Tjejmiddagar man ser fram emot

Med åren har jag blivit aningen sparsammare med vänner som jag har innanför min ”mur”. Jag har själv blivit oförklarligt bortvald, vilket man har lite svårare att göra något åt men jag har framför allt rensat rätt hårt i det egna  ledet so to speak. Dock alltid varit noga med att tala om för vederbörande varför jag inte längre vill umgås. Det landar ju inte alltid i god jord och folk kanske beter sig märkligt efteråt men det visar bara att man gjort rätt val.

 

Liksom de flesta har jag vänner på olika plan och med olika grupperingar. Ett av dessa gäng kallas för ”GeKås-brudarna”. Vi är 8 stycken och bortsett från min bästa kompis W, som jag har känt i 20 år, så har jag träffat resten genom bloggen. Och det är en av de saker som jag är så gränslöst tacksam över med den här bloggen: jag har träffat människor som jag kommer ha i mitt liv tills jag ligger med näsan i vädret.

 

Som dessa GeKås-brudar. Vi hade träffats några gånger men för ungefär ett år sedan hade jag ett samarbete med GeKås i Ullared där mina läsare fick flyga ner till Ullared. Då bestämde jag mig för att se till att just dessa skulle med. Vi har sedan dess träffats kontinuerligt och är idag tajta. Tjejer som jag beundrar och respekterar.

 

Och SOM vi skrattar. Igår hade vi en dejt. Alla var med utom W och Lena. W är snart på väg till USA (vilket jag också skulle ha varit men jag kan omöjligt vara ifrån jobbet de kommande veckorna) och hon har inte en sekund över till dess hon drar. Tyvärr. Lena har börjat på ett nytt toppjobb på Lóreàl och är tvungen att vara på tjänsteresa.

 

Ett av gårdagens stora samtalsämnen var ”Människor som sviker” och ”Den siste idioten är ännu inte född, eller så var hon det”. En i gänget blev nyligen rövk*ullad, som det uttrycktes. Vi hade en lång diskussion huruvida man säljer personliga presenter eller inte. Alltså något man har fått i present av någon särskild anledning. Given av kärlek och uppskattning. Givaren, vår kompis, upptäckte härom veckan att nämnda present, som dessutom var dyr som fan, fanns till salu på nätet.

 

Presenten som varit mycket uppskattad av den som fått den hade alltså bestämt sig för att sälja den. Möjligen för att man kanske har dålig ekonomi och behövde lite pengar. Men, därom vet vi inget om och lägger oss inte i. Givetvis är man fri att sälja vad man vill men samtligas åsikt var ändå att man åtminstone kanske berättar för givaren att den hyfsat nya presenten nu ska säljas. Det tyckte både givaren och vi andra. Hon hade dessutom varit iskall och skrivit på nämnda sida att hon gärna köpte tillbaka presenten och föreslog att mottagaren kanske kunde skänka pengarna till välgörande ändamål, eller kanske köpa något denne uppskattar lite mer. (Det slutade med att hon de facto köpte tillbaka den…) 

 

Den svikne, och numer jefligt förbannade i gänget sa härom veckan, med anledning av det hela:

 

” … måste rigga foliehatten så att antennerna kan ta emot  signalerna ordentligt!” och menade att radarn inte riktigt fungerat ordentligt den dagen hon blev vän med den numer f d ”kompisen”. 

IMG_7110

Det här tog vi andra fasta på så när vederbörande anlände till restaurangen igår satt samtliga av oss andra där klädda i foliehattar med antenner. VI är nämligen riktiga kompisar och var rörande överens om att det går jättebra att ge oss presenter för vi kommer aldrig att sälja dom! IMG_7127Hon skrattade så att hon kissade på sig. IMG_7132IMG_7135IMG_710713989700_10153890013422712_270263775_nLena, som inte kunde vara med, satt på andra sidan Sverige, mitt i sin jobbkonferens, med en lika fin och egenhändigt gjord foliehatt.

IMG_1641W fanns också med oss, utifrån sitt hem i Stockholms skärgård.IMG_7146Vi har verkligen sjukt jäkla kul och det är inte högt i tak alls, för det finns inget tak över huvud taget när vi träffas!IMG_7148IMG_7150

Det är som sagt det här som får mig att fortsätta blogga: alla fina människor jag träffar. Just dom här drakarna träffar jag igen i oktober eftersom hela bunten ska med på Viking Line-resan den 8 oktober. Den som jag tycker att ni också ska hänga med på! Återkommer snart om mer info.

 

Men, nu ska jag till jobbet och fortsätta måla vår mässinredning inför mässan in nästa vecka. Jättekul.

 

Not so much.

