Tillbaka till verkligheten

Efter att jag släppte bomben i fredags kan jag så här i efterhand känna att det var skönt att ”rymma” iväg på en pressresa till Italien. Och även om helgen har varit fantastisk tack vare en mycket bra organiserad resa, intressant innehåll och möten med otroligt trevliga människor, har jag haft fler panikångestattacker de senaste 2-3 dygnen än jag haft sedan jag fick ta del av min dotters mörka hemlighet för två år sedan.

 

Panikångest är något jag inte ens önskar min exmake, det är vidrigt. I början när de kom blev jag skräckslagen. För er som inte vet vad det innebär kan jag berätta att man får (i alla fall jag) en plötslig extrem hjärtklappning, blir yr och får väldigt svårt att andas. Det känns som om man tappar kontrollen och ska svimma. Otroligt obehagligt och innan jag lärde mig att handskas med det på rätt sätt trodde jag på riktigt att jag skulle dö. Sjukt jobbig känsla. Har inte haft några attacker på ett halvår, kanske nån lätt, men i helgen har jag haft flera stycken rejäla. Så jobbiga att jag vid ett par tillfällen blev rädd på riktigt. Dock är jag skicklig på att inte visa något, eftersom de nästan alltid dyker upp vid olämpliga tillfällen … som när man är bland folk. Jefligt jobbigt är det i alla fall.

 

Jag kan förstå en del reaktioner där några är upprörda över att jag först skriver om exmakens våldtäkter på 24-åringen för att i nästa inlägg blogga om smink och andra ytligheter från en skönhetskonferens, men … som flera av er poängterade: hon har levt med det här i 20 år, jag har levt med det i 2 år och vi har hunnit absorbera det. Ni fick det rakt i morgonkaffet och jag ber om ursäkt, det var inte meningen. Jag hajar att det ger dålig smak i munnen när jag i nästa sekund låter som om inget har hänt. Jag fattar det. Men ni måste förstå att jag har en vardag att hantera. Den här bloggen har funnits i drygt 10 år och i 8 av dom har det varit en ren humorblogg. De senaste två åren har jag, av nu för er förståeliga skäl, inte klarat att hålla ribban där.

 

 

Att ni fick ta del av vår historia var INTE för att det ska bedrivas en häxjakt på min exman. Han har tre barn som under inga villkor ska behöva utsättas för ett drev som indirekt kommer drabba dom.

 

Att jag valde att berätta om det här för er har BARA med att göra att jag vill lyfta problemet. Jag VÄGRAR vara en del av det här samhället där vi inte kan prata öppet om sexuella övergrepp (och psykisk ohälsa för den delen). Vi MÅSTE inse att det är ett jätteproblem. 1 av 5 är som sagt drabbade av sexuella övergrepp. Det är fan inte okej någonstans. Min exman kommer aldrig att bli juridiskt dömd för det han har gjort, tyvärr, men hans straff kom i samma ögonblick som jag publicerade inlägget.

 

Jag har fått sjuka mängder av mail från många av er, TACK. Blir ledsen när jag läser om era egna erfarenheter av övergrepp. Blir ledsen när jag läser om er som inte klarat av att anmäla. Blir ledsen när jag läser om er som tog mod till er och berättade för era mödrar, men som inte blev trodda. HUR kan man inte bli trodd som barn? Mår fysiskt illa när jag tänker på det. En mamma ska ALLTID tro på sitt barn. En vuxen ska ALLTID tro på ett barn.

 

Jag ska svara på alla och envar, men måste få landa lite. 24-åringen måste få landa. Både hon och jag fick en chock över responsen och hon behöver mer tid att smälta det här. Jag kommer fortsätta att prata om det här då och då, men jag kommer även låta bloggen vara som den alltid är; en blandning av högt och lågt. Inlägg som handlar om allt annat än män som våldtar sina döttrar.

 

Det måste få vara så, annars får jag lägga ned bloggen.

 

Tack för att ni finns här för mig. Jag är oerhört tacksam över alla er tusentals läsare, särskilt ni som hängt här sedan starten, och jag behöver er, hur jäkla märkligt det än låter.

 

Nu ska jag till jobbet och krama min äldsta dotter. Hon har haft en jobbig helg.

