Idag är det julafton. En glädjens tid. För många. För andra är det inte lika kul. Jag har tappat det helt med julen. Från att ha varit fullständigt galen i att fylla hela huset med julprylar, vara en diktator när det kom till att klä granen (INGEN unges prylar från dagis har någonsin fått hänga i granen. Jag löste det fiffigt med att döttrarna fick egna granar, hehe.)

Det här kommer sig av att vi inte hade ”riktiga” jular när jag växte upp. Kunde aldrig ha en äkta gran då min mamma är superallergisk. Det är hon fortfarande men jag investerade i en svindyr naturtrogen gran för länge sen.

Under alla mina år som vuxen har jag gått bananas. Men hela tiden har något alltid gnagt. Jag får så JÄVLA ont i magen över de barn som far illa pga fulla föräldrar/förälder. Och för de kvinnor som far illa pga vidriga partners misshandel.

… och för alla familjer som inte har råd med julklappar. D e t vet jag precis hur det känns.

De här känslorna har genom åren tagit större och större plats och sedan vi flyttade ifrån vårt hus för 1,5 år sen har jag tappat lusten för jul 100%. Har tjatat på familjen att vi ska resa utomlands men talibanen och maken är e x t r e m t traditionsenliga. ”Jul firar man i Sverige … punkt!” 

Deras stora lycka räddning är Nisse. Hade det inte varit för honom så hade jag tvingat dom till ett varmt land långt åt helvitti varje jul, men nu går inte det.