Igår tillbringade jag hela dagen i en tingsrätt (som åhörare), och ska göra det idag också, med undantag för ett par timmar mitt på dagen.
Jag funderar lite på det här med att ha en förälder som mördar. På denna rättegång igår fanns inte en enda människa med från mördarens sida trots att det finns vuxna barn och andra i dennes liv. Försöker föreställa mig hur det skulle vara om t ex min mamma mördar sin man. Om jag skulle komma till rättegången då. Jag tror faktiskt det. För, man måste väl skilja på sak och person … eller? Jag kanske tror att jag skulle klara det men i realiteten så kanske jag inte gör det.
Man kan ju älska någon men kanske inte dennes handlingar. Å andra sidan har jag inga erfarenheter av någon närstående som har mördat. Jag har bara andra väldigt tråkiga erfarenheter.
Om man har en pappa som mördar mamma, hur blir det då känslomässigt? För det lär ju vara skillnad om den som dör kanske inte är den biologiska föräldern. Nån som kanske kommit in mycket sent i ens liv.
Kan ju i alla fall upplysa er om att det var vidrigt att sitta i en rättssal och ta del av minsta detalj om hur detta mord gått till. Att ta del av effekten av varje knivhugg. Att sticka en kniv 14 cm in mellan revbenen krävs rätt mycket styrka. Att sitta och se reaktionen för en son som får höra exakt hur hans mamma blev knivhuggen till döds hoppas jag att jag aldrig mer får uppleva. Den smärtan.