 

 

1

69 responses to “Tillbaka till verkligheten

  1. Ragdoll skriver:

    Jag vet inte hur många år jag läst din blogg men det är många, minst 8 år i alla fall. Jag har full förståelse för att många blev upprörda över bombinlägget men jag har också full förståelse för att ni hunnit landa. Jag är tacksam för att du inte är tyst aom så många andra lätt kunde valt att vara. Detta måste lyftas och det är inget att skämmas över! Många kramar! ❤

  2. Therese skriver:

    ❤️❤️❤️

  3. Wanja skriver:

    Jag har läst din blogg länge och jag vill bara säga att du och din dotter är starka som har publicerat detta. Ni vågar lyfta upp saker vi andra vet förekommer men sällan pratar om. Allt gott till er båda!!

  4. Annelie skriver:

    Jag tror att vi behöver blandningen av högt och lågt också! Hoppas attackerna minskar.
    Ta hand om dottern lite extra idag. Heja er båda!!

    1. Annelie skriver:

      Panikångestattackerna skulle det stå.

  5. Rijo skriver:

    Mona! Krama dottern från mig och oss alla. Som du skrev, vi satte nog morronkaffit i halsen men ni har bearbetat det ett tag längre än oss. Ni fick oss att gråta, blir arga, chockade och glada. Glada ur synpunkten att problemet måste lyftas och att du och ni gjorde det på ett fantastiskt sätt på flera olika vis. Oerhört starkt av dig och dottern att skriva om detta i denna stora blogg som detta är. Kanske kan också detta inlägg få många drabbade att förstå hur stark responsen borde vara från andra vuxna (föräldrar tex) när ett barn utsätts på det här sättet och berättar om det. Det är aldrig, aldrig, ALDRIG barnets fel så att berätta är det som är rätt, hur jobbig resan än kan bli.
    Ta hand om er!!!

  6. SkruttAnn skriver:

    Har du fått någon negativ respons efter bomben du släppte? Har någon från ”hans sida” hört av sig eller reagerat? Eller är det bara locket på som gäller från det hållet? Antar att de slutade läsa din blogg nu? Hoppas att din dotter orkar gästblogga här framöver. Jag lyssnade på podden och är impad av hennes lugn, att hon så sakligt och rakryggad kan berätta om det som hon varit med om.

    1. Mona skriver:

      Jag har fått EN negativ kommentar. Någon skrev att jag var typ psyksjuk och att hon hittat på allt…

  7. Annika S skriver:

    Krama om dottern från oss. Hon kommer snart att må bättre. Du har hjälpt henne att öppna dörren lite till. Nu är det bara att köra i offentlighetens Ljus utan att tveka.
    Karma

  8. Camilla skriver:

    Jag läste inlägget strax efter att det publicerades och somnade med tårar på kinderna..
    Efter det det har jag läst inlägget igen och även lyssnat på dotterns poddavsinittet, försökt kommenterat flera gånger men kommit av mig…
    Vilken otroligt klok dotter Du har, och stark!
    Kan för mitt liv inte föreställa mig hur ditt liv varit de senast åren och jag är både ledsen och arg att Ni båda, och alla andra drabbade fått gå igenom detta!
    Så vidrigt! Så hemskt!
    Finns inga ord!!
    Nu är det ute och jag önskar att fd maken få känna av endel av all den ångest han själv gett!!
    Er önskar jag allt gott.
    Att Ni får landa, att såren fortsätter å läka och sen är jag övertygad om att detta vidriga, hemska totala svek kommer att resultera i att Ni båda gör gott för många många andra i framtiden!
    Stor Kram till Dig Mona och till Dottern!

  9. Camilla F skriver:

    Strunta i om folk inte begriper! Livstilsblogg vet jag inte, jag tror att den här bloggen är mer ett sorts samtal med dig och om dig, annars hade du nog inte haft så många läsare och läsare som beter sig som folk. Jag är tacksam för det förtroende vi läsare fått när vi fick ta del av er historia- och den har redan och kommer att hjälpa så många människor. Dottern har gjort en viktig insats, det är det som räknas.

  10. Tinna skriver:

    Kämpa ❤️

  11. Smultronblomman skriver:

    Jag har inga problem med att du bloggar om upplevelserna i Rom. Det trauma du levt med de senaste åren kan inte få styra hela ditt liv, varenda sekund. Du måste leva också. Skratt är läkande.

    Kramar till dig och Johanna. Kramar även till Talibanen och maken, för det här måste påverka även dem.