5

25 responses to “Tjejmiddagar man ser fram emot

  1. Den riktigta tomten skriver:

    Älskar att se tant glad❤️

  2. Jenny skriver:

    Jag tror jag skulle kunna acceptera att någon sålde en present jag gett. Ibland blir det ju fel. Även om presenten var vald med kärlek. Men däremot har jag skitsvårt med otacksamma människor. Det är bland det otäckaste jag vet. Även om jag får en gåva som inte faller mig i smaken har någon tänkt på mig. Valt den med omsorg. Spenderat pengar och tid för att göra mig glad. Det är något att alltid alltid vara tacksam för. Sedan om det är en handkräm för 40 spänn ( lider av torra händer) eller en ljusstake för 900 kr spelar mindre roll. I ett visst ögonblick tänkte någon på mig. Det gör mig tacksam!

  3. Ulrika F skriver:

    Jag har bokat hotellweekend till maken på hans födelsedag den 8e…. Kanske går att boka av, hoppas! Han måste ju förstå att jag måste prioritera! 🙂

  4. Eb skriver:

    Jag skrattade gott åt att äntligen få se ett gäng foliehattar på bild! Snackade ni om chem trails? UFOn? Vaccination och ADHD? 😉
    https://sv.wikipedia.org/wiki/Foliehatt

  5. Ninnibeth skriver:

    Jag skulle bli förbannad om nå’n ifrågasatte vad jag gjorde med en present jag har fått!
    Alldeles oavsett om jag säljer den för att jag behöver pengar, inte tycker om den eller vilken anledning som helst så är det ju min present i det ögonblick den överlämnas?
    Och det skulle inte falla mig in att tro att jag har någon bestämmanderätt över en present jag gett till någon annan heller – jag ger bort gåvor med hjärtat; har jag råd blir det något dyrt, har jag dåligt med pengar blir det något billigare, men det är alltid något valt med omsorg för att passa mottagaren.
    Men om jag skulle ha fel, eller om mottagaren skulle behöva pengarna mer än presenten, så är det ju ingen anledning att bli ovänner?

    Känns överhuvudtaget som det verkar vara på modet att ”byta vänner” och att manifestera sin vänskap ungefär som vore de troféer? Ibland glider man isär, ibland halkar man ihop, ibland så händer det nå’t som man inte gillar, men det ska mycket till för att jag ska ”göra slut” med en vän. Och skulle jag göra det så skulle jag verkligen inte basunera ut det; för sån’t där har en förmåga att komma tillbaka & bita en i röven…

    1. Mona skriver:

      Fast Ninnibeth, nu handlade det om att givaren hade uppskattat att få en heads up om att det skulle säljas. Att hon väljer att sälja är helt upp till henne. I dont give a shit, men det finns lite mer i det här än vad jag skriver.

      Vad beträffar ”var på modet att byta vänner” får nog stå för dig och de som gör det. Själv har jag inte bytt ut en enda, däremot sagt tack och adjö till ett par stycken de senaste två åren. ”Var sak har sin tid” är ett utmärkt ordspråk för övrigt. Riktiga vänner finns alltid vid ens sida, i vårt och torrt …. och ibland kommer gamla vänner tillbaka i ens liv … utan att man basunerar ut det i en blogg… =)

      1. Ninnibeth skriver:

        Naturligtvis vet jag inget om vad eller vem; jag bara sa hur jag tänker när det gäller presenter?
        Tänkte inte på dig när jag pratade om att byta ut vänner; utan en generell trend när det gäller både folk i min omgivning & på nätet – hur många gånger har man inte hört deklarationer om vänskap värdig en Harlequin-roman om ”evig vänskap” och ”bästisar forever” för att månader eller veckor senare höra eller läsa om värsta cat-fighten?
        Folk verkar tro att vänskap är som äktenskap nuförtiden…

        1. Mona skriver:

          Har hört att det pågår en massa skit i bloggvärlden men ser till att hålla mig så jävla långt borta från sandlådan som möjligt. Orka. Är för gammalt för sånt skit. Livet är för kort…=)

  6. Åsa skriver:

    Underbart med foliehattarna!!

    Dock så är jag en av dom som inte vill ha onödiga prylar omkring mig. Jag har gjort KonMari rensningar i hela mitt hem och jag har skänkt bort massa saker och sålt en del. Allt det som är kvar glittrar och gör mig glad. Om någon har gett mig en asdyr present som jag trots allt inte gillar, vad tycker ni man gör då? Säger, Tack men oj vad ful. Den får du tillbaka?
    Eller hur gör man? På allvar undrar jag då jag inte vill förlora vänner som din vän tydligen gjorde

    Jag har haft kvar i ett par år och sen gett eller sålt bort dom sakerna som jag inte gillar.

