ANNONS
Integritet på Tailsweep

Inlägget innehåller annonslänkar

Dagens julklappstips

/

Jag har en kompis som är galet galet bra på att laga mat och hon har dessutom skrivit en kokbok. Den är ett par år gammal men är tidlös och vill man ha ännu fler recept från henne så har hon en flik i sin blogg.

Ehh, här tog det stopp. Skulle precis gå in och länka till en bokhandel när jag upptäckte att den tyärr bara finns för nedladdning. Värdelöst och synd för den är SÅ bra! Kan dock länka till hennes Instagram där hon har MASSOR av bra recept! HÄR

Jag får tipsa om mina basjsprejer i stället. Och fotsvettssprejer. Bästa, bästa. Sjukt bra julklapp eller för eget bruk. Mycket poppis i julklappsspel!

HÄR hittar du den!

0

Jag blir lite trött ibland

/

Jag fick ett par mail igår. Angående gårdagens inlägg. Det ifrågasattes varför jag var tvungen att hylla folk som är trevliga och dessutom påpeka att dom inte hade alltför långa svenska rötter.

Herregud, SHAME ON ME för att jag talar om för människor att dom är trevliga. My God, vad tänker jag med? Så får man i n t e göra. Och SHAME ON ME för att jag valde att berätta att de inte var ursvenskar.

Nu är det så här att om jag tycker att någon är trevlig då säger jag det. Vad i hellskotta är problemet med det? Inlägget var för övrigt tudelat för mig. Dels förvåningen över att folk var mer trevliga och varma än vad jag i normala fall möter, men jag är samtidigt så trött på att höra om rasismen och om hur alla ska ut ur landet, hur lata de är, hur mycket fel det är på dom etc etc. Jag säger så här, ni som känner mig sen länge här inne, för er behöver jag inte förklara mig. Ni vet hur jag funkar. För er andra: sorry, men vill man tolka något negativt så be my guest. Kan inte göra så mycket åt det. Jag har för övrigt som princip att ge människor komplimanger, oavsett om jag känner dom eller inte. Men, det är klart, det får man inte göra för det är ju så osvenskt. Man ska helt vara anal och tråkig.

Å andra sidan kan jag vara en jävla ragata också. Blir jag otrevligt bemött har jag inte problem med att fråga personen: ”du trivs inte med ditt jobb va?” Det brukar besvaras med en tystnad varpå jag fortsätter med ett drygt ”det märks nämligen”.

Jag är som jag är och tänker inte be om ursäkt för det till någon. Och jag är dessutom inte nån 20-åring som måste föregå med gott exempel här inne. Ingen är perfekt och det är knappast den som letar fel heller.

Nu ska jag krypa in i badrummet och duscha. Har kommit på värsta bästa tekniken.

Kan vi vara lite glada idag kanske?

12

En hyllning till vården och det här med utländsk härkomst

Ni som är pk-poliser här får sitta på händerna nu. Jag ÄR en människa full med fördomar och även fast jag ständigt jobbar med det så går det en smula långsamt ibland.

Jag bröt ju foten i lördags och blir skjutsad till något som heter Järva Närakut. För er icke stockholmare måste jag förklara: den akuten ligger i ett extremt socioekonomiskt utsatt område. Typ Tensta-Rinkeby. Jag är som jag är och givetvis har jag aldrig varit där. Först och främst då jag tillhör en annan närförort men också för att jag bor 5 min bilväg från ett av Stockholms största sjukhus.

Ska dock inte sticka under stol med att jag aldrig någonsin hade valt det stället om jag fått välja själv. Shame on me, men så är det. Nu var det en dansförälder som sa att jag skulle åka dit då det var närmast där jag var plus att hon haft goda erfarenheter själv därifrån, även om inte hon heller tillhörde det upptagningsområdet.

Nåväl, jag blir avsläppt och går in. Det står en väktare i entrén och hälsar mig välkommen och ber mig ta en nummerlapp. Väntrummet är fyllt med folk och här kommer min trångsynthet in. Jag är helt klart den enda som har ett svennebanan-namn. Okej, jag sätter mig ner men blir strax kallad till luckan. Där sitter en kvinna, som inte heller har ett svenskt namn. Hon frågar vad som hänt, jag förklarar, samtidigt som jag ser på hennes namnskylt att hon är sjuksköterska och heter Sinda. Hon rester på sig och säger att hon vill komma ut och känna på foten. Innan hon gör det så knappar hon in en massa i datorn och vi småpratar. Jag säger då: ”jösses vad trevliga ni är här!” och syftar på henne och den välkomnande väktaren, som inte heller har ett svenskt efternamn.

Observera att min förvåning  i n t e det minsta har något att göra med deras härkomst. Jag blir alltid överraskad och glad när människor är trevliga. 