  12. Anna skriver:

    Hej Mona….
    Jag förstår det du säger. ( Och jag vet vad panikångest är av erfarenhet)
    Men varför skulle du inte önska honom det?? Det är väl det lilla… Du säger att han har 3 barn. ” är en vanlig pappa också?”
    Nej Mona, det är han inte, och kommer aldrig att vara. Det försvann i handlingarna han valde göra mot Johanna.
    Vem vet vad han gjort mot dessa 3 barnen?? Seriöst… Det tog sin dotter 20 år… 20 år i sitt helvete, innan hon kunde berätta. Det finns inte på kartan att en pedofil bara slutar sådär. Aldrig. Skulle vara ett vetenskapligt under isåfall.
    Hade du vågat lämna din yngsta dotter ensam med honom?
    Som jag skrev i ett tidigare inlägg, att som mamma och få reda på ens att jag bor,bott, granne med en pedofil i närheten av mina egna barn är en sjuk tanke. Umgåtts med en etc,etc får mig till att må illa…
    Så, jag tycker den biten blir fel… Jag tycker HAN skyddas, vilket är helt åt skogen. För ingen VET, med säkerhet, vad han mer gjort.. Om det finns fler offer!!
    Det är ingen häxjakt alls. Det är den normalaste reaktion i vårt samhälle när det kommer till dem värsta kräk av dem alla, nämligen pedofiler.
    Det är allmänt kännt att även dem grovaste kriminella känner och visar hat mot dessa, & att pedofilerna oftast får isoleras i fängelserna runt om i världen.
    En pedofil är ju en sociopat, alltså mycket,mycket duktig som dr Jekyll & mr Hyde.. Duktig bortom normalt förstånd, & det märks sorgligt nog här också……..

    1. Camilla skriver:

      Håller med. Hur vet ni att hans andra barn inte är eller blir utsatta? Den yngsta flicka är ju extremt utsatt med en mamma som inte tror på din dotter och väljer att tro på sin man. Att din dotter inte vill att det ska bli någon häxjakt är förståligt men att skydda de som inte kan skydda sig själva måste ju vara viktigare än att skydda pedofilen. Han är ingen pappa han är en pedofil och hans rätt att kalla sig pappa försvann då han bestämde sig för att utsätta sina barn för detta.

      1. Mona skriver:

        Det finns saker jag inte kan skriva om. Av hänsyn. Inte oroa er. Kan inte säga mer än så.

        1. Maja75 skriver:

          Ååhh, nu drog jag en lättnandens suck!! Mörkertalet är stort, helt jävla oöverskådligt, men kan vi skydda ett barn, ett enda litet oskyldigt barn, är det vår skyldighet att göra det!!! All kärlek, lycka och styrka till er!! <3 <3 <3

      2. camilla skriver:

        Kändes skönt att läsa den här kommentaren för de var exakt så jag kände också. Vanlig pappa? Nog de dummaste jag hört…. varför ska han skyddas? Sjukt resonemang på riktigt!

        1. Mona skriver:

          Jag har haft samma inställning som ni. Tills en psykolog, som jobbar med det här, sa att det f i n n s de barn i en familj som inte är drabbade av pedofilen och för dom är han fortfarande en pappa, med allt vad det innebär. De är för små för att förstå och först när de är större kan/ska de få möjlighet att ta egen ställning. Varför ska då dessa barn bli drabbade av en häxjakt när dom är helt oskyldiga i det här? Det här är oerhört komplext och inte förrän man lever i mardrömmen kan man ha ett relevant resonemang. Jag har också stått på barrikaden och skrikit som alla andra men nu, när jag tagit del av fakta, orsak och verkan med mera, så har jag en annan uppfattning. Trots att jag givetvis hatar honom för vad han har gjort mot 24-åringen.

          1. camilla skriver:

            Ditt hjärta verkar vara i det närmsta gigantiskt och jag beundrar dig för det.
            Det jag känner är bara att han inte borde få ha rätten att kalla sig pappa den förmånen har han ju förbrukat för 20 år sen…. lite så

  13. Louise skriver:

    Älskar din blogg! Du äger den och du skriver vilka inlägg du vill. När du släppte bomben blev det en chock, men förstår ändå att du måste fortsätta skriva som ”vanligt” oxå. Livet är ju så… Ta hand om dottern nu ❤️
    En liten undran, vet 13-åringen om det som har hänt stora dottern? Kramar till er!

    1. Mona skriver:

      Tack, ja, hon vet om det. Vi var tvungna att berätta eftersom jag mått så jävla dåligt.

