Nu är Cicci Wallins och Maria Svelands film De Rättslösa ute på SVTPlay och jag skulle vilja att ni tar er tid och tittar på den. Det är en otroligt stark film och varenda människa bör se den. Tycker jag. Den är viktig. Den har ett budskap. Den speglar rättssamhället 100%.

Av olika anledningar kommer jag behöva moderera kommentarerna här inne och jag kanske även måste in och ”peta” i det ni skriver.

Detta pga juridiska skäl.

Jag hänger ju ofta i vår galleria Bromma Blocks och för er som inte varit där kan jag berätta att de flesta butikerna är ”öppna” i den mening att dom liksom går ett i ett utan dörrar emellan.

Hade ett ärende och passerade därför Synoptik. P r e c i s mitt i ett steg förbi ett så kallat ”skepp” (typ ett displayskåp med glasögon) så såg jag ett par bågar i ögonvrån. Tvärstannade och var tvungen att prova dom. Blev helt såld.

När jag satte tillbaka dom noterade jag ett annat par. Om än ännu snyggare. Jag behöver inga nya bågar men jag.kan.inte.låta.bli. Noterade att dom just nu har 30% på alla glas …

Problemet nu är att jag inte kan bestämma mig för vilket par. 

Antingen dessa leo …

… eller dessa svarta.

Jag frågade mina följare på Instagram och då var det ena paret mest överlägsna, men jag vill höra med er här inne också.

Leo eller svarta?

Under mina år som volontär i VidDinSidas organisation så har jag hört många, många livsöden. Ibland en smula kryddade och ibland helt utan kryddor och fruktansvärda.

Även om jag ofta förstår att det finns en annan historia, de anhörigas historia så tänker jag ändå att det är den hemlöses sanning, lika mycket som det är den anhöriges sanning … och vem är jag att döma?

Under en lång tid i VDS kände jag en extrem ilska mot alla anhöriga. HUR kunde man låta en pappa eller mamma leva i hemlöshet?! Vidriga människor. Må dom dö. Typ så.

Men, det händer att vi har förmånen att få kontakt med anhöriga och jag har med tiden lärt mig att förstå att det finns människor som inte v i l l ha hjälp, hur mycket de anhöriga än kämpar för att ge det. 

Igår var jag på begravning. Vår Dino. En fantastisk människa med stor integritet även om han aldrig sa nej till att bli fotograferad. Dino var en ensamvarg. Hade några få vänner bland de hemlösa men alla som kände honom, eller kände till honom, sa samma sak: ”en fin människa”.

Han kom till oss varje vecka och hade så gjort i alla år VDS funnits. Stod aldrig i kö utan gick runt, runt med händerna bakom ryggen och väntade tills kön var slut. Vi såg alltid till att han fick en påse mat, även om den kanske hade tagit slut för andra. Vi visste ju att han alltid skulle komma.

Jag har tidigare berättat om när han för en dryg månad sedan kom och mådde JÄTTEdåligt. Han vinglade och var yr. Fruktansvärt mycket var rann från hans ena öga och halva kroppen var sned. Vi misstänkte genast att han fått en stroke men han var envis som attan; ville absolut inte till sjukhus. ”Det räcker om jag får vila.” Vi gav honom en mugg te med hans sedvanliga fyra sockerbitar. Och en påse mat. Det var sista gången vi såg honom.

Jag tillbringade en hel del tid med att ringa runt till olika härbärgen och sjukhus för att försöka hitta honom. Utan resultat.

I förra veckan fick vi bekräftat att han var död och att begravning skulle ske som igår. 

Jeanette, vår grundare, befinner sig i Göteborg för att inviga vår fritidsgård där, så hon kunde inte närvara men jag tänkte att jag skulle gå. Om inte annat så för att det åtminstone skulle komma EN person för att säga adjö.

Jag kommer någon halvtimme innan det är dags. Noterar några små barn och ett par vuxna. Tänker att det kanske är fler begravningar. Efter en stund kommer det ännu fler människor. Då undrar jag om jag har hamnat fel. Får syn på prästen och går fram till honom. Berättar varifrån jag kommer och vems begravning jag letar efter.

Prästen skiner upp och säger att jag har kommit rätt och säger samtidigt att han blir väldigt, väldigt glad över att jag är där då han mycket väl vet vad VidDinSida är och att han tycker vi gör ett fantastiskt arbete.

Jag tackar och ställer mig lite på sidan. Efter en stund kommer en äldre dam fram och presenterar sig. Visar sig vara Dinos svägerska, gift med en av hans bröder. Hon vänder sig om till alla andra och presenterar mig. De kommer fram en och en och talar om vilka de är.

Jag blir förstummad. Dino har bröder, svägerskor, en exfru, barn och barnbarn! De är o t r o l i g t trevliga och blir väldigt glada när jag berättar om Dino från ”vår vy”.

Jag pratar länge med hans exfru. Hon berättar att Dino blev sjuk för många år sedan och bestämde sig för att lämna allt. Familjen är tajt och de försökte i många, många år hjälpa honom, men han ville inte. 

Vi går in och sätter oss och prästen är fantastisk. Han har pratat länge med familjen före begravningen och vet därför en hel del om Dino, vilket gör att begravningen blir väldigt personlig och fin.

Efteråt säger Dinos dotter att jag gärna får följa med på begravningskaffe, men hur gärna jag än ville så kändes det inte passande. Vi tog adjö och fler av dom tacka för att jag hade kommit och för att de fick höra det lilla jag visste om Dino under hans sista år i livet. De hade ingen kontakt med honom men berättade att när han åkte in på sjukhuset innan han dog så ”tvingade” personalen honom att kontakta dom. Prästen berättade att Dino hade varit extremt nervös och orolig för att träffa sina familj men efteråt varit väldigt lycklig.

Kort tid efter det somnade han in. Jag fick lov att fota den här bilden från kistan för att visa. När jag såg den började jag nästan att gråta. Ni som läst mig ett tag vet att jag brukar tjata på honom om att han måste klippa sitt hår. Han fick det gjort på sjukhuset.  

Det jag ser på bilden är en väldigt glad Dino under sina sista dagar i livet och fotot har en familjemedlem tagit. Som familjen sa: han hade en väldigt bra början av sitt liv … och ett väldigt fint avslut. Han var så lycklig över att träffa sina nära och kära igen.

Allt har som sagt två sidor och jag blev väldigt glad över att Dino har en otroligt fin och varm familj som aldrig slutade att tänka på honom.

Eller oroa sig.