatten och el. Tills hon skickar en film. 

Ähum. Hej och hå så fint hon bor! Tänker inte visa filmen från insidan men lätt att jag kan bo där permanent!

Härifrån utgår vi under de närmaste dagarna. Ska till Skåne-Petra i Limhamn, till Österlen och hälsa på Maria som äger Reunion Home i Hagestad samt träffa Tina/Mrs Lindh (som för övrigt nästan bor vägg i vägg med Petra). Sen vill jag gå på en massa loppisar.

SOM jag har längtat till Skåne och SOM jag är bortskämd med fina bloggläsare!

Hej Skåne, jag är här nu!

Söndagar och onsdagar – bästa dagarna i veckan! Utöver ansvaret för klädutdelning och att ta bilder så gör jag även kaffe och te varje vecka till våra äldre och jag tröttnar a l d r i g!

Supergod Nasi Goreng som vi köpt in från restaurang Lillplogen. 

Två gånger i veckan står dom dessutom och plastar in goda ost-/skinksmörgåsar, som de skänker till oss. 

Preem Bredäng skänker oss nybakade kanelbullar vecka ut och vecka in.

Kaffet har mitt favoritmärke ZOËGAS skänkt oss, och vi har så det räcker sommaren ut. 

Vi är så galet tacksamma för alla som vill hjälpa oss med sånt här då det kostar mycket pengar att hålla igång den här verksamheten. 

Men fy fasen vad trist det är att se den långa, långa kön. När jag kliver ur bilen har jag samma rutin varje gång: vinkar till alla och ropar högt: ”HALLÅÅÅ ALLA KOMPISAR!”

För ett år sedan var det stentyst när jag gjorde det, men nu ropar många av dom tillbaka och andra vinkar. Sen går jag längst bak i kön och ”betar av” med att prata med alla. Försöker alltid att skoja så att de ska få skratta. 

Sen hämtar jag skylten där det står vad vi serverar för mat, vänder den mot mig och ropar att folk ska gissa. Dom tycker det är lika roligt varje gång att försöka gissa rätt. Går sen längst bak i kön och visar alla medan jag går framåt i kön.

Under tiden jag gör det här så ställer kompisarna upp våra bord, dukar fram allt och sen kör vi. En och en får komma fram, talar om ifall de vill ha kaffe eller te, sen får dom en påse med mat och godsaker. Vi har några vegetarianer och till dessa har vi specialmat.

John och Amanda.

Jari, f d konsertpianist och kantor. Har rest runt i hela världen och spelat. 

Kaffe-Anna och jag. Anna har JÄRNKOLL på vad alla vill ha. Även antal sockerbitar. Helt galet!

Nacken på Vakt-Mulle och framsidan på Vakt-Matte.

Lite ledsna fötter …

Vår glada Juanita från Peru.

Den här mannen är en EXAKT kopia av skådespelaren Danny deVito. Kan säga att han har hört det i hela sitt liv! Jag ska ta en bild framifrån nästa gång så ska ni få se.

Preem Bredängs sedvanliga hälsning i botten på bullådan!

Amanda och talibanen, som fick rycka in istället för storasyrran. Amanda är för övrigt båda mina döttrars frisör!

Jag och en av våra supertrevliga hemlösa. Han har precis varit och hälsat på sin tvillingsyster som bor i norra Sverige. Han var lite ledsen då hon har fått cancer. Den här mannen bor på gatan. Varje natt.

”När det är sånt här väder så gör det ju inget!”

Jag och Jari.

En annan av våra jättetrevliga hemlösa. Han är från Polen och pratar inte superbra svenska, men är alltid himla glad och ödmjuk.

En av våra hemlösa, som varit det i 19 år, drog mig åt sidan igår och sa:

”Det är förjävla trevlig stämning här jämt, både bland er, bland oss tillsammans och i kön! Det är därför jag gillar att stå först!”  Det här har vi hört av flera andra av våra äldre och för oss är det ett varmt ”kvitto” på att vi verkligen brinner för vad vi gör och att de äldre känner att vi inte på något sätt är dömande utan verkligen SER varje individ. Igår ”skällde” jag på en kvinna, en av våra stammisar. Hon har varit borta från soppköket i nästan två veckor och jag har varit skitorolig. Juanita har hennes nummer så förra soppisen bad jag henne att messa Nina, som kvinnan heter. Inget svar. Igår när jag kom så säger Juanita: ”Nu är Nina här, hon står längre bak i kön!”Jag gick dit och sa … nu måste ni förstå att tonen är hjärtlig här …: ”Men för FAN Nina, v a r har du varit?!” Det visade sig att hon varit med sin son, som är långtradarchaufför i Småland. Hon hade fått följa med honom på några av hans jobbresor.

”Så kul, men du får inte lämna oss utan att tala om det, fasen, vi trodde ju att nåt allvarligt hade hänt! Nu hör du det: nästa gång säger du till om du sticker iväg, okej?!” Sen försökte jag se arg ut men det gick ju så klart inte. Nina log och lovade på heder och samvete att säga till om det händer fler gånger.

Jag har på riktigt varit orolig för henne och jag tror att hon kände det, och att hon kände att vi faktiskt bryr oss.

För, det är precis det vi gör: VI BRYR OSS!