  14. Sara skriver:

    Hej! Din blogg blev länkad från Evelina från happelyeverafter och jag vill skriva att vad bra att ni uppmärksammar detta, får ett nytt ansikte på en pedofil, som du beskriver din exman så får jag en bild framför mig som jag inte alls trodde vad pedofil! Jag sitter chockad när jag läser detta, men så bra att det finns bloggar och modiga människor som vill berätta.
    Så bra att du tar upp detta, jag känner dig inte men jag förstår att det krävs stor portion mod!
    MVH Sara

  15. Åsa skriver:

    Kram till er båda!
    Starkt av Johanna och ni är modiga och ger säkert hopp till en väldigt många utsatta. Jag beundrar er styrka.

  16. Inchgbg skriver:

    Lika tungt som inlägget om J var, lika upplyftande var det att äösa om Rom.
    Tack Mona för allt du delar med oss!
    Det är helt din egen förtjänst att vi hänger här, all heder o kärlek till dej o dina nära!❤️❤️❤️

  17. Ulrika F skriver:

    Man måste få vara lite ytlig för att orka det förfärliga… Tråkigt med attackerna! Men det är nog en naturlig reaktion, det måste väl ut liksom. Stor kram igen, vet inte hur många kramar man kan skicka? Antagligen hur många som helst! <3

  18. Helena skriver:

    ❤️❤️❤️

  19. Tigerhumlan skriver:

    Fortsätt skriva det DU vill skriva om. Smink, pedofiler, hundar som sover, bajs och allt annat som finns i ditt liv. Vi hänger med och om det här är din ventil så ska du använda den som du vill. Inte försöka tillfredsställa läsare, vi är alldeles för många och har alldeles för mycket åsikter :-). Jag har läst i typ 9 år och tycker att det fortfarande är en humorblogg, men med en del vardagsinslag. Du skriver på ett humoristiskt sätt så även om det handlar om en rätt simpel sak så blir det roligt att läsa. Det behöver inte vara ”nu-garvar-jag-läppen-av-mig” roligt hela tiden. Det räcker med att man drar på munnen eller bara blir glad inombords.

    Försök släppa att du måste gör alla nöjda, de som inte gillar det du skriver och hur du blandar kan ju sluta läsa och DET är inte ditt problem utan deras. Fokusera på att hela din familj och dig själv. Använd bloggen precis som du vill.

    Ge 24-åringen en stor styrkekram och tala om för henne att hon är otrolig som orkat, och fortfarande orkar. Jag har egna erfarenheter av livet som jag inte önskar min värste fiende och 45 år senare finns jag fortfarande. Skeletten i garderoben är många och ryggsäcken är tung men så får det vara. Ibland gör man en snabbrensning och stuvar om lite för att det ska få plats men sen får det ligga där och samla damm. Livet går vidare som de så ofint säger.

    Sänder mina tankar till er och hoppas på att du orkar fortsätta skriva din blogg. Det är härligt att få läsa och ibland förfärligt men det är LIVET i ett nötskal. Styrkekramar till er!

  20. Maria skriver:

    Jag hittade din blogg strax innan du lämnade Hannah. När var det?
    Kan du lägga upp en länk till ditt allra första inlägg för 10 år sedan.

    1. Maria skriver:

      Ehum, det var ju bara att trycka på sidan 2260 🙂
      Men när lämnade du Hannah?

      1. Mona skriver:

        Åh, det var länge sedan. Tre år sen kanske, minns inte.

  21. Hönan Agda skriver:

    Naturligtvis måste du få ”gå vidare” och inte skriva om detta jobbiga hela tiden.
    Man måste det för att överleva, men det är inte det samma som att man ”glömt” eller
    ”inte bryr sig ” längre.
    Kram till både dig och dottern.
    Hälsningar Skåne.

  22. Madeleine skriver:

    En stor varm kram till Johanna. Och en till dig. Och en till Talibanen. Och en till maken. Ni behöver det allihop. Jag hoppas att ni orkar stå starka. Att avslöja det som hänt var helt rätt. Det som hände måste berättas för det är inte acceptabelt någonstans.
    Att du skriver om vardagen och till och med lyckas vara rolig här och där är fantastiskt – stor eloge för det. Jag gissar att man måste det också – för att överleva.

  23. Jag skriver:

    Fortsätt blogga precis som du gör! Kram till dig och din dotter!