  7. Smultronblomman skriver:

    Man utvecklas åt olika håll och kommer ibland i ofas med varandra. Det är bättre att vara rak och säga att just nu får vi lägga umgänget på is. Har också ”sagt upp” umgänget med energitjuvar. Värst är när jag upptäcker att någon ljuger. Spelar ingen roll om det är småsaker, som egentligen inte drabbar mig. Det handlar om respekt. Om någon ljuger om någon grej, när kan jag då lita på annat som sägs.

    BTW – har bagaget kommit tillrätta?

    1. Mona skriver:

      Bagaget är tokborta. Fick mail från AirBerlin idag där det står bla bla bla och går ut på att när det har gått fyra veckor så kan vi se oss i månen efter det. Att de friskriver sig enligt nån jävla europeisk överenskommelse. Något jävla förbannad just nu.

  8. Camilla skriver:

    Jag vet att det inte är samma sak, men jag har precis sålt en massa grejjer som jag fått av min soon to be ex-man eller grejjer som rent av var hans (betalda med mina pengar) eftersom jag inte vill ha saker som påminner mig om idioten (och jag dessutom är luspank). Så fort jag sålt hans laptop som innehöll foton på honom med sin nya (min fd bästis) kändes det som jag blivit av med 10kg som tyngt ner mig! Han kanske ville ha tillbaka den, men jag har ingen lust att fråga så därför fick någon bättre behövande den för en spottstyver. Tycker absolut att man ska kunna sälja eller ge bort saker även om man gillar dem mycket och även om de är köpta med mycket kärlek, ibland vill man inte bli påmind om vissa saker/relationer. Det kanske gör folk ledsna, men jag blir mer deprimerad av att se fina saker som påminner om något som inte längre existerar, gäller både vänskaps- och kärleksrelationer.

    1. Mona skriver:

      Håller med dig. 100%

  9. L skriver:

    förstår att man blir sur. Själv har jag dock gjort samma sak, gav bort ett par märkessolbrillor som jag fick i present när jag fyllde.
    Brillorna var 2-3 år då och hade bara legat. Jag gillade dom verkligen men inte tillräckligt märkte jag. Hellre att nån använder dom än att dom bara ligger, var mitt resonemang. Och jag räknade in lite att den som gav mig dom kunde bli sur, men jag får ta det helt enkelt.

  10. Ullies skriver:

    Jag vet inte om jag skulle sälja något jag fått i present, men däremot så om jag har något som jag inte använder så ger jag gärna bort till den som vill ha. Fast när jag tänker efter så ger jag bara bort saker jag själv köpt… 🙂 Rensade tex klänningar i juli och gav bort ett par Ilseklänningar till en vän som älskar dessa. Man kan väl konstatera att alla är olika helt enkelt och resonerar olika ? Sedan tycker jag inte att foliehattarna var speciellt roligt utan jag fick faktiskt lite ont i magen utav det. Er humor kanske men nja…jag skrattade inte.

    1. Mona skriver:

      Äh, foliehattarna behöver man inte ha ont i magen för, storyn är längre än så. Dock är vi ett gäng på 8 personer som har samma humor så för oss var det vansinnigt roligt. Syftet med hattarna var enbart att få personen ifråga att skratta åt det hela. Case is closed. Och mottagaren av presenten är ingen som läser min blogg så det handlade inte om att hänga ut någon. Vi råkade veta alla detaljer och hade samma åsikt om sakfrågan i sig. Jag ger också ofta bort saker och det h a r hänt att jag givit bort något jag själv fått men då har jag faktiskt frågat den som gav mig det ifall det varit okej. Tur är väl att vi alla är olika, världen vore oerhört mycket tråkigare om vi var stöpta i samma form…

  11. Helena skriver:

    Jag förstår helt ärligt inte resonemanget. En given gåva är gedd och tillfaller då helt och hållet den som fått det. Den som gett har inget att säga till om. Så jag förstår inte varför man säger upp bekantskapen över en sån sak? Finns säkert massor bakom men låter som att det var det som var grejjen.

    Jag hade skämts ögonen ur mig om jag skulle säga till en vän ”du, jag är luspank, kan jag få pengar istället för din present?” Så gör man ju inte. Det om något är otacksamt.