(Jag fick lov att ta den här bilden.) Hon ler och tackar men sen säger hon något som jag inte tänker återge exakt, men går ut på att patienter kanske inte alltid vaknar på rätt sida när de kommer dit. Jag vänder mig om och pekar på en lapp där det står något i stil med: ”Här accepterar vi inte våld och hot mot personal bla bla bla”. Jag frågar henne om lappen är på riktigt. Hon stannar upp och tittar på mig: ”Jadu, välkommen till vår vardag här!” Jag går i taket och undrar vad fan det är för fel på folk. Hon återger lite saker, som jag behåller för mig själv, men jag har ändå svårt att tro att folk kan bete sig illa på en akutmottagning.

Hon kommer ut och klämmer lite och säger att jag måste röntgas omgående. Går tillbaka in bakom luckan och säger: ”du ser ju att det är väldigt mycket folk här men jag ser personligen till att remissen skrivs nu så att du får komma in på röntgen snabbt!” 

(Hon märkte att jag själv trodde att jag var nära döden av smärtorna.)

Jag tackar ödmjukt och går och sätter mig igen. Efter en stund kommer en kvinna in med ett barn i 5-års åldern. Hon pratar svenska och när vakten säger att hon måste ta en nummerlapp blir hon galen och börjar skrika om att hon minsann trodde att hon var på en akut och att dottern fått en allergisk reaktion och inte är kontaktbar. Samtidigt som vakten försöker lugna henne och säger att bara hon sitter ner lite så kommer det bli hennes tur snabbt pga situationen. I samma sekund så börjar barnet springa omkring i väntrummet och är hur piggt som helst, men mamman är fortsatt arg och säger att det måste gå snabbt. Hon var så JÄVLA otrevlig så jag kan inte hålla mig utan säger: ”du, nu får du fan ge dig, han gör bara sitt jobb!” Hon ger mig 18 onda ögon men sätter sig ner. Jag kokar. Fyfan för personal som måste stå ut med det här.

Nån minut senare blir jag inkallad till röntgen. Möts av en storvuxen mörkhyad man som heter Mohamad. En ung kille med glitter i ögonen. Astrevlig. Jag uttrycker min förvåning igen och säger samma sak: ”Ni är så SJUKT trevliga här och jag kan inte riktigt smälta det!” Jag berättar vad Sinda sagt och han håller med: ”Ja, personalen där ute är SÅ utsatta av idioter som kommer hit men vi klarar oss ganska bra här inne eftersom röntgen går snabbt och sen slipper vi träffa dom mer.”

Vi skojar och när jag går ut i väntsalen igen tackar han för att han har fått skratta så mycket ”det händer inte så ofta på arbetstid!”.

När jag sitter där och väntar så kommer tre-fyra stycken män i 30-års åldern in.

Inga svenska efternamn där heller. De tycks känna vakten och de småpratar lite. Jag förstår att en av dom är sjuk. Innan jag ska gipsas så lägger min mobil av och utanför sitter mina föräldrar och väntar på att få skjutsa hem mig. Jag inser att jag måste gå ut till dom och säga ett par viktiga saker. Jag reser på mig och ska försöka gå med kryckorna. Smärtan är outhärdlig. Då reser sig två av dessa fyra killar och frågar om de kan hjälpa mig. Den ena tittar på en rullstol som står vid sidan och ska ta tag i den. Jag tackar så mycket men säger att det är lugnt. Säga vad man vill om män men det finns fan INGA som är mer benägna att hjälpa till än män med utländska namn. Det bara ÄR så. Alltid. Öppna dörrar, dra fram stolen etc. Vi skojar också om mitt namn eftersom de hörde när vakten tidigare ropade in mig till röntgen. Jag säger att jag vet att Mona är arabiskt. De garvar och säger: ”Ja, men du ser ju inte jättearabisk ut, eller?!” Jag svarar: ”Nä, vetefan vad som hände där med mina föräldrar, dom är svennar båda två!” De skrattar som fasen. Strax efter blir jag inkallad till ett rum.

När jag ska få domen kommer ortopeden Veronika in. Uppenbarligen en svennebanan. Vi pratar och hon är precis lika trevlig som alla andra där och jag säger det igen: ”Men vad ÄR det med alla som jobbar här, ni är så sjukt jävla trevliga ALLIHOPA?!”  

Jag rör mig mycket på olika ställen, träffar servicemänniskor och andra varje dag men det är fasen inte vanligt att komma till en arbetsplats där varenda kotte är supertrevlig. Särskilt inte på ett ställe där folk som kommer dit är hotfulla och jävligt otrevliga.

Hur som, jag vet ju att jag aldrig någonsin kommer åka till nån annan närakut än den här i fortsättningen. That’s for sure!

62
© Expressen Lifestyle AB, 105 15 Stockholm Bud: Gjörwellsgatan 30, StockholmTelefon: 08-736 53 00