  24. Magdalena skriver:

    Jag tycker du har hanterat det här otroligt bra. Det är klart att vi som följt dig(3år har jag) blir chockade, det blir konstigt nog som om det hänt en vän…

  25. Anna skriver:

    Jag tycker att ni gjorde väldigt rätt i att publicera fredagens inlägg. Sen att det var det nog många som satte frukosten i halsen men det är ju upp till oss att hantera det.
    Jag kan både förstå och inte förstå dotterns önskan om att det inte ska bli en häxjakt. Den vuxna delen av mig anser att han inte ska skyddas. Det är han genom sitt agerande och sina övergrepp som är den skyldige här. Han måste stå till svars. Ni har inte gjort något fel. Att människor reagerar med ilska och avsky är ju för att det är så fruktansvärt. Samtidigt är det ju hennes pappa även om jag anser att han förbrukat rätten att kalla sig så. Föräldrar ska skydda sina barn mot ondska. Inte utsätta dem för det.
    Min sk pappa utsatte inte mig för sexuella övergrepp men han utsatte mig för psykisk misshandel. Det väldigt lojala barnet i mig har fortfarande dåligt samvete över att jag inte besöker honom särskilt ofta. Att han sitter ensam över jul, påsk födelsedagar osv. Jag mår skit när framförallt jul närmar sig. Detta trots att han har varit allt annat än snäll mot mig genom åren.
    Den vuxna delen i mig kan logiskt förstå att han får stå sitt kast men det är svårt. Jättesvårt då jag saknar att ha en vettig pappa. Jag ser ju hur andras kontakter med sina pappor är och någonstans inom mig slutar jag väl aldrig det lojala barnet att hoppas att jag ska kunna få en vettig kontakt med honom även om den logiska vuxna delen i mig vet att det kommer aldrig hända. Jag tror att jag blir ”fri” först när han är död.
    Krama du dottern ordentligt. Önskar er en fin dag 🙂

  26. M skriver:

    Fortsätt som du gör!!! Högt och lågt! Det är ju det som är fantastiskt med din blogg!! Jag har följt dej, typ 5 år och är den ENDA blogg jag läser varje dag, just för att du växlar mellan att skriva roligt och seriöst. Jag gillar ju även sammarbetsinläggen, eftersom jag litar på dej! Som någon annan skrev… Det känns som att det är En vän som berättat detta. Du är fantastisk!!!
    Kram

  27. Lisbeth skriver:

    Kanske är det just därför vi alla älskar din blogg. Ett liv är inte ett rakt snöre utan än det går det upp och än går det ner och det går inte alltid att styra

  28. Emelie skriver:

    Många tankar och mycket kärlek till er!

  29. Elin skriver:

    Du å Johanna är mina idoler!! Har haft liknande i min närhet och jag har sagt ”häng ut fanskapet på tex Facebook, ring hans jobb, ring hans vänner”. Men där har man inte vågat. Jävlar i min låda om det hade varit jag som blivit drabbad så hade jag gjort EXAKT LIKADANT som ni! Fanskapet ska INTE komma undan utan ALLA ska få reda på vad han har gjort!
    Jag ÄLSKAR människor som er med drivkraft och som lyfter detta svineri ur sina mörka små hålor som ligger å pyr. Fortsätt vara den du är, blanda högt å lågt, för det e ju den du är!
    All styrka till er och glöm inte vad ni gör för barn som blivit utsatta iom att ni lyfter detta. Ni är ju tamesjutton deras skyddsänglar!!

  30. P skriver:

    Varmaste kramen till dig och din fantastiska dotter <3!

  31. Pi@ skriver:

    Din blogg, dina regler. As simple as that.
    Jag är glad att jag inte drack mitt morgonkaffe när jag läste inlägget om Johanna för jag satt bara och gapade. Det berörde mig till max trots att jag inte varit med om om något liknande själv och heller inte någon jag känner. Vad jag vet… För vad vet man egentligen? Det är riktigt läskigt när man börjar tänka efter.
    Jag lyssnade även på podden och hon är ju suverän tjejen. Precis som sin gamla morsa. 😉
    Stor kram till hela familjen.

  32. Desirée skriver:

    Krama om dottern och ge henne kärlek från oss alla. Och till dig själv. Ni är fantastiska som lyfter ett problem som är så mycket större än man tror/tänker på. ❤️❤️❤️

  33. Molls skriver:

    Jag har hängt med sedan 2012, läser inte varje dag, har inte kommenterat så flitigt. Vill bara berätta om att en av min mans bästa vänner numer är portförbjuden hos oss. Han brukar besöka stockholmstrakten en eller två ggr/år och har tidigare fått sova över hos oss.
    Vi hade ätit middag och öl och vin därtill. Sen ville han min ena dotter, 7 år, skulle sitta knät på honom, okej …?
    Fortsätter sen ”kan jag få en puss, du får pengar om jag får en puss”
    Jag sa ”dags att gå och sova”, gick in med barnen i stora sovrummet och låste dörren.
    Sa till min man nästa morgon när hans kompis åkt, ”Honom släpper du inte in här någon mer gång om barnen är hemma, okej?”
    Han tyckte jag överreagerade, jag tyckte dock kompisens beteende var klart över gränsen, vad tycker ni?
    //Molls

    1. Annelie skriver:

      Bra gjort av dig. Pedofil eller inte så är det ett helt osmakligt beteende och absolut inte ok!