    Enda gången jag kan förstå att möjligen är okej är om givaren sagt tex ”du får jätte gärna säga till mig om du inte gillar den, den var dyr så du kan få kvittot och byta” (det gör vissa släktingar till mig, skulle dock personligen aldrig byta en present, känns också otacksamt även om jag inte skulle ta illa upp om någon annan gjorde det). Eller om det typ var en pryl jag visste var svindyr som jag aldrig skulle använda. Då kanske skulle jag sagt ” Du, det var supersnällt, men det känns dumt att jag fårt något så fint/dyrt som jag aldrig skulle använda.” Det har jag gjort en gång när jag fick ett svindyrt guldarmband av en släkting. Hatar guld, använder aldrig. Har för mig att jag bytte mot pärlor och visade släktingen hur mycket jag uppskattade dem istället.

    Jag brukar safea med osäkra presenter som kostat en del och skicka med kvittot i ett förseglad kuvär och berätta att det finns med om det inte passar. Kram

    1. Mona skriver:

      Så gör jag också, med kvitto.

  12. Sara L skriver:

    Blev lite förundrad när du skriver att ”Då bestämde jag mig för att se till att just dessa skulle med”. Vill minnas att det var en tävling för alla, så pass att jag googlar det inlägget och finner
    ”Just ja, skulle ju tävla ut två biljetter. Till två personer. Alltså en vardera. Tävlingen avslutas imorgon kväll.”
    Kan ju vara så att jag missförstått och ytterligare två läsare fick följa med. Nåja, jag gillar din blogg och allt det där och ja, din blogg med dina regler osv osv.. Men det verkade bara lite skumt.

    1. monasuni skriver:

      Du missförstår: det fanns ett antal platser och jag såg till att reservera till dom. De betalade fullt pris!

      1. Sara L skriver:

        Ja, ber om ursäkt för mitt misstroende, och tack för att du tog dig tid att svara 🙂

        1. monasuni skriver:

          Klart att du ska fråga om du undrar!😜

  13. Bondens fru skriver:

    I min familj/släkt blev det för några år sen så att en speciell ägodel som tillhört min farfar tillföll en släkting till mig. Just denna grej var så förknippad med farfar och vi var alla nöjda med att den fanns kvar i släkten. Efter farfars död kändes det ändå som att lite av honom fanns kvar (jag påstår inte att materiella ting kan ersätta en älskad person, man just denna grej var så mycket farfar). För några år sen fick vi reda på (från en tredje part) att min släkting hade sålt denna farfars-grej. Jäklar så besviken jag blev. Min man och jag hade inte tvekat en sekund på att köpa grejen av min släkting. I det här fallet var det inte värt att säga upp bekantskapen för, men jag kan förstå att din vän blev besviken. För ibland har vanliga prylar ett stort värde och då menar jag inte bara det ekonomiska.

  14. Angel skriver:

    Det där med presenter kan vara känsligt.
    I tonåren fick jag en yllekofta av en vän. I storlek 44, själv var jag då i storlek 34. Jag kunde lätt tälta i koftan. Jag frågade givaren om det fanns möjlighet att kunna byta till mindre storlek och fick till svar: Det där är din storlek!
    Den presenten tvekade jag inte ett ögonblick att ge vidare till någon annan.
    Just för att givaren uppenbarligen inte var vare sig en vän eller särskilt vänlig.
    Andra gåvor har jag fått som jag aldrig använt eller haft framme. Dom har stått i ett skåp eller legat i en låda. För givaren har gett med kärlek något som den själv älskar och trodde att jag också älskar.
    Nu när den personen inte lever längre är jag glad att jag behöll en del av dom gåvorna. Dom hjälper mig att minnas.

    Hade jag gett bort en dyr sak och personen sedan hade velat sälja den av någon anledning så hade jag erbjudit att köpa tillbaka den.
    Om jag sagt upp vänskapen eller inte beror på personens uppförande i övrigt. Är vi goda vänner hade jag låtit det glida. Hade det varit en i raden av alla saker så kanske det hade varit droppen som fick bägaren att rinna över.
    Var och en gör det som är bäst för en själv.
    Foliehattarna var ju inte en pik mot mottagaren av gåvan utan ett litet driv med givaren att hon skall kanske välja vänner lite bättre i fotsättningen, då hon själv skämtat om att hon kanske inte riktigt tänkte efter före när hon släppte in den personen i sitt liv. Jag hade älskat om mina vänner drev med mig så.

  15. Norpan skriver:

    Så oerhört intressant att läsa alla olika åsikter i frågan.
    Själv har jag varit med om att jag sparade pengar för att ha råd att köpa en viss present till någon speciell i mitt liv, något hon verkligen önskade sig.
    Var så oerhört glad när jag kunde leverera denna present på hennes födelsedag och se hur glad hon blev.
    Men året därpå, när det var min födelsedag, blev jag mindre glad när jag öppnade presenten från henne och upptäckte att den innehöll den grej jag köpt åt henne året innan. Fågelholk deluxe var bara förnamnet på mig då.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *