Ni som har hängt här länge vet ju att mina cashmereprodukter är av extremt bra kvalitet! För ett par år sedan tog jag in samma kvalitet i leoprintade halsdukar och det blev en jättesuccé.

Jag jobbar med en familjeägd fabrik i Mongoliet där de har egna får. Det betyder att tillgången på cashmereull är hyfsat begränsad. Det finns givetvis andra fabriker men jag vill inte vända mig någon annanstans. Dessa är kvalitetskontrollerade och mycket seriösa.

Nu mailade dom mig och berättade att de är färd att producera halsdukar/sjalar till en kund i USA och undrade om jag ville haka på tåget. De har höjt sina priser men jag lägger mig ändå på samma som för två år sedan.

Jag får leveransen första veckan i december men passa på nu att beställa.

Nyhet denna gång är att jag även tar hem en grå-blå variant. Det här är cashmere av väldigt bra kvalitet så om du kan, unna dig det! Den är lång och varm som attan.

För att inte prata om snygg!

HÄR hittar du dom.

I det senaste avsnittet på min och Bigges youtubekanal lyfter vi oktober månad. Vår rosa månad.

Detta i form av att vi sminkar oss helt rosa. Bigge blir duktigt förvånad över att jag, för en gång skull, lyckades naila min sminkning!

… och som vanligt har vi galet roligt tillsammans!

I söndags var det soppköksdags men jag hade inte riktigt koll på klockan (det var ju dags för vintertid) så jag kom ju in EN timme för tidigt.

Well, kan ju säga att det inte gjorde så mycket för det stod redan ett gäng och väntade så jag roade mig med att prata med alla. 

Varje gång jag är i soppköket så pratar jag alltid lite extra med någon jag inte tidigare har pratat med. Ni som följer mig på Instagram vet ju vad jag ska skriva nu. Mannen här hamnade efter med några hyror och kunde inte få hjälp någonstans ifrån. Han försökte föreslå en amorteringsplan men bostadsbolaget var stenhårda så han åkte ut efter några månader. Nu i oktober ”firade” han ett år som hemlös. Hans vuxna barn vet inget. ”Jag vill inte belasta dom”.

Det här är ganska vanligt och jag förstår varför ni inte förstår hur det kan vara så men det är enkelt. I en del fall ser man till att man alltid är ”upptagen” och inte kan ta emot besök, men kommer och hälsar på själv då och då. I andra fall, där ens barn inte bor i Stockholm så är det lättare att skylla avsaknaden av besök på avståndet. Ibland spar man ihop lite från sin tunna pension, bokar tåg/bussbiljett under perioder då det är extra billigt, hälsar på barnen och låtsas som att allt är bra.

Sen åker man hem till parkbänken eller till nattbussen i Stockholm. Det är så den krassa sanningen ser ut för flera av våra äldre. 

Anna och Jari. Han är den hos oss som varit hemlös längst. Ofattbara 19 år. Han förlorade sin fru då och har aldrig hämtat sig från det. Det finns mer i hans historia som jag inte kan ta här, men jag har så svårt att förstå hur man orkar leva på gatan i två decennier. 

Varje onsdag och söndag delar vi ut lagad god mat som vi köper från restaurang Lillplogen här i Stockholm.

Bullar skänker Preem i Bredäng, här med volontären Mulle. En coopbutik ger oss rabatt på choklad, rismellisar, frukt och dricka.

Vi skulle aldrig kunna göra det utan hjälp från privatpersoner och företag. Inte en spänn kommer från kommunen. Trots fagra löften. År efter år. 

Här har vi en kvinna jag inte har sett tidigare så henne ska jag försöka närma mig vid bra tillfälle. 

Jag är glad att vi ändå kan erbjuda lite grand. 

Benke, Mulle och jag. 

… och så Lasse. Som vanligt sittandes. Med allt han äger och har intill sig. 

Anders. Det låter kanske morbitt men vi skrattar extremt mycket tillsammans med våra äldre. På något sjukt jäkla sätt så har dom väldigt nära till skratt och jag blir varm i hela kroppen när jag ser hur en stunds gapskratt livar upp stämningen. För en liten stund glömmer de sin vardag. Anders hade ingen jacka förra gången jag berättade om honom här i bloggen och en av mina läsare skickade mig en varm vinterjacka. När jag kom med den i söndags hade någon annan redan hunnit före. Jag lät ”min” ligga kvar i bilen och kommer ge den till någon annan som behöver den. När man ska ge bort något i stil med en jacka så måste man ta det lite varligt. De må veta att de är fattiga och hemlösa, men vill inte känna sig som tiggare. Det finns en oerhörd stolthet men också en extrem skam. 

Åh, jag kommer ju a l d r i g ihåg vad den här mannen heter men jag tror att han kommer från Kenya. Han är fantastiskt trevlig och ödmjuk. I söndags kom han fram till mig och tackade. Tidigare i veckan råkade jag se honom sittandes och sova på en parkbänk så jag gick fram och sa ”good morning sunshine!” (han pratar bara engelska). Han sken upp som en sol. Jag skulle köpa kaffe till mig själv och frågade om jag fick bjuda på något. Det fick jag. ”Do you want a sandwich and water?” (Efter 2,5 år på VidDinSida så vet jag att han inte dricker kaffe. Jag beställde en flaska vatten och den största foccaciamackan stället hade. ”God bless you!” sa han när jag gav honom den. Sen traskade jag vidare till mitt möte medan han tillbringade resten av dagen på parkbänken.

Fy fan. Sen har jag mage att beklaga mig över skitsaker här inne. Allt medan väldigt många bävar för en vinter på parkbänkar och andra konstiga ställen att leva sitt liv på.

Bli månadsgivare. Snälla. Det är SÅ lätt och man behöver inte alls skänka mycket. Eller ja, k a n man så säger vi ju inte direkt nej, men ibland stöter jag på människor som säger att det inte är någon idé ”för jag kan inte skänka mer än 50 kr i månaden i så fall”. Herregud SOM det VISST är en bra idé! Vi driver ju Gården måndag-fredag och måste betala hyra och mat där. All personal jobbar gratis förutom Jeanette. Hon jobbar dygnet runt för VDS.

Swish 123 435 2480. Månadsgivare blir du lätt HÄR. 

Tack❤️