  34. Heléne skriver:

    Tack för att du delar med dig av erat liv, vore nog bra om fler vågade lyfta sådana här obehagliga men så viktiga ämnen. Hoppas att ni med detta kan hjälpa många som mår dåligt av liknande situationer.♥

  35. Victoria skriver:

    Finaste Johanna & Mona,
    Tack för att ni vågar dela med er. Finns så mycket att säga om allt detta.
    En tragisk sak, i raden av allt naturligtvis, är att inte pappan kan ge Johanna en ursäkt. Utan istället bara säga att hon minns fel. det är ju som att bli våldtagen om och om igen.
    Hittade ett gammalt inlägg som du skrivit Mona om när Johannas yngsta syster Sara föddes och när det blev en flicka hade Johanna förstått att hon blivit ersatt.
    http://www.monasuniversum.se/far-man-doda-sin-exmake/

    Men det var ju bara hon som visste vad det innebar då. Hur skyddar ni denna flickan från detta? Och hur skyddar ni andra flickor i denna mannens närhet? I USA, visserligen bara dömda pedofiler, listas alla pedofiler så att människor vet att de bor i ens närhet. Hur är det med grannflickorna? Deras vänners barn? Självklart finns det oskyldiga barn i detta samtidigt tycker jag det är läskigt att hans namn inte kan offentliggöras. Det handlar ju om många personers säkerhet. Det är ju han som är skurken. Det är inte han som behöver skyddas utan alla barn som finns i hans närhet. Men precis som de inte kan väckas åtal utan bevis, så känns det som om du Mona fortsätter på den linje som finns i Sverige och i det här fallet fortsätter skydda en pedofil. Hans arbetsgivare borde få information om dessa brott han begått. Han borde få ett straff, något han inte fått än och aldrig kommer att få om inte mer görs. Så länge hans nuvarande fru stannar hos honom så är det ju tyvärr också så att då skyddar hon honom. Då är det som om det inte har hänt utan mer att allt är påhittat. Och hur gick det med pojkarna som föddes med fru nummer två? Förgrep han sig på dem också? Har någon vågat fråga dem?

    1. Mona skriver:

      Tack Victoria. Sociala har varit inkopplade. Eftersom jag (och 24-åringen) är en utomstående så vet jag inga detaljer.

  36. Julia skriver:

    Finns otroligt många frågetecken..visst är det bra att belysa ett sådant problem, men ändå kvarstår just många frågetecken. som jag har förstått har han inte blivit fälld?. Du skriver att det inte är för att bedriva en häxjakt. Men det är ju precis så det blir. Du har i samma ögonblick som du kanske hjälp din dotter förstört mycket för de andra tre barnen han har.

    1. Mona skriver:

      Håller med dig, men då jag vet att frun gör allt för att skydda dom bestämde jag mig för att det är viktigare att berätta om 24-åringen. Att belysa det ENORMA problem med sexuella övergrepp. Av den enorma mängd mail jag har fått så bekräftar det min instinkt. Oerhört tråkigt om det blir problem för dessa tre barn, men jag är så förbannat jävla trött på att hålla tyst om vad han har gjort … och vad många andra män gjort/gör. Kan jag bara hjälpa några andra med inlägget så är det värt det. Tyvärr. Men, som sagt, jag håller med dig och det har varit svårt att bestämma sig om jag skulle gå ut med det här eller inte. Tre barn kanske förstörs till ”förmånen” av att hundra andra räddas. Dom har i alla fall frun. De som inte har n å g o n är jag mer mån om att göra något för.

  37. B-M skriver:

    Självklart ska du låta bloggen handla om både högt & lågt, yta & insida! Det är ju så livet är…
    Krama lite extra på dottern idag <3

  38. Biggan skriver:

    Du är stark och du är modig och du är en toppenmamma. Som mamma kan man bara göra sitt allra bästa. Man kan inte göra om det man har missat men man kan finnas ända in i kaklet när man vet. Och det gör du. Du är viktig för din dotter. Hon litar på dig. Annars hade hon aldrig berättat. Glöm aldrig bort att du är värdefull för din dotter. Även om det inte alltid känns så. Klart att du måste fortsätta skriva om högt och lågt. Det är ju därför du har så många följare. Du är värdefull för många. Glöm aldrig det. Tusen styrkekramar

  39. Anna/PJAK skriver:

    Du gör vad du behöver av vilka orsaker du än väljer. Valen är dina.
    Din dotter är stark men även de starka kan känna sig små och det är där du kan hjälpa henne nu. Stora styrkekramar till henne.
    Vad det gäller hennes småsyskon, de blir upp till deras föräldrar, mor, och farfäldrar att skydda. Frågan är hur de ska leva med vetskapen vad de kan bli utsatta för. Fadern lär ju iaf ett tag vara övervakad för säkerhets skull, så lite tid är iaf köpt. Och nu när detta är ute så är lite mer tid köpt. (Om nu dessa människor är någorlunda normalt funtade iaf.)
    Och måtte dessa inlägg rädda en hel hög andra ungar. Hoppas, hoppas…..

  40. Susanne skriver:

    Mona, fina Mona! Har läst din blogg sedan den del av stenåldern då Innan-du-fanns-Linda bloggade som Detvarintejagdetvarsossarna, men har aldrig kommenterat förr.

    Din blogg sprider så mycket glädje, värme och medmänsklighet. Många är de gånger som jag kommit hem efter en mörk dag, läst din blogg och kunnat glömma bort allt som är jobbigt i livet för en liten stund. Eller låst in mig på jobbtoan med din blogg i mobilen för att göra det lättare att andas inombords.

    Det är übervidrigt att du och dottern ska behöva gå igenom det här. Kom ihåg att vi är många som tänker på er. För varje kommentar som du får är vi många, många fler som håller tummar och tår för att ni ska komma ut på andra sidan tunneln. Jag hoppas ni kan känna att vi tänker på er även om vi inte syns.

    Och: jag har aldrig förstått mig på nöjet med varken shopping, bling, smycken eller Calou-pjuck, men hoppas ändå att du kunnat unna dig att shoppa loss lite i Rom, och kommit hem med väskan full av goodiebags och såna där hiskeliga blingprylar som du älskar. Because you’re worth it. Och du förtjänar att vara glad. Du förtjänar en paus från eländet.

    Självklart ska du unna dig att göra ”ytliga” saker som höjer humöret. Ta varje tillfälle att skratta. En klok vän, som gick igenom en helvetisk situation där precis allt slogs i spillror, berättade att hon och hennes barn hade EN familjeregel när det var som allra tyngst: Man måste skratta minst en gång varje dag. Även om det ibland bara var åt ett löjligt youtube-klipp. Skratt är läkande.

    Jag tror att de flesta som har läst dig länge fattar varför du behöver skriva om ”ytligheter” – det blir som ett motgift mot det vidriga. Din blogg är ditt andningshål – det har vi förstått. Då måste den få vara just det. Skriv om det hemska när du behöver ventilera. Blogga om smink och glitter (eller skithistorier) när du behöver fly verkligheten en stund. Vi förstår varför, och finns där för dig om det är något vi kan göra.

    Sköt om dig själv och dottern – förr eller senare kommer allt det tunga att kännas lättare. Kram till er!!!

  41. SkåneCarina skriver:

    Var rädda om er. Låt din blogg vara precis som den är, högt som lågt. Läser din blogg varje dag och ibland med skratt och ibland med gråt i halsen. Du är fantastisk som låter oss ta del av ditt liv. Ena sekunden glamour och andra sekunden allvar. Fortsätt så. Hoppas att dina ångestattacker lägger sig igen… Kramar! ❤️❤️❤️❤️

  42. Petra skriver:

    Tycker ni är fantastiskt modiga. ❤️❤️❤️ Starkt gjort av er som skriver om detta. Är nog väldig styrka och hjälp för många. ❤️❤️❤️

  43. Göran skriver:

    Väl skrivet dom enda som behöver tystnaden är pedofilerna.

  44. grismaria skriver:

    Kram till både dig och din dotter. Ni är otroligt starka som går ut med det här 💖💖. Älskar din blogg bara för att det är allt i den, glädje, sorg mm. Livet helt enkelt 💞

  45. Hilda skriver:

    En fundering. Hur reagerade maken när han fick reda på det och även att du först trodde det var han. Menar inget illa. Vart bara nyfiken hur du och han tagit er igenom detta helvete. Du behöver inte svara om det känns för privat

    1. Mona skriver:

      Han blev ledsen, så klart, men förstod. Han har varit noga med att vara ”som vanligt” med henne på jobbet (och privat) vilket lett till att hon kunnat känna ett lugn hos honom. Jag har ju varit deprimerad i 2 år och inte ett så särskilt bra stöd mellan varven.

  46. Angel skriver:

    Klart vi finns här för dig och dottern din!

  47. LenaB skriver:

    Mod och styrka!
    ♡♡♡

  48. Suz skriver:

    All beundran för att ni vill och orkar göra det ni nu gör! Ni behövs…..

  49. KSena skriver:

    Fick en länk till ditt inlägg, så man var ju lite förberedd. Horribelt. Men jävlar vilket tuff dotter du har! Vilken stolthet du ändå måste känna över henne. Att våga berätta. Lyssnat på Ångestpodden också. Oj, oj, oj… Ville mest bara kommentera och säga hej, du är en stark människa vilket hon också är. Och han, ex-maken, borde låsas in och nyckeln kastas bort. Men det är ju bara min åsikt. Synd att inte lagen håller med. Ack ja. Någon häxjakt kommer jag dock inte ge mig in. Så där kan ni vara lugna.

  50. Sabina skriver:

    Jag har funnits här i fler år än jag kan minnas, men utan att kommentera. Men nu går det inte att låta bli. Det tog mig några dagar att låta det hemska sjunka in, det känns ju som att vi känner dig och familjen så det blev en rätt ordentlig käftsmäll. Jag har inga erfarenheter, inte själv eller genom de som är nära mig, och det är jag tacksam för. Men jag förstår ju att bara för att jag inte vet, så betyder det inte att det inte finns där.
    Det gör mig så ledsen att 24-åringen behövt uppleva och sen leva med övergreppen och att du som mamma känt dig så drabbad. Inte bara för att ditt älskade barn fått lida utan också för smärtan i att du inte kunnat se och förhindra. Jag förstår att du mår skit rent ut sagt, att ni gör det. Men jag hoppas verkligen att nu när ni har gjord det här fantastiska, öppnat er och vägrar vara tysta, att känslan av att ha gjort något så bra kan få vinna över det hemska. Det här kommer i förlängningen hjälpa andra och det är det största.
    All kärlek till er!

  51. Elin Arvegil skriver:

    Jag har inte kunnat kommentera förrän nu, jag har varit alltför chockad och förvannad för att kunna få ut något vettigt. Jag kommenterar inte ofta även om jag läst dig sedan äldsta sonen på snart 9 var liten M, men nu ska jag försöka få ner något.

    För det första vill jag ge din dotter en enorm eloge för att hon har vågat berätta för dig och nu för omvärlden. Det som har hänt – jag kan inte ens beskriva hur förbannad jag blir, ledsen och hatisk. Sådant här får fan inte förekomma och det är tack vare starka personer som dig och din dotter Mona, som omvärlden får upp ögonen för problemet. Man vill inte tro det om sin man, sin granne, sin svåger etc etc – men det finns där. Överallt.

    Allt stöd till er – om det finns något sätt vi kan hjälpa dig eller din dotter på så tveka inte att höra av dig. Nu sitter jag i Stenungsund så inte nästgårds direkt men jag gör vad jag kan!

    Tack för att ni berättade. Kämpa på, ge din dotter och dig själv enorma styrkekramar från en medmänniska.

  52. Heidi skriver:

    Hej! Jäklar vilken story! Men jag är så glad att jag hittade hit. Mitt ex blev tagen och dömd för innehav av barnpornografi!! Honom har jag en dotter med. Kan säga att dessa år, efter att detta uppdagades, har inte varit nån dans på rosor. Fy bubblan så dåligt vi mått, allihopa! Om du vill får du gärna kontakta mej! Kan vara kul att surra m nån som för en liknande kamp! Styrka!!

  53. Andrea skriver:

    Gråter medans jag skriver, vet precis hur din dotter mår. När nån som är nära en, förstör tilliten till alla. Blev antastad av min styvfar när jag var 10 år. Trauman följer med en livet ut. Du har en underbar dotter som är.modig nog att tag i detta tidigt. Jag väntade till jag var 35 år. Kram till er båda.

  54. René skriver:

    Tack för att du finns för oss, högt som lågt. 💗💗

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *